Intervju med Jesus – Ödmjukhet, session 5

Session 5 – Motstånd mot ödmjukheten – Del 2

Det här dokumentet är en transkription av en intervju med A.J. Miller och Mary Luck (som säger sig vara Jesus och Maria Magdalena) om ämnet ödmjukhet och varför vi tycker att ödmjukhet är svårt.

Framfört av Jesus (som A.J.) den 5 september 2012

Översatt dokument på svenska (PDF): Klicka här
Originaldokument på engelska (PDF): Klicka här

Originalvideon hittar du längst ner på den här sidan.

Observera: Divine Truth Ltd och God’s Way of Love Organisation har ett urvalsprogram för volontärer som vill arbeta med att sprida och leva enligt Guds sanningar. Då ingen svensktalande person ännu har godkänts som volontär (enligt kriterierna som finns på engelska om du klickar här), så har heller inte någon av de svenska översättningarna kunnat godkännas som tillräckligt korrekta för att Divine Truth Ltd ska kunna garantera deras tillförlitlighet.
Med andra ord kan min och andra frivilliga översättares förståelse av originaltexterna fortfarande innebära att översättningarna inte med precision förmedlar det som Jesus, Maria Magdalena och övriga som representeras i texterna ursprungligen avser med det som sägs och skrivs i dessa.

1.   Introduktion

Mary:  Okej, ja idag är det den femte i min intervjuserie. Förra veckan började vi prata om motstånd mot ödmjukheten. Så dagens intervju kommer bara att vara en fortsättning på och avrundning av motstånden vi har mot ödmjukhet.

AJ:  Javisst, om alla kommer ihåg det så nämnde vi sex motstånd mot ödmjukheten förra veckan, och idag kommer vi förmodligen ta upp ytterligare fem eller sex motstånd mot ödmjukheten. Men jag känner inte att det är de enda motstånd vi har. [00:01:06.13]

Mary:  Hur skulle du beskriva listan som vi går igenom under de här intervjuerna?

AJ:  Ja, det är de vanliga problemen som folk har när det gäller att bli ödmjuka, men jag känner inte att det är de enda problem vi har. I intervjun har vi försökt generalisera lite kring de underliggande problemen, och att ge folk tillräckligt med feedback så att de kan förstå var deras motstånd finns när det gäller deras egen ödmjukhet. [00:01:38.00]

Mary:  Javisst, och min känsla för intervjuserien har varit att jag skulle älska att verkligen hjälpa folk att förstå vad ödmjukhet är från båda hållen. Vi har ägnat några intervjuer åt att beskriva ödmjukhetens kvalitet och hur den påverkar våra liv, så jag känner också att genom att förstå de vanliga motstånden som vi har mot ödmjukhet, så börjar vi se när vi inte är ödmjuka. Så förhoppningsvis ger vi folk en del riktigt praktiska tips på och information om hur vi kan leva i mer ödmjukhet.

AJ:  Javisst, och om folk kommer ihåg att poängen med samtalet är att ödmjukheten öppnar upp en port till sanningen; utan ödmjukhet kan du inte absorbera mer sanning emotionellt i din själ. Även om du kanske lyssnar på sanningen och lyssnar på ännu mer sanning, lyssnar på ännu mer sanning, så är det omöjligt att absorbera den så länge själen blir kvar i tillståndet där den har en brist på ödmjukhet. Så snart själen öppnar upp sig för ödmjukheten, så översätts lyssnandet till att vi börjar känna sanningen. Och när du väl börjar känna sanningen så öppnar den upp porten till att ta emot kärlek.

Så utan känslan av ödmjukhet, istället för en fasad av ödmjukhet eller utan att gå igenom processen med att öppna sig fullständigt för sanningen, så är det omöjligt att verkligen absorbera ny sanning. Och jag tycker det är intressant hur folk ägnar mycket av sitt vardagsliv åt att försöka upptäcka sanning, samtidigt som de ägnar mycket av sitt vardagsliv åt att trycka undan de känslor de har, vilket får dem att bli nedstängda mot att ta emot ny sanning. Det är som att många av dem intellektuellt sett arbetar  direkt emot känslorna som finns i själen. [00:03:31.05]

Mary:  De bygger upp en inre strid.

AJ:  Javisst, och det är därför folk kan komma hit och höra sanning efter sanning efter sanning efter sanning men det berör aldrig deras liv ordentligt. Det kommer bara beröra vårt liv när vi blir ödmjuka och verkligen gör oss av med motstånden mot sanningen, och låter sanningen absorberas av själen. Det är bara när sanningen absorberas i själen som vi agerar på den. Innan dess pratar vi om den, och vi lyssnar på den, vi kanske fascineras av den, men i slutänden så kommer vi aldrig agera på den. Och om vi inte agerar på den så kommer vårt liv aldrig förändras. Det är bara när vi agerar på den som vårt liv förändras. Drivkraften att agera på sanningen kommer från den underliggande utvecklingen av ödmjukheten. [00:04:25.11]

2.    Hur vi motsätter oss ödmjukhet: att leva i rädsla

Mary:  Okej, ja, när det gäller motstånd mot ödmjukhet så här långt, så tror jag vi har pratat om arrogans, ilska mot andra, hat och fasaden, eller egot. Så för att komma igång idag så vill jag fråga dig om rädsla, och i synnerhet idén om att leva i rädsla.

AJ:   Ja, jag känner att rädsla är en av de svåraste känslorna som folk har att bearbeta, och också ett av de största motstånden som en person har mot att vara ödmjuk. Idag anses det vara negativt om du känner dig rädd för något, och ändå är världen och människorna i den fulla av rädsla för allting. Men vi försöker ständigt tillgodose rädslan genom att skapa trygghet eller säkerhet, vilket i själva verket är ett sätt att låtsas att rädslan inte är där. Och så snart tryggheten eller säkerheten tas bort så avslöjas rädslan.

Om personen tittar på detta, så lever vi i själva verket i rädsla. Vi känner inte känslan rädsla, vi hedrar rädslan, håller kvar den inuti oss, och sedan ber vi omgivningen att anpassa sig till rädslan vi bär på inombords. Om vi verkligen vill vara fria, och också verkligen vill vara ödmjuka, så behöver vi gå igenom processen där vi känner rädslan snarare än att leva i rädslan.

Och det här är väldigt, väldigt svårt om vi rättfärdigar för oss själva att rädslan existerar, eller att vi minimerar den inför oss själva: ”Åh, ja, jag har lite rädsla, men den påverkar inte mitt liv särskilt mycket”. Eller så skuldbelägger vi andra för rädslan: ”Du gjorde hela tiden så att jag blev rädd”, eller: ”Du gjorde mig rädd så nu kan jag bli arg på dig”, eller ”Jag kan helt enkelt avvisa dig ut ur mitt liv eftersom du gjorde mig rädd”. Och den här sortens inställningar till vår rädsla får oss att förneka vår rädsla. En av punkterna som vi tagit upp under den senaste veckan var förnekandet, och nu ser vi att om vi förnekar vår rädsla så kommer vi leva i den. Vi kommer i själva verket skapa ett liv där alla våra rädslor, eller så många av dem som möjligt, tillgodoses av någon slags trygg eller säker sak som vi behöver ta upp här.

Till exempel har du folk på Jorden idag som är rädda för ekonomisk otrygghet, så de skapar en ekonomisk buffert. I västvärlden är många väldigt intresserade av att inte leva från dag till dag längre, eftersom de känner att de behöver en ekonomisk buffert. Så de sparar pengar och de sätter in pengarna på banken, och det här gör förstås att våra pengar används fel på alla möjliga vis, men allt detta drivs av den underliggande rädslan. Och om du tar bort pengarna från dem, ut från banken, så är det en stor katastrof i deras liv, vilket betyder att själva rädslan inte har försvunnit; den är fortfarande där. Faktum är att i slutänden attraherar vi händelser som ska utlösa närvaron av rädsla inuti oss, eftersom Gud vill att vi ska frigöra den. Gud vill att vi inte ska ha någon rädsla i vår själ.

Men samtidigt som vi har den rädslan, och vi lever i den och rättfärdigar den och minimerar den och lägger skulden för den på andra, så väljer vi i själva verket att ha rädslan som vår gud. Istället för att Gud är Guden och alla Guds lagar är viktiga, så blir rädslan den viktigaste saken. Och vi är villiga att göra allt annat i vårt liv tills vår rädsla avslöjas. Och så snart vår rädsla avslöjas så blir rädslan en gud, och vad vi än har haft för integritet så flög den precis ut genom fönstret nu; vad vi än har haft för mod så flög det precis ut genom fönstret, och vad vi än hade för andra, vackra kvaliteter som vi har, kärlek, vänlighet, medkänsla och alla andra kvaliteter, så flyger dem allihop ut genom fönstret så länge vi lever i det här läget. I slutänden lever vi bara i vår egen rädsla snarare än att verkligen känna själva rädslan och gå igenom processen med att frigöra den genom att uppleva den ordentligt. [00:09:02.12]

2.1.  Att leva i rädslan förhindrar önskningar och lycka

Mary:  Det låter som att du säger att när jag lever i rädsla så tillåter jag undvikandet av min rädsla, eller förhindrandet av min rädsla att bestämma och styra i princip allting. Och det är bara när jag har gjort det så mycket att rädslan inte är kvar som mina högre ideal kan börja fungera; min önskan efter Gud, min önskan att älska eller vara god, eller att ge.

AJ:   Javisst. Jag tror det är bra att säga vid det här laget att när vi lever i rädsla så undantrycks också våra önskningar. Och det här är en väldigt viktig sak, för önskandet är källan till det mesta av vår lycka. Om vi trycker undan våra önskningar för att vi är rädda, så trycker vi förstås också undan potentialen för vår egen lycka för att vi är rädda.

Om en person till exempel lever i en relation som de inte är nöjda med, men de är rädda för att lämna den på grund av ekonomiska eller fysiska trygghetsskäl, så kommer de bli väldigt olyckliga, känslomässigt nedtryckta individer medan de stannar kvar i den relationen, om inte källan till deras olycka förändras. Med andra ord så kommer de förbli väldigt olyckliga om in den andra personen i relationen förändrar det de gör. Nu har de gjort sitt liv fullständigt beroende av den andra personens val att vara kärleksfull, vilket inte är en särskilt klok sak att göra på lång sikt. De har också gjort sin egen lycka närapå omöjlig, eftersom de trycker undan sin rädsla för den ekonomiska otryggheten, eller den fysiska otryggheten; de trycker undan rädslan genom att stanna kvar. Men när du trycker undan en känsla, som rädsla, så trycker du också undan önskningarna. Rädslan i sig trycker faktiskt undan önskandet.

Medan jag är så pass rädd så kommer jag inte känna någon önskan. Den enda orsaken till att många kvinnor inte känner någon sexuell längtan i sina relationer är att de har många, djupt liggande rädslor som de trycker undan i förhållandet, som ekonomiska och fysiska trygghetsproblem. De använder relationen för att trycka undan just de sakerna, men medan rädslan trycks undan så kommer deras önskningar, även deras sexuella längtan, också tryckas undan.

Så att leva i rädsla och använda den yttre miljön till att trycka undan känslan av rädsla, istället för att helt enkelt gå igenom och uppleva känslan av rädsla, är en källa till mycket av olyckligheten på planeten. Det är också ett stort hinder för en person att bli ödmjuk nog att ta emot sanning, eftersom de vill rättfärdiga att de håller kvar sin egen rädsla varenda gång. Tänk på hur många samtal vi har haft där du ville rättfärdiga varför du borde vara rädd och varför jag borde hedra rädslan som du har.[00:11:58.01]

Mary:  Absolut.

AJ:   Och de flesta vi träffar är likadana, de vill rättfärdiga varför de inte borde behöva vara kärleksfulla under vissa omständigheter. De vill rättfärdiga varför de inte borde behöva göra vissa saker. Till och med saker som är påtagligt kärlekslösa vill de rättfärdiga, eftersom deras rädsla har blivit deras gud.

Mary:  Ja, jag relaterar definitivt själv till det av min egen erfarenhet. Du nämnde att så många är olyckliga, och något som överraskar mig när jag är igång och börjar möta fler rädslor, är hur mycket jag likställer lycka med att ha det bekvämt och känna mig trygg. Jag var i själva verket rätt så olycklig, men jag tolkade den här känslan som lycka. Och det är bara när jag börjar utmana fler rädslor och sträva efter ödmjukhet som jag märker att: ”Åh nej, det finns glädje i lycka. Det är en annan kvalitet som saknats i mitt liv. Jag känner mig mera levande.” Och många som jag ser går bara genom livet och tänker: ”Åh, det här är lycka”, och det är nästan som att de har nöjt sig med något mindre än ett liv eftersom de jämställer trygghet med lycka.[00:13:09.20]

AJ:   Ja, och rädslan är också en väldigt bra ursäkt för att inte agera. Det kommer mycket glädje ur våra handlingar, från vad vi bestämmer oss för att göra med vårt liv och vad vi skapar. Och när vi är i en process där vi inte känner vår rädsla utan lever i vår rädsla, så trycker vi därigenom undan önskan att agera. I slutänden får vi ett liv där vi blir väldigt stagnerade, där vi gör samma saker varenda dag, och det blir ganska tråkigt. Vi gör bara det som är tryggt. Vi utökar inte oss själva åt något håll. Vi kan inte växa. Och om vi inte växer så kan vi inte vara lyckliga heller.

2.2.  Att leva i rädsla hjälper oss att hålla kvar felaktiga föreställningar

AJ:  Dessutom har vi problemet med att rädslan förhindrar att vi accepterar sanningen, för rädslan talar om för oss att den felaktiga föreställningen är sanning. Och det spelar ingen roll vilken rädsla vi har; så snart vi har känslan av rädsla så säger den oss att den felaktiga föreställningen är sann. Det jag ofta ser är att folk ständigt rättfärdigar för sig själva att deras rädsla är sann. De intalar sig att deras rädsla är sanningen. De flesta kvinnor intalar sig att de borde vara rädda för män, som om det vore en sanning. Och de agerar som om det var en sanning.

Många av de kvinnor som är rädda har aldrig ens skadats av män. Det finns kvinnor som är rädda eftersom de verkligen har skadats av en man, och självklart tittar alla de andra kvinnorna på dem och säger: ”Aha, de har blivit skadade, så då kan jag bli skadad”, utan att förstå hur skador skapas i själva verket eller någon av de sakerna. Och medan de gör det så bestämmer de att deras rädsla är rättfärdigad: ”Det är viktigt att vara rädd för män; du måste hålla kvar rädslan för män”.

Och många män gör samma sak mot kvinnor förstås, med olika föreställningar, men de baseras enbart på rädsla. Många män som har en attraktiv hustru eller kvinnlig partner är rädda för att hon ska ge sig av med någon annan. Under allt detta ligger deras egen rädsla för att de i själva verket inte har ett tillräckligt stort värde för att kunna behålla kvinnan som de är tillsammans med, och undantryckandet av den rädslan får dem att leva i ett tillstånd av svartsjuka. Vi ser den här sortens saker hända hela tiden. Det beror på att rädslan i sig får oss att vara totalt blockerade mot sanningen, eftersom vi i själva verket tror på en ”annan sanning” än vad som är Guds sanning. Och jag använder citattecken kring ”annan sanning”, eftersom det egentligen inte är någon sanning.

Till och med ända ner till rädslan för döden; vi tror att döden är en traumatisk upplevelse. Många är rädda  eftersom de inte tror att det finns något sådant som ett liv efter döden, och de ser på döden som avslutet på hela deras existens. Och de andra som inte tror det, har ingen bestämd eller tydlig syn på hur deras liv efter döden skulle se ut, så de är väldigt rädda för det. Som en följd av att vi har så mycket rädsla för döden så gör vi nästan vad som helst för att undvika döden. De flesta gör vad som helst för att undvika döden, även om det innebär att låta sig våldtas eller att ljuga eller stjäla eller vara otrogen eller alla den sortens saker, om de står inför döden så skulle de för det mesta göra detta. Och om de inte gör det när de står inför sin egen död, så kommer de definitivt göra det när de står inför att någon de älskar skulle dö.

Allt detta är en indikation på en felaktig föreställning som de tror på, varje dag. Folk som lever i rädsla, som lever i falska föreställningar varje dag, är lätta att manipulera. En person utifrån eller ett samhälle kan manipulera den individen till att göra allt som samhället eller personen utifrån vill att de ska göra. Så det är inte heller ett tillstånd av frihet. Det är ett tillstånd där du tillåter manipulation eftersom du är rädd. Allt en person behöver göra är att utlösa den rädslan eller avslöja den rädslan, så kommer du plötsligt att agera på ett visst vis.

Du och jag har märkt nyligen hur mycket reklam det är på tv för rengöringsmedel som tar bort 99,99 % av bakterierna. Det finns fortfarande kvar 0,01 % av bakterierna, och det behövs bara en bakterie som kommer in i din kropp så kommer du i slutänden ändå få något! (Skrattar) Men det finns en känsla i folk av rädsla, så vilken rädsla är det? Rädslan för att bli sjuk, rädslan för att livet ska pausas på grund av en sjukdom eller något, utan att förstå sanningen att all sjukdom skapas av något som förnekas i själen. Utan att förstå den sanningen så bestämmer de sig för att: ”Åh, det är den här produkten jag behöver köpa för att få den största känslan av trygghet”, utan att inse att i samma stund som de köper en produkt så är det bara för att undvika sin rädsla för att bli sjuka. [00:18:21.06]

2.3.  Människor som är i ett fullständigt kärleksfullt tillstånd svarar aldrig i rädsla

Mary:  Kan vi backa lite till några saker du just nämnde? När du säger att rädslan inte är verklig, och sedan pratade du vid ett annat tillfälle om att människor rättfärdigar sin rädsla; säger du att när vi förstår sanningen så kommer inget negativt hända i vårt liv?

AJ:  Nej, det säger jag inte. Om vi är i ett tillstånd av fullständig kärlek, ett tillstånd av enighet med Gud, så betyder det att vi också är i ett tillstånd där vi förstår sanningen om många saker. Det är inte att förstå sanningen om allt i det läget för det finns fortfarande många sanningar att lära sig, men när vi väl är i ett tillstånd av fullständig kärlek så finns inte själva rädslan för vår del längre. Det betyder inte att vi inte kommer attrahera händelser på grund av andra personer och vad de väljer att göra. Händelser kommer till oss som genomsnittspersonen skulle vara rädd för, men vi kommer helt enkelt inte vara rädda för dem. Och därför kommer vi attrahera färre händelser. Det kanske fortfarande händer oss saker som andra skulle vara rädda för, men verkligheten är att vi inte skulle känna oss rädda under exakt samma omständigheter.

Om det finns en andeinfluerad person som är rasande på oss, med en kniv i handen och som ser ut som att de tänker göra något med den kniven, så känner vi oss inte rädda i det tillståndet. Vi kommer veta precis vilka saker vi behöver säga eller göra för att försäkra att situationen förblir säker. Och om vi inte kan upprätthålla säkerheten så är vi inte rädda för vår egen död. Vi är inte rädda för att skadas, eftersom vi kan läka oss själva, men vi är heller inte rädda för att dö eftersom vi vet att det inte finns något sådant som att dö, och vi är inte rädda för smärtan heller eftersom vi vet att vi kan hantera smärta i det tillståndet.

Så det finns bokstavligen ingenting att vara rädd för i det tillståndet. Vi är inte rädda för våld längre. Någon kan hota oss med våld men det har ingen effekt på oss. Om vi lever i rädsla så är det en helt annan sak. I samma situation, om vi lever i rädsla, så skulle vi säga: ”Han har en kniv. Jag behöver något för att skydda mig själv. Jag behöver springa eller jag behöver gå till attack”, och ofta är det detta som får oss att gå till attack. Om vi har en pistol så drar vi den och skjuter honom eftersom han tänkte angripa mig. Alla de här handlingarna baseras på vår rädsla för vår egen död, vår rädsla för att skadas eller att någon vi älskar ska skadas, och de rädslorna driver nu våra handlingar. [00:20:52.01]

Mary:  Utifrån vad du säger, så när vi rättfärdigar rädslan så kommer vi i princip aldrig nå det tillståndet du beskriver nu, eftersom vi aldrig kommer in i processen där vi känner den; vi lever i den.

AJ:  Javisst.

2.4.  Rädslan är inte verklig ur Guds perspektiv

Mary:  Är det vad du menar när du säger att rädslan inte är verklig? För det är ju definitivt en känsla som finns, eller   hur?

AJ:   Ja. Ni får gärna förstå att när jag säger att rädslan inte är verklig, så säger jag inte att det inte är en känsla som finns i personen, för det är definitivt en känsla som finns i personen. Den är bara inte verklig ur Guds perspektiv. Känslan skapades ur en felaktig föreställning eller en brist på kärlek någon gång i deras förflutna. Ur Guds perspektiv så skapades känslan av rädsla ur en felaktig föreställning som barnet utsatts för, eller en känsla av en brist på kärlek som barnet utsatts för som får barnet att nu tro att rädslan är verklig. Ur Guds perspektiv är rädslan inte verklig. Den är inte sanningen. Det finns inget som barnet behöver vara rädd för. Ingenting alls, faktiskt. Men barnet kommer känna sig rädd så länge den har utsatts för de här kärlekslösa och osanna sakerna ända tills det frigör dem.

Så rädslan finns verkligen i individen, men ur Guds perspektiv så är det inte sanningen om situationen. Däremot tror personen att det är sanningen om situationen. [00:22:18.06]

Mary:  Javisst, jag ser att det finns ett fel i hur de uppfattar det hela, kan vi uttrycka det så? Jag vill verkligen gå till botten med det här problemet.

AJ:  Ja, en av orsakerna till det är att du fortfarande går igenom processen med att känslomässigt acceptera att rädslan inte är verklig.

Mary:  Och jag ser hur det återspeglas runt omkring mig också. Så vi kan gå vidare därifrån…

AJ:  Nej, nej, det är en viktig fråga därför att de flesta tror att rädslan är verklig. Därför agerar de på den, de lever i den. De gör ingenting för att uppleva den. De går inte igenom den känslomässiga upplevelsen där de känner den. [00:22:54.20]

2.4.1.   Ett exempel med en pojke som är i en våldsam situation

Mary:    Du kan ta exemplet med den lilla pojken som är i en situation där det finns en brist på kärlek, kanske det finns våld hos föräldrarna i hans närhet. Du nämnde att ur Guds perspektiv så har han inget att vara rädd för.

AJ:   Nej.

Mary:  Okej. Vad händer i den situationen?

AJ:  Om pojken skadas på något sätt, så kommer för det mesta hans andevänner hjälpa honom ut ur hans kropp medan han skadas, så det kommer finnas väldigt lite fysisk smärta som hör ihop med skadorna. För det andra, så försöker Gud alltid hjälpa individen, även om de är ett barn, att undvika smärtan i att skadas av andra. Det är något som Gud kommer stödja andemänniskorna som guidar barnet att göra. Dessutom, om barnet går över, så kommer han vara på en väldigt kärleksfull plats i andevärlden. Barnet har inget att vara rädd för när det gäller framtiden. Han behöver inte vara rädd för att han inte kommer älskas. Olyckligtvis tror barnet att han inte kommer älskas, eftersom han har fått höra att han inte kommer älskas av föräldrarna. Och på grund av föräldrarnas tro på att det inte finns något liv efter detta eller att det inte finns någon framtid, så kommer förstås barnet också att känna att det är sant.

Så barnet är rädd i en våldsam situation eftersom han redan har fått lära sig sanningen, från själ till själ, från föräldrarna till honom. Naturligtvis så är han nu rädd i den situationen. Om barnet inte hade några känslomässiga skador i den situationen, om han inte hade den här föreställningen att om han dör så kommer han alltid vara död, om han inte hade föreställningen att han inte kommer bli älskad, så skulle barnet inte känna sig rädd i den våldsamma situationen. Det är verkligheten. Orsaken till att barnet känner sig rädd är att han redan har alla de här föreställningarna inom sig som han fick från föräldrarna, från stunden för befruktningen och vidare därifrån. Alla de föreställningarna färgar barnets perspektiv på vad som är verkligt.

Vad barnet ser som verkligt är inte vad Gud ser som verkligt. Det finns vanligen inget som barnet kan göra åt det här som barn, men det finns definitivt många saker vi kan göra åt det som vuxna. Som vuxna kan vi välja att uppleva rädslorna som har lagts på oss av våra föräldrar och vår omgivning medan vi växte upp, vi kan välja att uppleva dem och frigöra dem, och inte leva i dem längre. Det kommer ge oss känslan av total frihet och hjälpa oss att absorbera sanningen. Och sanningen kommer göra oss fria. Sanningen kommer göra oss fria från alla de känslorna som får oss att känna det som att vi hålls tillbaka på något vis. Den kommer också låta oss följa våra önskningar och passioner utan begränsningar, eftersom rädslan ger oss en begränsning.

Och vi behöver till och med tillåta oss att se att den enda orsaken till att barnet är rädd i någon situation är för att det redan har samma samhällsmässiga och föräldramässiga falska föreställningar som föräldrarna och samhället har inom sig. De här felaktiga föreställningarna har nu också kommit in i barnet, och det är orsaken till att barnet är rädd. Om vi som vuxna kunde frigöra de här rädslobaserade känslorna, så skulle nästa generation barn vara mycket mindre rädda, och så småningom skulle vi få en generation med barn som inte har någon rädsla alls; även om någon blir arg eller upprörd så skulle de inte bli rädda. De skulle inte ens förvänta sig att någon någonsin skulle angripa dem, och därigenom så skulle också färre människor angripa dem.

De skulle vara i ett tillstånd av total frihet. Det är den gåvan vi kan ge nästa generation, om vi väljer att uppleva vår rädsla snarare än att leva i den. När vi lever i den så har vi ingen möjlighet att ge någon sådan gåva till nästa generation. Faktum är att vi ger nästa generation samma hämning som vi själva fick av generationen före oss. [00:27:09.21]

2.5.  Stadierna vi går igenom när vi känns vid och frigör rädslan

Mary:  Okej, ja, uppenbarligen utifrån det vi har samtalat om, så lever många i rädsla och många av oss, som jag själv, levde i mycket rädsla och kändes inte ens vid att undvikandet av rädsla styrde allt i mitt liv. Finns det några ledtrådar eller tips? Om jag är en sådan person och jag hör Jesus prata om att leva i rädsla, hur skulle jag kunna känna igen att jag kanske lever i rädsla?

AJ: Ja, som för alla känslor som finns inuti oss så behöver vi gå igenom en process där vi inser vad som finns inuti oss. Det enda sättet som vi kan göra det på är att först acceptera intellektuellt att vi förmodligen har en del rädsla inombords. Om vi först tror att det inte finns någon rädsla i oss, så känner jag att det är ett tillstånd av totalt självbedrägeri, och många på planeten lever i ett sådant tillstånd av totalt självbedrägeri. Men till och med när vi tillåter bara den intellektuella tanken att det kanske finns rädsla inuti oss, så fungerar Guds lagar så att vår själ då börjar attrahera, genom lagen, händelser som visar oss vad våra rädslor verkligen är, åtminstone på en intellektuell nivå. [00:28:31.20]

När våra rädslor har avslöjats på en intellektuell nivå, så kan vi nu åtminstone vara medvetna om att vi har dem. Och när vi väl börjar titta på det faktum att vi har dem, så kan vi nu börja tillåta oss att känna hur det är att ha dem och börja uppleva att ha dem. Problemet med det är olyckligtvis – eftersom samhället och våra föräldrar också förnekat sina egna rädslor – att vi har lärt oss från väldigt unga år att det som är viktigt i livet är att förneka att vi har någon rädsla. Så när vi väl börjar känna eller uppleva rädslan vi har, så kommer vi förmodligen gå igenom en process där världen och föräldrasystemet runtom angriper oss, även som vuxna. För de kommer säga: ”Nej, du ska inte gå åt det hållet. Det är en farlig plats att gå till”, och så vidare.

Men verkligheten är att vi behöver gå dit, om vi vill uppleva vår rädsla. Vi måste gå igenom hela processen med att minska alla hämningarna inför att känna vår rädsla, och de hämningarna är allihop en rad felaktiga föreställningar som vi har tagit till oss från samhället och världen omkring oss och som nu är en del av oss, felaktiga föreställningar som: ”Jag kan inte känna all min rädsla. Min rädsla kommer ta överhanden fullständigt och jag kommer vara så känslomässigt upprörd att det kommer kännas som att jag blir galen”. En rädsla för att bli knäpp kommer också få oss att inte tillåta oss att känna vår rädsla.

Sedan finns det också många känslor kring att förödmjukas när vi är rädda, och ofta väljer människor att förödmjuka oss när vi känner rädsla. Dessutom darrar ofta kroppen när vi känner rädsla, och de flesta i vår närhet som är skräckslagna för att känna sin egen rädsla tittar på en person vars kropp darrar och säger: ”Om du inte har någon slags sjukdom så är det något som är fel med dig”. De vill förknippa det med någon slags motorneuronsjukdom istället för att säga: ”Nej, du känner i själva verket rädsla”. Folk blir väldigt stressade omkring dig och du måste gå igenom de personernas hämningar och vad de tänker om att du känner din rädsla.

När du väl gjort allt det så kommer du förmodligen komma till din rädsla. Och det är en process, och det är en väldigt annorlunda process för varje individ, för varje individ har en helt egen bakgrund. Varje individ har haft ett unikt vardagsliv, och ett unikt liv i samhället, och det beror på vilket land vi lever i vad vi har för syn på saker, vad vi har tryckt undan och vad som är tillåtet och så vidare. Det beror bara på omgivningen som vi vuxit upp i hur vi kommer till den punkten. Men det kommer att gå genom de processer som jag har nämnt. [00:31:23.01]

2.6.  Beroenden och felaktiga föreställningar håller oss borta från att känna vår rädsla

Mary:  Du har precis beskrivit alla de olika motstånd vi kan ha mot att uppleva rädsla; i princip andra rädslor för vad som skulle kunna hända.

AJ:   Javisst. Många av dem kommer också vara föreställningar vi har, vilka har kommit in i oss som något vi tror på känslomässigt. Vi tror så starkt på det att vi har en känslomässig reaktion när någon utmanar den föreställningen.

Mary:   Alla de föreställningarna som vi har kring rädsla, är det saker som får oss att rättfärdiga rädslan eller leva i rädslan?

AJ:    Ja. Våra felaktiga föreställningar om rädsla är det som orsakar att vår rädsla stängs ned fullständigt. Så istället för att uppleva rädslan så väljer vi att leva i den. Det jag menar med det är att rädslan är den underliggande rädslan som behöver kännas och, sedan ovanpå det har vi skapat en lång rad beroenden så att vi inte behöver möta de här rädslorna. Och de här beroendena kan vara allt från substanser och ända bort till känslor, och till och med relationer, ett helt liv för att undvika rädslan.

Faktum är att de flesta som först inser det här redan har skapat ett helt liv i beroenden för att undvika sina rädslor. Och när du väl börjar gå igenom och bryta ned allt det här så måste ditt liv förstås förändras, och de flesta är så klart skräckslagna för det också, eftersom en del gillar sitt liv som det är eftersom det hjälper dem att undvika alla sina rädslor! (Skratt) [00:32:52.14]

Mary:  De tror att det är lyckligt när de i själva verket bara känner sig bekväma och trygga.

AJ:  Javisst, det stämmer, allt handlar om trygghet och säkerhet. Om du frågar den genomsnittliga kvinnan i en relation vad den främsta orsaken är till att hon är i en relation, så skulle det för många kvinnor vara en känsla av trygghet och säkerhet.

Mary:  Kanske om vi var så pass ärliga.

AJ:  Om vi alla är ärliga, javisst. Problemet med rädsla är förstås att väldigt få människor är ärliga om det. Och de rättfärdigar alla möjliga saker. Vi hade ett samtal här om kvällen där en person stängde ned sig själv fullständigt, stängde ned varenda önskan, och de intalade sig att de inte visste varför de kände sig bedövade. Orsaken till att de kände sig bedövade är att de inte är villiga att känna sin rädsla. De vet att all den här rädslan finns där nu, och nu försöker de stänga ned hela den. Så de trycker undan sin rädsla, och det stänger ned allting; det stänger ned önskningarna, och nu känner de sig bedövade. De går bara igenom livet lite som i en dimma, och det är till och med ett väldigt ilsket tillstånd som omger deras rädsla; att inte vilja gå in i rädslan och sedan säga: ”Åh, du vet, allt är rätt så svårt att se”. Och sedan börjar du få tvivel också, för det är det rädslan gör. Du börjar säga: ”Jag vet inte längre om det är sanningen. Jag vet inte om det är rätt sak att göra.” Och så går vi nedför den här vägen.

Och innan vi vet ordet av så har vi övertygat oss själva om att agera på ett helt annat sätt i livet än att ta den passionerade vägen, att ha ett passionerat liv. Och den främsta orsaken till att vi har gjort det har inget att göra med det faktum att vi gillar det. Det har allt att göra med det faktum att vi är skräckslagna och vad vi vill undvika. [00:34:28.08]

2.7.  Att agera utmanar våra rädslor

Mary:  Utifrån vad du säger, så om jag skulle ge mig på att inte leva mitt liv i rädsla, utan ta itu med rädslan, så skulle jag titta på mina beroenden men jag skulle agera. Är det ett annat sätt som vi kan börja utmana oss själva på för att uppleva rädslan snarare än att leva i den?

AJ:   Javisst. Jag känner att det i själva verket är ett av de bästa sätten att uppleva rädslan; att skriva ned en lista över allt du vet intellektuellt att du är rädd för, och ärligt talat så kommer det mesta av listan, om vi är uppriktiga, att handla om känslor snarare än faktiska händelser eller omständigheter eller situationer. De flesta av våra rädslor handlar i själva verket om vissa känslor som vi är rädda för att uppleva som vi känner att vi inte kan uppleva, som att vi kommer att bli överväldigade eller att vi inte kommer klara att handskas med den underliggande känslan. De flesta av våra rädslor handlar helt om känslor i slutänden.

Vi skulle kunna skriva ned alla våra rädslor om situationer som vi är rädda för, och sedan välja varje dag att gå igenom en av de situationerna, i synnerhet när situationerna inte är vad jag skulle klassificera som skadliga för oss. Om du är rädd för våldtäkt så föreslår jag inte att du går ut och blir våldtagen enbart för att känna rädslan för att bli våldtagen. Men om du är rädd för att öppna upp dig för någon, så föreslår jag definitivt att du väljer en person som du känner dig attraherad till och börjar utveckla en relation och öppnar upp dig och ser vart det leder dig. [00:36:11.17]

Uppenbarligen har vi rädslor där det skulle vara oklokt att attrahera situationen för att konfrontera rädslan, men vi har bokstavligen hundratals rädslor där vi definitivt kan attrahera situationen. Och det skulle vara positivt för oss att attrahera situationen och verkligen önska oss situationen så att vi arbetar oss igenom den potentiella rädslan.

2.7.1.   Att frigöra rädsla handlar om att mjukna in i rädslan, snarare än att besegra den

AJ:  Men vi bör inte gå igenom det genom att känna att: ”Jag tänker övervinna den här rädslan”. Det är ofta så många går igenom det. De är i en situation och allt handlar om att övervinna rädslan. Nej, det gör det inte. Det handlar helt om att uppleva rädslan, vilket är att mjukna inför rädslan, inte en känsla av ilska mot rädslan och att du tänker ta kontroll över den, överleva och trycka undan den.

Om vi går in i att konfrontera våra rädslor med den andra inställningen, den arga inställningen där vi ska övervinna rädslan, så kommer det inte gynna oss alls i slutänden. Vi har fortfarande alla rädslorna kvar i oss när vi har bockat av alla händelser vi haft på vår lista.

Även om vi bara rädda för något som att säga något i en situation med män eller kvinnor, så när det kommer en situation där vi har en annan åsikt och det är en grupp män eller kvinnor där, så skulle jag säga det jag vill säga och låta det som sker ske, och säga: ”Aha, det här är orsaken till att jag är så rädd för just den här händelsen, för jag blev angripen där och de såg ner på mig där och jag vill inte känna de känslorna”.

Och vi kan bokstavligen göra en lista över hundratals rädslor om vi vill och gå igenom processen där vi skapar situationer eller är medvetna om situationer som vi redan skapar, eftersom det vanligen är fallet ändå, och tillåter oss att i själva verket känna och uppleva rädslan och orsaken till att vi har den i just de situationerna. Och det är något väldigt, väldigt annorlunda än att gå in i det med inställningen att: ”Jag tänker övervinna den här rädslan så jag tänker bli en föreläsare. Jag är rädd för att tala framför allmänheten, så jag kommer bli en föreläsare oavsett hur svårt det är.” Den sortens känsla är inte att mjukna inför att uppleva din rädsla.

När du upplever din rädsla för att till exempel föreläsa för åhörare, så kommer du inse vad det handlar om. Och för det mesta handlar det om att folk ska tycka att du är en idiot, hur folk ser på dig, hur de ser ned på dig när du pratar, alla sådana saker, och allt det har att göra med folks uppfattning och åsikter om dig. När du frigör de rädslorna så kan du ställa dig framför en publik som kastar ägg på dig och du kommer fortfarande kunna säga det du vill säga utan att vara rädd. [00:38:47.10]

Mary:  Jag antar, när du pratar om de här sakerna, att jag reflekterar över min egen erfarenhet till och med under de senaste fyra åren, och mina egna inställningar till rädsla och att leva i rädsla. Det känns i hög grad som när jag kändes vid ens intellektuellt att jag hade så mycket rädsla inom mig, så gick jag in dit och visste att: ”Okej, jag måste ta itu med det”, och det var nästan en ilska över att vara rädd, och att jag tvingade mig själv att gå igenom upplevelser. Och jag kom igenom en del upplevelser och växte inte alls, och jag har behövt ha många fler upplevelser av samma sort för att verkligen mjukna in i upplevelsen. Och nu känner jag det som att jag är ännu mindre rädd för upplevelser och händelser, det är som att ett lager försvunnit. Jag kommer igenom en del av de rädslorna och nu står jag här med en väldigt rå skräck för faktiska känslor inombords.

AJ:  Javisst. Och när vi konfronterar våra rädslor så är det så det kommer vara. I slutänden kommer vi förmodligen gå igenom det arga läget där vi vill styra och konfrontera dem på det viset. Och sedan kommer vi inse att vi aldrig frigjorde någonting. Och sedan kommer vi till läget där vi mjuknar inför dem och tillåter oss att släppa kontrollen, och då upplever vi det [00:40:09.14]

Mary:  Det handlar om att förbli närvarande under upplevelsen.

AJ:  Javisst. Jag känner att det är där de flesta så småningom kommer gå i samma riktning. Jag ser många som tror att de inte har någon rädsla alls, de förnekar det fullständigt, eller de känns vid sina rädslor utan att ha någon önskan om att verkligen känna sig igenom dem. Båda dessa är att ha en fullständig brist på ödmjukhet, och båda är också att leva i rädsla. Så varje dag kommer ditt liv att skapa saker för att börja exponera dig för rädslan, eller du har i själva verket skapat ett helt liv för att förhindra allt från att exponeras för dig själv.

2.7.2.   Önskningar kan dra oss igenom vår rädsla

Mary:   Och den här sista frågan om rädsla, det är uppenbarligen ett stort tema för mig, men du nämnde den magiska sortens relation mellan rädslan och önskandet. Och när vi lever i rädsla så har vi i princip inga önskningar. Men något som jag skulle älska att få höra dig prata om, som jag känns vid på sistone, är att när jag leds av min önskan in i upplevelser så frigörs min rädsla mycket naturligare från mig. Om jag till exempel bestämmer mig för, med att hålla föreläsningar, att: ”Jag är rädd för att prata inför folk så jag tänker gå och göra det”, och sedan gå fram och göra det så händer inte så mycket. Men om jag känner det i mitt hjärta och jag tänker: ”Vet du, jag skulle verkligen älska att dela med mig av Guds sanning till folk…” [00:41:35.11]

AJ:   Eller: ”Jag skulle verkligen älska att dela med mig av matlagningsämnet till folk”

Mary:   Javisst, eller vad det än är.

AJ:   Att cykla, eller hur man tillverkar en bil, eller vilket ämne det nu kan vara.

Mary:  ”Och jag har en idé om hur jag kan göra det. Det kommer involvera att prata inför folk”, men om jag gör det, och leds av en önskan som är mer kärleksfull, så verkar min rädsla lämna mig mer naturligt.

AJ:   Fast det är bara fallet under en omständighet, och det är när önskan är större än rädslan. Om vår rädsla är större än vår önskan, så kommer våra önskningar fullständigt tryckas undan av rädslan. Vi kommer inte agera på dem. Det vi behöver göra är att göra våra önskningar starkare och, genom att förstå sanningen om rädsla, minska vår rädsla så mycket att vår önskan är starkare än rädslan. När önskan är starkare än vår rädsla, så kommer vi definitivt gå vidare och göra något som vi är rädda för. Och rädslan är inte längre vår gud. Det vi önskar blir viktigare för oss än det vi är rädda för. [00:42:38.05]

Mary:  Det är den magiska glidande skalan, eller hur, för många sitter fast med sina önskningar under rädslan?

AJ:  Det stämmer.

Mary:  Är svaret att låta önskningarna bli starkare?

AJ:   Tja, det är att göra bådadera. Det är alltid att göra bådadera. Låt önskningen växa så att du känner längtan, du känner dig passionerad över det du önskar dig, du ser hur viktig önskan är, du ser vad den kan ge dig, med andra ord så kommer du ha lite tillit till framtiden och vart din önskan kommer ta dig, och du kommer har lite tillit till det, så du utvecklar de kvaliteterna som en hjälp i att stärka dina önskningar. Och sedan börjar du samtidigt ta småbitar av osanningen som hör samman med din rädsla. Du behöver ta bort så mycket småbitar från den att din rädsla börjar minska och din önskan börjar växa.

När de kommer förbi jämvikten och önskan är starkare än rädslan så kommer du agera. Och det kommer vara en naturlig handling. Det kommer inte vara något som du har tvingat dig själv att göra, försökt väldigt mycket att göra, utan det kommer vara en naturlig handling du utför. [00:43:48.04]

Mary:   Tack så mycket.

AJ:   Rädslan är ett stort, stort hinder mot ödmjukhet. Faktum är att om du tittar på många av de saker vi pratat om, som till exempel ilska, så kommer allt det från rädsla. Om du tittar på hat, så kommer det från rädsla. Många av de här hindren mot ödmjukhet är i själva verket rädslobaserade till sin natur. Jag tror att den nästa du kommer ta upp också är rädslobaserad till sin natur.

3.    Hur vi motsätter oss ödmjukhet: tvivel

Mary:   Ja, faktiskt, det var det jag tänkte ta upp i samband med rädsla. Det är tvivel, vilket vi nödvändigtvis inte förknippar med en upplevelse där vi är rädda. Så min fråga är; vad är tvivel?

AJ:   Jag vet inte om tvivel är en känsla. Jag känner mer att tvivel är ett tillstånd vi försätter oss själva i, eller för att vara mer specifik – som vår rädsla försätter oss i – för att hindra oss från att vidta åtgärder. Med andra ord så tvivlar vi ofta när vi är i en situation där vi inte vet vad vi ska göra, vi vet inte vilken handling vi ska välja, och för det mesta är vi i det läget eftersom det inte verkar finnas någon bra konsekvens av några av de möjliga handlingarna. En situation eller omständighet dyker upp där vi står inför ett val eller ett beslut, det ser inte ut att finnas något val som leder till en lycklig eller bra konsekvens för oss, så vi vill inte fatta något beslut. Vi går in i ett tillstånd där vi inte agerar alls. Vi vill inte fatta ett beslut ifall det beslutet kanske leder till att vår situation blir ännu värre.

Och när vi inte ser någon potentiell positiv följd av något av våra val eller beslut så bestämmer vi oss för att stödja tillståndet där vi inte agerar alls. Och tvivel gör att vi kan stödja det icke-agerande tillståndet. Vi behöver inte agera på något när vi är i tvivel, och vi behöver inte komma ur det tvivlande tillståndet. Faktum är att vi kommer ha alla möjliga rättfärdiganden inför oss själva i det tvivlande tillståndet. Vi kommer intala oss att: ”Åh, det är omöjligt att veta sanningen om det”, eller ”Nej, det är omöjligt att agera på det, för oavsett vad som händer så kommer det bli dåligt”. Vi ser inget ljus i slutet av tunneln, om vi säger så. Faktum är att tvivel hör nära samman med känslan av hopp, i betydelsen att om vi känner hopplöshet så skapar vi ofta en massa tvivel för att ge stöd åt hopplösheten. När vi har hopp så får det oss i själva verket att ha en önskan att agera i en viss riktning. Men när det inte finns något hopp så har vi ofta ingen aning om vad vi ska göra då, ingen aning om vilka handlingar vi ska utföra. [00:46:32.22]

Mary:   Skulle du säga att hopp hör samman med tilltro?

AJ:  Definitivt. Tilltro, hopp, kärlek – de är alla väldigt nära sammankopplade, jämte mod, integritet och andra känslor. Allt som mänskligheten ser som positiva känslor hör väldigt nära samman med varandra på så vis att de stödjer varandra. Tvivel är en av känslorna som stödjer vår rädsla, så den får oss att bli obeslutsamma och till slut kan vi inte göra val som ger positiva, eller ens några, resultat i vårt liv.

Mary:  Utifrån det du säger så låter det som att tvivel är något vi går in i när vi vill undvika alla känslomässiga upplevelser.

AJ:   Och undvika alla handlingar. I det läget där vi tvivlar så attraherar vi andra människor som har samma tvivel. Jag vet inte om någon någonsin har märkt det, men det är det som vanligen händer. När du börjar uttrycka och känna tvivel som du har, så samlas det plötsligt drivor av andemänniskor och människor på Jorden omkring dig och säger: ”Javisst, så är det, eller hur?” Och: ”Javisst, så där känner jag det också”. Så nu har vi en stödgrupp för vårt tvivel, vilket är en stödgrupp för att vi inte ska agera. Jag ser ofta många grupper som har skapats på Jorden som i själva verket stödjer varandra i att inte agera, att stanna kvar i ett tvivlande tillstånd, bara för att prata och prata och prata utan att göra något. [00:48:04.23]

3.1.  Tvivel skapas av en brist på ödmjukhet inför rädsla, och det triggas igång av att vi agerar

Mary:  Säger du att när vi är i ett tvivlande tillstånd så kan vi aldrig få någon lösning? Är det något som är en del av det tillståndet?

AJ:   Tja, jag känner att det snabbaste sättet att trigga igång tvivlet är att agera. Att agera kommer i själva verket hjälpa oss med vårt tvivel. Däremot behöver vi förstå vad den underliggande orsaken till vårt tvivel är. Den underliggande orsaken till vårt tvivel är vårt motstånd, en brist på ödmjukhet gentemot vår egen rädsla. Det är den underliggande orsaken till tvivlet. Det är ett motstånd eller en brist på ödmjukhet inför att agera i vårt liv, att vara ansvariga för vårt personliga liv.

Gud försöker ständigt få oss att ta ansvar för vårt personliga liv och vi är ofta i ett tillstånd där vi känner att: ”Åh, om jag gör det där så kommer det här hända, och jag gillar inte den konsekvensen. Om jag gör det där så kommer det där hända, och jag gillar inte den konsekvensen. Om jag gör det där så kommer det där hända, och jag gillar inte den konsekvensen heller. Så det är bättre för mig att säga att ’Jag vet inte vad jag ska göra’, och sedan behöver jag inte välja någon av de potentiella följderna.”

3.1.1.   Ett exempel med ett par som grälar

AJ:   Jag kan ge en mer praktisk situation. Du kanske är i en relation där ni grälar och bråkar en massa. Gräl och bråk orsakas alltid av att minst en person i relationen inte vill vara ödmjuk, inte vill titta på den faktiska känslan som finns inom dem. Så i en sådan relation så bråkar vi, vi bråkar och bråkar och bråkar. Uppenbarligen gillar vi att bråka. [00:49:38.04]

Mary:   Annars skulle vi inte göra det?

AJ:   Annars skulle vi inte göra det. Och en av orsakerna till att vi gillar att bråka är att bråkandet gör att vi slipper agera på ett annat sätt. Vi vill inte behöva göra något på ett annat sätt. Det är något som vi känner oss bekväma med, och vi vill inte behöva göra något på ett annat sätt. Vi vill inte behöva komma fram till en lösning på varför vi bråkar. Och tvivel får oss att undvika de underliggande orsakerna till att vi bråkar. Olyckligtvis fokuserar många som är i en relation på att problemet är grälet och vad grälet handlar om, istället för att se att det snarare handlar helt om att undvika specifika känslor inuti dem som de är rädda för att känna. Deras oförmåga att göra ett annat val beror på deras tvivel. De vet inte vilket annat val de kan göra, enbart eftersom de inte gillar de potentiella konsekvenserna av de olika valen.

Ni bråkar till exempel, och om du valde något annat så skulle du kunna gå därifrån. Varför går du inte därifrån? Det måste finnas en orsak till det. Det kommer visa sig vara obekvämt för dig. Så vad väljer du att göra? Du skulle kunna sitta där och ta den andra personens raseri och känna hur jobbigt det känns. Men varför vill du inte göra det? ”Åh, gör jag det så betyder att jag kommer att bli förödmjukad eller att någon kommer skada mig, och jag vill försvara mig själv, jag vill vara upprorisk mot det. Jag gillar inte den konsekvensen.”

Och jag skulle kunna välja att separera från den personen. ”Åh, men då kommer alla mina känslomässiga osäkerheter och alla mina ekonomiska osäkerheter att triggas igång, det verkar inte vara en särskilt bra konsekvens.” Så vad har jag kvar? Grälet. Och jag fortsätter att gräla under den tid det tar för mig att inse att jag har ett annat val. Men jag vill inte göra något av de valen. Jag tvivlar hellre på att de valen någonsin kommer leda någonstans. Så jag säger: ”Åh, det kommer inte fungera. Det kommer inte fungera. Det kommer inte fungera. Det kommer inte fungera” och så är det bara grälandet kvar. Och jag gillar det. [00:51:41.01]

Mary:   Så det du säger är att bråk som ständigt fortsätter handlar om att vara i ett tvivlande tillstånd?

AJ:   Ja, det handlar om ett motstånd mot att välja en annan handling. Den enda orsaken till att vi skulle stå emot att välja en annan handling är att vi är rädda. Den enda orsaken till att vi inte vill agera är att vi är rädda, och emellan de två känslorna, rädslan och bråkandet, så finns vårt tvivel på att en annan handling verkligen kommer lösa problemet.

Mary:   Jag förstår.

AJ:   Vi kommer inte tro att det faktiska problemet kommer lösas. Vi har en känsla av hopplöshet som hör samman med att problemet verkligen kommer repareras, och vi fortsätter göra samma sak om och om igen, definitionen av dumhet är att göra samma sak om och om igen. Vi fortsätter göra det eftersom vi inte vill välja en annan handling, och därför saknar vi ödmjukhet. [00:52:32.11]

3.2.  Felaktiga föreställningar i samhället om tvivel

Mary:  Okej. Ett par frågor till om tvivel. I den här postmoderna världen så har jag hört det sägas att tvivel i själva verket är en bra sak.

AJ:  (Skrattar) Javisst, tvivel har blivit en attraktiv, bohemisk livsstilsegenskap, i princip.

Mary:  Ett tecken på ditt intellekt.

AJ:   Ett tecken på en persons intellektuella färdighet och filosofiska tillstånd. Och verkligheten är att nej, det har bara maskerat en lång rad rädslor som de flesta av de personerna inte vill möta. De vill inte stå inför att de inte vet svaren. Eller så vill de inte möta det faktum att svaren inte är särskilt behagliga, till exempel. Vi kan gå in i ett tillstånd av att: ”Åh, det kanske är sant, kanske det är sant, men jag vet inte”. När jag inte vet så behöver jag inte fatta något beslut. Jag behöver inte göra något val. Jag behöver i själva verket inte göra något för att lösa problemet. Jag kan bara stanna kvar på den här platsen så länge det behövs. Så länge det behövs är ofta hela vårt liv, olyckligtvis.

Och det är så här världen blir kvar i ett tillstånd där väldigt lite förändringar sker, eftersom de flesta älskar att känna att det inte finns någon lösning, för en lösning kräver att de förändras, och de vill inte förändras. De är rädda för förändring. Varför är de rädda för förändring? Eftersom de är rädda för alla känslor som hör ihop med förändringen. Så då går de in i ett tillstånd av att: ”Jag tvivlar på att det finns någon lösning”. Nu kan jag leva i det här hopplösa tillståndet och rättfärdiga det helt och hållet för mig själv som ett inaktivt tillstånd och därför kommer inte något runt omkring mig att förändras, världen kommer inte heller förändras i det tillståndet. Och jag skulle kunna prata om det, filosofera kring hur världen är och är det inte hemskt hur det är, och ändå är jag en primär bidragande faktor till det genom att stanna kvar i min rädsla för att agera och genom att rättfärdiga mina tvivel för mig själv. [00:54:27.00]

Mary:   Javisst. Jag ser ofta att idén om att ha en fast föreställning anses vara naiv och att tvivel på något vis ses som synonymt med att ifrågasätta. Och utifrån vad du säger, så är ifrågasättande och tvivel två väldigt olika saker?

AJ:   Javisst, tvivel är en plats där du redan har bestämt dig. Det är inte en ifrågasättande inställning. Du har redan bestämt dig för att det inte finns några bra konsekvenser. Det finns ingen konsekvens som inte kommer utlösa en rädsla inom dig, så du har redan bestämt dig för vad sanningen är, och att det inte finns någon sanning för just det problemet. Det är vad du egentligen har bestämt inombords när du är i ett tvivlande tillstånd. Du har redan bestämt dig för att det inte finns någon sanning och du försöker bara leta efter rättfärdiganden för att det är sant. (Skratt)

Mary:  Så det är i själva verket motsatsen till att ställa en fråga.

AJ:   Det är motsatsen till att ställa en fråga.

3.2.1.   Barn lär sig snabbt eftersom de inte är i ett tvivlande tillstånd

AJ:  Titta på hur ett barn lär sig. Skälet till att ett barn lär sig så snabbt är att ett barn inte har några tvivel att kämpa med när det lär sig. Det har vanligen väldigt lite rädsla som hör ihop med inlärning och därför skapar det inte några tvivel. Det skapar inte någon önskan om att inte agera. Det kommer att agera på vad det lär sig. Ett barn vet det. Varenda dag agerar han eller hon på vad de lär sig från stunden de vaknar.

Se på hur ett barn lär sig att gå. Det ställer sig upp, vacklar, vinglar, vinglar, vacklar och vacklar och pang! Slår sig i huvudet, gråter, känner känslan; han eller hon är inte rädda för att få ont. De är inte rädda för att trilla nedför trapporna; även om de inte kan gå är de ändå inte rädda för att trilla nedför trapporna. Och de faller nedför trapporna och de slår sig och studsar. De får en massa skador och blåmärken men ställer sig upp igen varenda gång, eftersom de precis har frigjort känslan som hörde ihop med det och fortfarande har de ingen rädsla. [00:56:20.14]

Mary:  De sitter inte bara där och säger: ”Jag tvivlar på att jag skapades för att gå”. (Skrattar)

AJ:  Javisst. ”Jag tvivlar på att jag skapades för att gå för jag får så många skador medan jag gör det”. Så säger de inte alls. De använder sig inte av någon sådan intellektuell process. Istället tillåter de sig att gå igenom en process. De står upp, vinglar, trillar, slår sig och till och med när de slår sig så håller de inte kvar smärtan. De gråter bara ordentligt, vanligen ger mamma eller pappa dem en kram också, och de får lite kärlek på vägen. Och fem minuter senare – var är de en gång till? I samma situation där de står upp igen, ofta på samma farliga plats, så ställer de sig upp igen och upplever samma farliga följd. De går igenom smärtan varenda gång och så småningom lär de sig att gå. När de väl lärt sig att gå så har de ett självförtroende och vanligen sker det här inom tre månader eller mindre för ett genomsnittligt barn. På tre månader har deras liv förändrats.

Om vi som vuxna agerade på samma sätt, så skulle vi lära oss väldigt snabbt, och om vi hade den inställningen så skulle vi också göra många mycket mer kraftfulla saker än vad vi gör just nu. Problemet är att de flesta av oss inte gör det. Vi är så rädda för att skada oss och det är inte barnet. Barnet får en smärta, pang, skadar sig, gråter en massa, och sedan är allt borta. Till och med smärtan är borta. De kan gå och leka och skratta efter att de skadat sig och efter att de gråtit över det, för de har frigjort rädslan som hörde ihop med det. Och när de har gjort det så agerar de igen, agerar igen, agerar igen. De fortsätter att agera.

Och vi växer upp och tänker att nu är vi vuxna och vi är bohemiska och … [00:58:07.10]

Mary:  Världsliga.

AJ:  Världsliga, och vi har en massa härliga kvaliteter och en av dem är vårt filosofiska tvivel, och vi håller fast vid det som om det är något slags tecken på vår utvecklade mogenhet och ibland ett tecken på att vi har vuxit. Men verkligheten är att det är ett tecken på att vi är i ett tillstånd där vi inte vill agera och vi vill inte fatta något beslut. Det är vad det är ett tecken på. [00:58:31.22]

Mary:  Och det sker aldrig något växande…

AJ:  Det kan inte bli något växande. I det här tvivlande tillståndet så saknar vi ödmjukhet mot varenda känsla i det tillståndet. Vi saknar till och med ödmjukheten i att känna våra känslor av att sakna hopp, till exempel. En känsla av att: ”Oavsett vad jag gör så kommer jag misslyckas. Oavsett vad jag gör så kommer jag vara olycklig.” Det här är väldigt starka känslor av sorg som finns i genomsnittspersonen som vi inte får känna, eftersom vi i det här tvivlande tillståndet kan filosofera över vårt tvivlande för att undvika de känslorna.

Mary:   Om jag märker att jag är i ett tvivlande tillstånd, skulle jag då behöva kännas vid att jag i själva verket bara undviker någon annan känsla som jag är rädd för?

AJ:   Tvivlet är ett beroende som täcker över vår rädsla. Vi behöver se det på det viset. Det är något vi är beroende av så att vi inte ska behöva agera. Det låter oss förbli i två eller tre eller fem eller tio eller femton eller tjugo eller hundra tankegångar (skrattar) och aldrig fatta ett slutligt beslut. Många av oss är fullständigt rädda för att fatta slutliga beslut. När vi fattar beslut som unga så var det ofta fel beslut ur samhällets perspektiv eller våra föräldrars perspektiv, vi bestraffades hårt, många gånger med våld. Så det finns mycket rädsla för våld som hör samman med vår önskan att tvivla. [01:00:00.10]

4.    Hur vi motsätter oss ödmjukhet: att söka makt, ställning, ära, respekt eller värde

Mary:  Okej. Nästa ämne är också ganska saftigt (skrattar).

AJ:   Som de är allihop, vanligen. Vi har ofta vad vi tror är goda skäl att inte vara ödmjuka. (Skrattar)

Mary:   Ja, absolut. (Skrattar) Och jag kan känna motståndet; till och med när du svarar på en del frågor så för det upp saker i mig och jag tänker: ”Åh ja, där är mitt motstånd mot ödmjukhet, precis där!” Ja, så den nästa jag vill prata med dig om var en grupp saker; det handlar om att söka makt, söka en ställning, ära, respekt eller värde. För mig verkar det som att många av oss får lära oss av samhället eller våra familjer att vi borde söka åtminstone en av de sakerna, om inte allihop. [01:01:02.19]

AJ:  Javisst. Fast jag tror att problemet sitter djupare än så, älskling. Jag känner att problemet i själva verket kommer sig av att de sakerna inte finns i vårt liv, i synnerhet under barndomen. Vi får till exempel ofta lära oss att eftersom föräldern är större än oss så har de makt över oss. Och föräldern vill att barnet ska göra som han eller hon vill, som föräldern vill, eftersom föräldern i allmänhet inte respekterar barnets fria vilja.

Så barnet känner en känsla av maktlöshet. Dessutom är föräldern i det tillståndet redan i en maktlöshet själva och den känslan har kommit in i barnet. Så barnet har två problem. Först så har det känslan som föräldern har, att han eller hon är maktlös, vilket förmodligen kom från dess förälder och omgivningen där de växte upp. Utöver det så använder föräldern makt över barnet, vilket ytterligare förvärrar det här problemet känslomässigt inuti dem.

Så barnet känner sig maktlöst, och ett barn som känner sig maktlöst kommer att söka efter makt någon annanstans. Om de är maktlösa med en förälder så kommer de söka makt någon annanstans. Om de inte fick respekt från föräldern, så kommer de söka respekt någon annanstans. Om de inte kände att föräldern satte värde på dem, så kommer de söka efter det värdet någon annanstans. Om föräldern var avundsjuk på dem så kommer de söka efter positiva känslor någon annanstans. Alla de här sakerna, att söka efter makt, ära, ställning, välstånd och så vidare, alla de sökande känslorna som folk har som de tror driver på deras önskningar är inte rena, eftersom de drivs på av den underliggande bristbaserade känslan, den motsatta känslan som finns i individen. De här känslorna driver på så många kärlekslösa beteenden på planeten eftersom vi inte är villiga att känna smärtan i den djupare liggande känslan, sorgen som hör samman med den djupare liggande känslan.

Vi har en sorg som hör samman med maktlösheten, vi är rädda för att känna den sorgen, så vi har ett lager av rädsla ovanpå sorgen, och sedan går vi in i ett beroende där vi söker makt så att vi inte ska behöva känna känslan som hör samman med en brist på makt, till exempel. Alla de känslor du nämnde, de har ett likadant förhållningssätt. [01:03:31.04]

Mary:  När vi söker efter makt, ära, värde och respekt utanför oss själva, är det då alltid ett motstånd mot  ödmjukhet?

AJ:  Ja. Alltid.

Mary:  Vi gör aldrig så i ett rent tillstånd?

AJ:  Nej. En person som verkligen är ödmjuk söker aldrig någon av de sakerna. De sakerna kan komma till personen, men personen söker inte efter dem. Det är en skillnad på att söka efter dem eller önska dem och att de kommer genom en naturlig process. Om du till exempel är passionerad inom ett visst livsområde och du är så passionerad att du börjar upptäcka nya saker som världen aldrig har sett förut, så är det högst sannolikt att du kommer få respekt och ära och andra känslor från andra människor eftersom de värdesätter vad du uppnått, men inte för att du drevs framåt av att få det. En person som verkligen är ödmjuk och är i ett tillstånd av kärlek och sanna önskningar kommer inte göra det för att de vill få den makten eller den ställningen, utan istället kommer de göra det för att det är vad de älskar, det är vad de älskar att göra. Och eftersom de älskar att göra det, så händer det. Det är ett ödmjukt tillstånd. En brist på ödmjukhet är ett tillstånd där vi söker en framstående ställning, makt, ära, uppmärksamhet, godkännande och så vidare, genom att agera på vissa sätt för att få de sakerna.

4.1.  Ett exempel med musiker som söker ära och uppmärksamhet

AJ:   Vi ser hur det här händer med många som vill bli musikaliska eller professionella sångare, som vill ha den sortens ära och uppmärksamhet. De drivs av väldigt, väldigt mörka, oläkta känslor som hör samman med en brist på respekt, en brist på uppmärksamhet, en brist på gillande. Istället för att känna de känslorna så drivs de till att få den uppmärksamhet de önskar sig. Och en del av dem vet vi är villiga att offra vad som helst för det. De offrar sin egen sexuella integritet, de offrar sina relationer, de offrar sitt personliga jag när det gäller att ta hand om sig själv fysiskt och emotionellt. De tar droger om personerna de vill ska godkänna dem tar droger. De gör vad som helst som omgivningen vill om de vill bli framgångsrika.

Så mycket är folk villiga att offra inom sig för att söka efter de här känslorna, vilket indikerar hur mycket sorg de har som hör samman med att de känslorna inte har kommit till dem i deras barndom och som de inte är villiga att känna, som de inte har någon ödmjukhet gentemot.[01:06:14.20]

Mary:   Så det är så detta förhåller sig till ödmjukhet; vi skulle undvika det. Genom att agera på det viset så undviker vi rätt så många känslor.

AJ:   Ja. Var och en av de här handlingarna är ett beroende som ska hjälpa oss att undvika vår rädsla som hör ihop med sorgen, den djupa sorgen som var och en av de här känslorna och önskningarna drivs av. Det är vår önskan om att inte känna oss maktlösa som får oss att söka efter makt. Det är vår önskan om att inte känna bristen på ära eller att värdesättas i vårt liv som mest sannolikt inträffade i vår barndom som får oss att söka efter ära och att värdesättas nu.

En person som är ödmjuk söker inte efter de sakerna, de använder bara sin önskan om att älska, de älskar det de gör och om de möter ära på vägen så gör de det. Men om de inte möter den på vägen så blir de inte besvikna, eftersom de motiveras av sin önskan om att göra det de älskar.

Mary:  Det förefaller för mig som att vi kan se två personer som lever synbart väldigt lika liv när det gäller respekten eller makten eller värdet de har i andras ögon, och ändå kan en av dem vara i ett väldigt ödmjukt tillstånd och en annan i ett tillstånd av totalt beroende och en brist på ödmjukhet. [01:07:36.08]

AJ:   Ja. Du ser mycket av det här i musikbranschen, där du ibland träffar på väldigt ödmjuka människor som bara älskar sin musik, de bara älskar att producera den. De älskar att skapa den; de njuter helt enkelt av att spela den. Även om de inte får betalt så spelar de den fortfarande, de bara älskar att göra det, och det är så det är. De är ofta väldigt ödmjuka människor, de försöker inte bevisa något, de försöker inte sälja något. De försöker inte tjäna pengar på det, de försöker inte få uppmärksamhet eller godkännande eller ära från det, och de är bara vackra människor att vara i närheten av när de spelar sin musik. De använder inte droger och de får inte någon slags stöd för yrket vad gäller att få hjälp från andemänniskor i form av någon slags beroenden. Och det här är sällsynta människor, men när du träffar dem så kan du känna att de är på den här platsen.

Sedan träffar du ofta andra som kan få samma mängd ära, samma mängd uppmärksamhet, samma mängd gillande, men de drivs fullständigt av ett sug efter de sakerna. Och vanligen är det en hemsk sak att umgås med den sortens personer. [01:08:42.14]

Mary:  Du säger att det är en hemsk sak att vara med den sortens personer, men de får mycket uppmärksamhet från andra. Varför ser vi det här fenomenet, när någon som är väldigt ödmjuk kan få framgångar och någon som har en total brist på ödmjukhet också kan få framgångar? Vad är det för fenomen som inträffar där?

AJ:   Ja, personen som saknar ödmjukhet får sin framgång genom oläkta beroenden hos människorna som stödjer deras framgång. Många av de som stödjer personen som vill ha ära, till exempel, vill själva ha ära och de vill värdesätta en person i det avseendet. De vill själva ha ära, de inser att de inte kan göra det, så de fäster sig mot någon som de personligen känner kommer göra det. De sätter värde på den personen, ger personen sina ekonomiska medel, sin uppmärksamhet och tid och värdesätter dem för att undvika sina egna känslor.

Det här är väldigt vanligt, som du vet. Dessutom kommer personen som, låt oss säga är i musikbranschen, ofta ha många rätt så mörka känslor av ilska, raseri, sorg och den sortens känslor, vilket de uttrycker genom sin musik. Och den sortens känslor attraherar människor med samma slags känslor till att lyssna på just deras musik. Och ofta känner de som stödjer den artisten att: ”Åh, de måste känna mig eftersom det är exakt så jag känner”: De har all den här känslomässiga längtan efter individen, vilket matar beroendet av makt eller ära eller uppmärksamhet eller gillande i personen.

Det är väldigt annorlunda mot hur den ödmjuka personen är, för den ödmjuka personen bekymrar sig inte över någon av de sakerna. En ödmjuk person skapar inte sin musik för att alla ska kunna lyssna på den; han skapar sin musik eftersom han älskar att skapa sin musik. Han gör det inte för att han har en önskan om att få den uppmärksamhet och det gillande han får, han gillar det faktum att folk vill lyssna på hans musik, men han ser det inte som ett tecken på hans eget värde. Med andra ord så har han ett värde även om ingen lyssnar på hans musik. Och de som lyssnar på hans musik är vanligen en mycket bredare publik. Istället för att ha vissa emotionella beroenden så har de en lång rad olika känslomässiga beroenden, men de är inte fokuserade på ett eller två eller tre områden. [01:11:06.15]

Mary:  De får inte nödvändigtvis sitt emotionella beroende tillgodosett genom sin samhörighet med sångaren, till exempel.

AJ:  De kan få sina emotionella beroenden tillgodosedda genom den musik han skapar, men inte genom sångaren själv. Inte genom någon konstig slags personlig relation med individen som de inte ens känner till, som de skulle ha med en person som saknar ödmjukhet.

4.1.1.   Följderna för andra personer av att vi söker makt, ära och uppmärksamhet

Mary:  Absolut. Så för personen som inte är ödmjuk, som försöker undvika en massa saker genom att skaffa sig ära och uppmärksamhet, hur kan det inverka på personerna de interagerar med? Du nämnde att det här beroendebaserade förhållandet kan uppstå, men vilken slags saker skapar det för till exempel barn eller andra personer i deras omgivning? [01:11:53.10]

AJ:  Ja, i allmänhet så är personer som söker den här sortens känslor väldigt narcissistiska. De lever ett väldigt självabsorberat liv. Om de till exempel har barn så kommer barnen känna sig väldigt förbisedda och inte särskilt värdesatta, och de växer ofta upp med exakt samma känsla förstås som föräldern har sökt efter hela sitt liv. Det sorgliga med det är att den här sortens personer vanligen inte kan behålla relationer särskilt väl, de kan inte behålla vänskaper särskilt väl; allt i deras liv, förutom äran eller uppmärksamheten eller gillandet de får, är i princip en enda röra. Och det är därför som många människor som lever väldigt offentliga liv har väldigt röriga privatliv, eftersom det finns en lång rad beroenden som stödjer deras offentliga liv som de inte får tillgodosedda privat.

Ofta finns det mycket olycklighet i deras liv, vilket sedan får dem att söka efter de här sakerna ännu mer. Och ofta kommer de till slut, när de går över, att känna sig väldigt ensamma, för verkligheten är att väldigt få människor kan stödja dem emotionellt genom hela deras liv. Det är vanligt för en narcissistisk person att fortsätta skaffa vänner; de skaffar nya vänner, nya vänner, nya vänner; de tuggar sig igenom vänner som om de gått ur modet, och förr eller senare så har de i slutänden väldigt, väldigt få vänner, eller folk som är deras vänner enbart för att de får sina beroenden tillgodosedda. [01:13:25.20]

Mary:  Javisst, absolut. Du nämnde tidigare exemplet med den narcissistiska sångaren och du sade att det är ganska obehagligt att vara i närheten av den sortens personer. Och det slog mig att det är för att du inte vill ha en beroendebaserad relation med dem, så du känner att det är som ett krav eller en förtryckande känsla att vara i närheten av dem. [01:13:45.14]

AJ:  Samtidigt som deras fans skulle älska att vara i närheten av dem eftersom det skulle finnas ett medberoende som tillgodoses i fansen av att ha någon slags samröre med den personen. Deras fans skulle i själva verket känna något helt annat än vad jag känner när vi är i närheten av samma person.

Mary:  Och det fick mig att tänka på ett barn till den sortens person. De kommer uppenbarligen inte till världen och söker efter beroendebaserade relationer, så de måste också känna ungefär samma sak.

AJ:  De kommer känna ungefär samma sak. Barnet kommer märka att det är väldigt svårt att ha en relation med den personen. Javisst. Väldigt svårt att ha en givande relation.

Mary:  Och jag föreställer mig att de känner sig ganska förtryckta.

AJ:  De skulle känna sig förtryckta, och även förbisedda, oälskade, oönskade, att de inte tas om hand, många, många olika känslor. Och det är därför som många av barnen till personer som har varit rika, mäktiga eller populära har stora mängder djupt liggande sorger att känna igenom innan de kan bli känslomässigt stabila. [01:14:45.09]

Mary:   Javisst. Är det också därför vi ofta ser substansmissbruk i den typen av situationer?

AJ:   Ja. Substansmissbruk är ett annat lager av fysiska beroenden som lagts till i processen, utöver de känslomässiga beroendena.

Mary:  Och att undvika förtrycket från föräldern eller misshandelssituationen.

AJ:   Javisst. I försöket att undvika förälderns förtryck så vill du ha något som hjälper dig att undvika känslan av hur oälskad du känner dig, hur oönskad du känner dig, hur kringföst och maktlös du känner dig i den relationen. [01:15:23.19]

Mary:  Okej. Det låter som att vi bara ger av oss själva under väldigt specifika omständigheter, om vi var i ett tillstånd av den här sortens motstånd mot ödmjukhet. Stämmer det?

AJ:   Ja. En person som söker efter makt, ära, uppmärksamhet, en hög ställning, gillande kommer bara att ge i ett läge där de får de sakerna. Med andra ord så är det en känslomässig byteshandel som de utför med varenda individ. Om du inte är redo att göra något byte med dem så kommer du aldrig bli vän med dem. Det är verkligheten. De kan inte älska dig, de älskar i själva verket inte någon. De älskar bara känslan av makt, ställning, ära, uppmärksamhet, gillande. Det är vad de älskar.

I likhet med hur en person som lever i rädsla har gjort rädslan till sin gud, så har en person som lever i de här sakerna gjort dem, ära, uppmärksamhet och gillande till sin gud. Och de gör vad som helst för att få den äran, uppmärksamheten och gillandet. Det är omöjligt att ha en relation med integritet med en sådan person, eftersom de alltid kommer att offra relationen för att få någon form av uppmärksamhet eller gillande eller makt. Det är omöjligt att ha en givande, långsiktig relation med individen om du inte är fullständigt villig att göra exakt det deras beroenden kräver. [01:16:46.01]

4.2.  Hur vi kan frigöra skador som handlar om att söka makt, ära och uppmärksamhet

Mary:   Javisst. Så om jag hade den här typen av skador, vad skulle jag göra för att nå ett ödmjukt tillstånd?

AJ:   Ja, återigen så är det väldigt svåra skador att frigöra, att komma till ett ödmjukt tillstånd, eftersom beroendena för den här sortens problem vanligen sitter bestämt på plats när personen väl blir vuxen. Världen omkring dem försöker lösgöra problemet och hjälpa dem att känna det, men olyckligtvis är beroendet krävande: ”Nej, jag vill bara skapa ett liv som ger mig just de här resultaten”. Det kräver mycket uppriktighet från den personens sida som lever ett sådant liv för att de faktiskt ska bryta sig ner genom beroendet och in i lagret av rädsla som de har över att känna den underliggande sorgen, rädslan över att känna sorgen av maktlöshet, rädslan över att känna sorgen över att vara oönskad, rädslan över att känna sorgen över att: ”Ingen lägger märke till mig”, den sortens kraftfulla sorger från vår barndom.

Det är förstås också osanna inställningar, i betydelsen att det ironiska med livet är att när vi känner att vi har ett inre värde så söker vi inte efter det värdet utanför oss. När vi har en känsla av inre kraft, så söker vi inte makt utanför oss. När vi har en känsla av ära inom oss, när vi sätter värde på oss själva, så söker vi inte efter värde och ära utanför oss. I slutänden finns det en känslomässigt läkt plats som vi behöver nå fram till där vi har en känsla av inre kraft, en känsla av ett inre värde, och de känslorna kommer bara när vi frigör de motsatta känslorna som skapade drivkraften bakom önskan om att få de här känslorna tillgodosedda. [01:18:39.18]

Mary:  Så i själva verket handlar det om att kännas vid mycket sanning, utifrån vad du säger. Vi behöver åtminstone öppna oss för det faktum att det finns en annan sanning.

AJ:   Javisst, och olyckligtvis öppnar inte de flesta som är i det skicket upp sig för sanningen förrän de har skapat ett rätt så skadat liv. Och sedan börjar de inse vissa sanningar om hur de har skapat det skadade livet. Då går de igenom någon slags självreflektion, någon slags terapi eller någon slags psykologisk hjälp, vilket hjälper dem att se varför de haft önskan om ära, till exempel, och hur villiga de var att offra sig själva, och andra, för att nå höjdpunkten av äran som de ville uppnå.

När de börjar se detta så börjar de se på känslan som en drog, snarare än att bara se på känslan som något som känns bra att ha. De börjar se på känslan som ett problem som har orsakat de flesta av deras problem som har orsakats av det här beroendet. Och sedan börjar de arbeta sig igenom det emotionellt.

Det är sällsynt att en person medvetet ser att: ”Åh! Jag vill ha makt”, och sedan medvetet arbetar sig igenom sin rädsla och in i sorgen över hur maktlösa de känner sig, utan att det har funnits någon slags negativ yttre effekt i deras liv först. [01:20:05.07]

4.2.1.   Ett exempel med familjemedlemmar som söker efter makt, ära och respekt

Mary:   Javisst. Vi har gett exemplet med någon som söker efter berömmelse och ära ute i den stora vida världen, men jag ser också att många placerar sig i lägen där de vill ha makt, ära, respekt och sättas värde på inuti sin egen familj. De är överhuvudet i hushållet, de är fadern, de är modern, den visa gamla farföräldern som har skapat många av de här sakerna på ett sätt som kanske ger dem mindre feedback om deras verkliga tillstånd.

AJ:   Ja. Vi var nyligen i Brasilien och vi lade båda två märke till moderns makt där; det matriarkala systemet där modern tror att alla i familjen i princip behöver göra det hon säger åt dem eller göra det hon vill att de ska göra. Och hon hedras därigenom som en vacker kvinna. Orsaken till detta är att hon har införlivat en väldigt, väldigt stark önskan i sina barn om att behaga henne. Vanligen är det ingen i hennes omedelbara närhet som konfronterar den önskan, för alla vet att om de konfronterar den önskan så kommer mamma bli ett ilsket troll som kanske förskjuter dem från familjen om de inte är försiktiga. Så de rättar sig alltid i ledet.

En sådan person har ingen medvetenhet om vad de vill få ut genom de här beroendebaserade relationerna. De behöver få någon slags personlig medvetenhet om att det beteendet i själva verket är kärlekslöst och inte behövs i en familj. Och sedan behöver de gå igenom processen med att öppna sig och bli mer medvetna om att de här känslorna är deras drivkraft, och vilken den underliggande orsaken är till att de känslorna driver på dem.

Självklart så måste en person redan vara rätt så ödmjuk innan de kan gå och göra något i den stilen. De behöver ha en viss grad av ödmjukhet för att se på sig själva. Och det är sällsynt att en sådan person gör det. När vi var i Brasilien pratade vi med några andemänniskor som har gått över till andevärlden och jag frågade dem var deras familjer var, och de kunde inte hitta dem. Så de tog sig an en annan familj på Jorden så att de kunde göra samma sak med den, utan att fråga sig: ”Varför har min familj övergivit mig? De har alla gått över, varför har min familj övergivit mig?” Ja, tror du inte att det har något att göra med hur förtryckande du är? (Skrattar) Och när vi väl började prata om det med gruppen av andemänniskor, och förde dem igenom processen med vad som faktiskt hände, så fanns där först en massa motstånd, precis som det gör hos människor på Jorden som är i samma tillstånd. [01:22:43.16]

Mary:  Så familjen är i själva verket en plats där vi kanske föder upp den här sortens beroenden i oss själva eller i våra barn. Nu tänker jag på det favoriserade barnet, det gyllene barnet eller det länge efterlängtade barnet. Plötsligt föds de och de får redan massor av makt, uppmärksamhet och ära.

AJ:   Många av de här ”gyllene barnen” växer upp till att bli väldigt narcissistiska och gör en del väldigt skadliga saker. Några tar till och med till våldtäkt och mord och andra väldigt skadliga handlingar som en följd av att ha behandlats som favoriter och vad som utvecklats i dem av det.

Mary:   Så det kommer krävas mycket ödmjuket för att någon verkligen ska börja titta på sig själva och se på: ”Vilken slags uppmärksamhet får jag av andra? Ger det mig en känsla av att känna mig upphöjd eller överlägsen?” Eller om jag har en familj så antar jag: ”Hur ser resultaten ut i min familj? Har jag barn som missbrukar substanser eller som tycker att livet är svårt att leva?” Kan vi säga att det är några av indikatorerna som jag skulle titta efter? [01:23:48.12]

AJ:   Javisst. Men jag känner också att en person som verkligen är ödmjuk känner om de värdesätts för något som de faktiskt har gjort, eller om de värdesätts på ett dyrkande sätt. Det är en väldigt, väldigt stor skillnad mellan ett dyrkande värdesättande eller ära eller uppmärksamhet eller makt och att värdesättas för vad du faktiskt har genomfört. En ödmjuk person accepterar att de värdesätts för det de faktiskt har genomfört, men de skulle avvisa ett värdesättande för saker de inte har genomfört. De skulle i själva verket inte gå med på eller gå in i en känslomässigt medberoende relation för saker som de inte har genomfört. Och de skulle också kännas vid hålen eller problemen de har i sitt eget liv eller sin egen familj eller vad det kan vara.

När vi verkligen är ödmjuka så kanske vi värdesätts, men det kommer vara för det vi verkligen gjort, inte för vad alla föreställer sig att vi har gjort, och inte för vad andra tror att vi har gjort utan någon assistans. Vi kommer också värdesätta den assistans vi har fått om vi verkligen är ödmjuka. Det finns sätt att se om det värdesättande eller den ära eller den uppmärksamhet eller det gillande vi får faktiskt baseras på en verklig känsla eller om det är något som baseras på någon slags beroende.

När vi blir verkligt känsliga och ödmjuka, så kommer vi att känna att det ovärdiga beroendet är en riktigt sliskig känsla som vi nu dras bort ifrån eller tas bort ifrån under interaktionen, och vi känner att det blir väldigt svårt att vara i den. [01:25:45.01]

5.    Hur vi motsätter oss ödmjukhet: avundsjuka

Mary:   Okej. Jättebra. Då går vi vidare till avundsjuka. Kan du beskriva avundsjuka för oss?

AJ:   Ja, återigen så är avundsjuka resultatet av att vi inte är ödmjuka inför vissa känslor. Avundsjuka är när vi är i ett raseri eller känner oss arga eller olyckliga eller sårade av någon yttre händelse som vi vanligen inte kunde kontrollera, och vanligen hör den ihop med en person, plats, individ eller någon slags handling. Vi kan till exempel vara avundsjuka på att någon annan har ett stort hus. Vi kan vara avundsjuka på vår partner och vad de har gjort med sitt liv. Vi kan vara svartsjuka på vår partner i betydelsen att jag känner att min partner är min, och varje gång hon visar någon grad av respekt eller uppmärksamhet till någon annan så är jag svartsjuk mot henne.

Det finns också andra former av avundsjuka som hör ihop med när vi känner att vårt självvärde angrips. Det här händer ofta i ett partnerskap där en partner ger någon slags sexuell uppmärksamhet åt någon annan och vi känner en stor mängd svartsjuka eftersom vi känner att vårt eget sexuella värde nu angrips av att hon ger sin uppmärksamhet till någon annan. Och verkligheten är att den angrips, men den svartsjuka reaktionen är ett förnekande av den underliggande sorgen. [01:27:50.17]

De här avundsjuka känslorna kan komma från många olika situationer, och de inbegriper saker som känslor som hör ihop med avundsjuka, som att vara lysten efter en person.

Mary:  Vad är att vara lysten?

AJ:   Att vara lysten är när vi känner oss avundsjuka på att en annan person har något som vi inte har, så då vill vi ha den saken. Och ofta vill vi ha den saken från den personen också. Det finns mycket raseri i den lystna önskan, om vi kallar det så. Lysten är ett gammalt ord, förmodar jag, som vi inte hör så ofta på senare tid, eftersom det har bibliska kopplingar. Men verkligheten är att det är en avundsjuk känsla där vi vill ha något från någon annan som vi vanligen inte har själva och som vi känner att vi saknar. Och när vi är lystna efter det så är vi i själva verket villiga att agera för att få det också. Vi gör något extra för att inte bara vara avundsjuka utan vi agerar dessutom för att få den känslan tillgodosedd, vilket ofta är väldigt destruktivt. Och folk har mördat för den känslan. Folk har stulit för den känslan. Folk har våldtagit för den känslan. Det finns alla möjliga väldigt tunga känslor som hör samman med de här aspekterna av avundsjuka. [01:29:14.06]

5.1.  Känslor som driver på avundsjukan

Mary:   Skulle du säga att det finns en grupp av huvudkänslor som vi undviker när vi blir avundsjuka?

AJ:  Ja. De flesta känslor vi undviker handlar om oss själva. Känslorna vi undviker hör alltid samman med oss själva och vår egen brist på självvärde. Det skulle kunna höra ihop med vår egen brist på sexuellt värde som vi inte är villiga att känna, eller vår brist på fysiskt värde, eller ekonomiskt värde. Det hör ofta samman med säkerhet, men när det gäller vårt personliga värde med säkerheten. Vi är inte värda att vara säkra. Vi är inte värda att vara trygga och så vidare. Så på grund av att de känslorna har djupa känslor som hör samman med värde, så är de ofta framträdande även i samhället. [01:30:01.14]

Mary:   Nu tänker jag på saker som skam och att känna sig smutsig, allt det hör ihop med vårt värde, eller hur, och väldigt otäcka känslor som vi i själva verket behöver få kontakt med?

AJ:   Ja, så avundsjuka är raseriet som hör samman med att vårt beroende inte tillgodoses, vad det än är för beroende. Beroendet kan vara: ”Du ger mig en känsla av sexuellt värde. Om du inte ger mig en känsla av sexuellt värde så kommer jag att angripa dig.” Det är en avundsjuk handling mot dig. Om du delar din sexuella känsla med någon annan, så känner jag inte längre något sexuellt värde, så nu önskar jag angripa dig. I det rasande läget så visar jag nu upp mina avundsjuka känslor, vilket är ett förnekande av ödmjukhet. För verkligheten är att om jag var ödmjuk så skulle jag känna mig sårad över att du inte känner att jag är tillräckligt sexuellt värdefull för att du ska stanna kvar, och det är en väldigt annorlunda känsla, det är en sorgbaserad känsla. När vi är rädda för att känna den graden av sorgbaserad känsla, så går vi in i den avundsjuka, raseribaserade känslan.

5.2.  Att kännas vid vår avundsjuka och andra mörka känslor

Mary:   Jag känner att det här är ett väldigt grumligt område; avundsjuka och de känslor vi undviker som skapar avundsjuka. För mig verkar det som att många av oss har problem med att ens kännas vid att vi är avundsjuka. Det är till och med en så obehaglig känsla för oss själva, det var därför jag tvivlade när jag tänkte fråga dig om vilka de underliggande känslorna är, för jag känner ofta att det verkliga arbetet vi har att göra är att kännas vid att vi har det.

AJ:   Att vi känner på det viset, ja. Jag håller med. Det största problemet med många av de här känslorna är att kännas vid att vi har dem. Det är detsamma med rädsla, samma med ilska, samma med att vilja känna sig mäktig och allt vad folk kallar för de sju dödssynderna eller något. Många av de känslorna som räknas upp är känslorna där någon känner sig lite slemmig inombords när de känner att de har dem. Det är mängden obehag och dömande som vi har inför de känslorna som får oss att inte vilja möta det som ligger under dem. Såvida jag inte känns vid att jag är avundsjuk så kommer jag aldrig komma till känslan under den. Såvida jag inte känns vid att jag är rädd så kommer jag aldrig komma till känslan under den.

Så en del av ödmjukheten är att kännas vid att känslan finns, den är närvarande och levande inuti oss, och den styr hur vårt liv är. Det är en väldigt stark del av vad vi behöver göra om vi ska bli ödmjuka inför de här känslorna.

Vi behöver erkänna för oss själva hur mörka vi är innan vi kan bli ljusare. Det här är vad jag skulle kalla för en process, och det är i själva verket början på en ångerprocess; att erkänna för oss själva vilka saker vi faktiskt har inuti oss är en väldigt viktig del av att växa bort från de sakerna och bli annorlunda. Du kan inte förändra något som du inte kan se eller känna. Du kan i synnerhet inte ändra vad du inte kan känna. Om du förnekar för dig själv att du har en känsla av avundsjuka så kan den mörka, avundsjuka känslan kanske till och med förvandlas till raseri, ilska och mord i slutänden. Om du förnekar den så kommer du aldrig att verkligen förändra den. Du kommer aldrig frigöra den. Och du kommer aldrig hitta vad den underliggande orsaken är. [01:33:31.16]

Mary:  Och som vi pratade om i delen om rädsla, så ger vi den faktiskt mer kraft i vårt liv.

AJ:  Självklart, och olyckligtvis är den kraften också omedveten. Vi har inte bara gett känslan, vi kan säga att det är den avundsjuka känslan, mer kraft genom att inte kännas vid att den finns, utan den kommer också, eftersom vi inte känns vid dess existens, att styra över hur våra liv är. Vi lever i den avundsjuka känslan under det mesta av vårt liv och vi inser inte ens vilka negativa saker den skapar, eftersom vi kommer rättfärdiga för oss själva att vi behåller den avundsjuka känslan under vissa omständigheter.

Så mannen som känner att det är rätt för honom att bli rasande på sin tjej som precis har haft en sexuell interaktion eller flört med en annan person, rättfärdigar redan raseriet för sig själv, en väldigt kärlekslös handling mot en annan person, för att förneka sin egen sorg över vad det innebar för honom, sexuellt inuti honom, att han nu behandlas som något som har ett lägre värde. Så han är automatiskt i ett stort förnekande av den djupare liggande sorgen som han inte vill välja att känna. [01:34:44.07]

5.3.  Avundsjuka kan handla om vår uppfattning snarare än verkligheten

Mary:   Okej, och bara det sista om avundsjuka. Är vi alltid avundsjuka på saker som folk faktiskt har eller kan vi uppfatta det…?

AJ:   Det är det som är det sorgliga, eller hur? Vi är ofta avundsjuka på vad vi föreställer oss att de har, men många gånger är det inte ens verkligt. Vi pratade nyligen med någon om hur de var avundsjuka på en annan person för att han eller hon var ung (skrattar) och hade ett vackert ansikte eller vad det var. Till och med de sakerna är inte verkliga i betydelsen att personen inte agerar på ett sätt som skulle få dem att bli avundsjuka, de är bara avundsjuka på något. Avundsjuka drivs alltid på av en känsla inuti oss som vanligen hör samman med den stora känslan av värde, och en brist på värde. Det kan vara en brist på sexuellt värde, fysiskt värde, känslomässigt värde och det kan till och med höra ihop med andligt värde. Avundsjuka skapar ofta många fantasier i människans sinne. Ofta fantiserar det ihop saker som inte ens händer. (Skrattar)

Mary:  Japp, men utifrån vad du säger så skapas det av att vi undviker vissa av de här värdelösa känslorna.

AJ:  Vi skulle föredra att föreställa oss en skadlig situation som aldrig har hänt, än att känna vår sorg över att den potentiellt händer. Är inte det fantastiskt? Vi skulle hellre vara rasande över att det aldrig hänt men tro att det har gjort det, än att känna sorgen över att det kanske händer, eller har hänt i det förflutna, och det är en så ledsam sak med de känslorna. Sådana känslor visar alltid på en brist på ödmjukhet, eftersom de är beroendet som hör ihop med rädslan som hör ihop med den faktiska känslan som vi behöver känna. Så det är tre eller fyra lager bort från känslan av den faktiska känslan. [01:36:59.16]

Mary:  Och det verkar som att de flesta av oss är i det översta lagret för det mesta av vårt liv, om vi inte gör det här arbetet.

AJ:   Ja. Därför har psykologer kommit på konceptet med att vi lever i det undermedvetna på grund av att de här sakerna, vilka kan vara medvetna, i själva verket är undermedvetna hos de flesta. De flesta är inte medvetna om att de har underliggande sorgbaserade känslor som triggar igång den här sortens beroenden. Så istället för att känna de sorgbaserade känslorna, som skapar alla de här sakerna, så lever de sina liv i beroenden, utan att ens veta eller förstå varför. Verkligheten är att vi alla har förmågan att förstå varför, vi är alla rätt så intelligenta som människor, definitivt mycket mer intelligenta än den genomsnittliga apan, så vi har kapaciteten att förstå varför allt det här händer, men vi har höga grader av förnekande av varför det händer. [01:37:56.05]

6.    Hur vi motsätter oss ödmjukhet: medlidande

Mary:   Vi går vidare till medlidande. Vad är medlidande och hur förhindrar det ödmjukhet?

AJ:  Ja, medlidande är den underliggande önskan om att en annan person ska stödja mina föreställningar eller mitt känslomässiga tillstånd. Det kan vara att stödja vad som helst, faktiskt; att stödja något som ger mig någon slags validering. Medlidandet betyder vanligen i slutänden att vi börjar muttra efter uppmärksamhet, vi vill ha gillande, vi klagar över hur dåligt allting är så att alla säger till oss att det kan bli bättre och så vidare. Vi vill att andra ska hålla med om vår egen bedömning av saker och ting, bara för att det får oss att känna att vår bedömning har något värde. Och vi vill att andra ska få oss att känna att vi är bra genom att hålla med oss hela tiden; till och med när de känner att det är omöjligt för dem att hålla med oss, så vill fortfarande att de ska hålla med oss. Och till och med när vi har fel, så vill vi ändå att de ska hålla med oss. Vi vill att de ska ha medlidande med vårt tillstånd, vårt liv, det vi har skapat.

Den främsta orsaken till att vi vill göra allt det här är att vi inte vill ta personligt ansvar för något som vi har skapat. Vi vill skapa någon slags global acceptans av vår egen skapelse, och alla som vi går med på att ha i vårt liv måste hålla med: ”Vad skulle vi annars ha skapat, med tanke på omständigheterna?” [01:39:18.10]

6.1.  Medlidande följer av att inte vilja ta personligt ansvar för vad vi har skapat

Mary:   (Skrattar) Japp, tja, det var min nästa fråga förmodar jag. Varför skulle vi bli beroende av medlidande? Och du har förmodligen precis besvarat det.

AJ:   Javisst, det är för att vi vägrar ta ansvar för våra egna skapelser. Vi vägrar att vara ödmjuka inför våra egna känslor av vad vi har skapat. Vi vägrar att se att våra egna bedömningar av saker faktiskt är felaktiga eller baseras på fel. Vi vägrar att se vårt eget förnekande. Vi vill att alla omkring oss ska stödja vårt förnekande tillstånd. I verkligheten vill vi att alla omkring oss ska stödja vår egen brist på växande, vår egen stagnation, vårt eget liv. Vi säger i princip att: ”Här är mitt liv, allt du behöver göra är att säga att det är bra.” Till och med när det är dåligt så behöver du hålla med om att det är bra. Till och med när det är osant så behöver vi alla hålla med om att det är bra. Och på så vis känner personen att: ”Åh, jag är på en bra plats nu”, och vi kan undvika massor av känslor i det läget.

Mary:   Kan det funka på det motsatta sättet? Kan jag vilja att alla runt omkring mig håller med om att det är dåligt?

AJ:   Fullständigt! Som Hanrahan, i den australiensiska dikten: ”Allt kommer gå illa för oss”, sade Hanrahan. Vartefter det fortgick, när det inte kom något regn: ”Allt kommer gå illa för oss. Allt kommer gå illa för oss.” Och när regnet sedan kommer: ”Allt kommer ändå gå illa för oss”! För han hade i princip en pessimistisk inställning till hela livet och han ville att alla skulle hålla med honom. Många är på det viset. De får ett känslomässigt stöd genom att andra håller med dem personligen. Det är i själva verket en väldigt obehaglig känsla att vara i närheten av på många sätt eftersom du dras in i den personens nät. Personen kommer bara ge dig kärlek eller uppmärksamhet eller godkännande om du håller med dem och om du stödjer deras liv.

Om Jorden nu har så många fel så betyder det att folk har många fel. Om folk har många fel så kommer någon att behöva låta bli att hålla med om felet innan folk kommer förändras. Och om vi är beroende av medlidandet så betyder det att vi kommer vara beroende av att alla förblir desamma. Vi kommer vara beroende av att alla har samma åsikter. Saker kommer inte förändras om alla har samma åsikter. Världen i sig, om vi tar en ärlig titt på den, har många problem. Och om vi alla har samma åsikter om den, och alla har medlidande med varandra om den, så kommer ingen av oss att komma ur problemet och uppleva ett annat liv här på Jorden.

6.2.  Medlidande skapar stagnation

AJ:   Medlidande är, tror jag, en väldigt svag känsla och den orsakar så mycket skador på planeten. Den orsakar så mycket skador på enskilda relationer också eftersom ingen någonsin utmanar dess status quo. Och se på vad som händer med personen som utmanar det; varje gång du inte håller med om något så angrips du, eftersom folk är beroende av känslan av medlidande. Alla vill att du ska ha medlidande med dem, alla vill att du ska hålla med om deras åsikt. Och det är väldigt svårt att hålla med om åsikter som är fel, men de vill ändå att du ska göra det! (Skratt)

Föreställ dig det ur Guds perspektiv. Gud vet den Absoluta sanningen om allt, och Gud ser på allt som pågår på Jorden och säger: ”Javisst, i princip allt ni gör är fel”. (Skrattar) Tänk dig nu om Gud någon gång skulle ha medlidande med allt det och säga: ”Javisst, ni gör allting fel men det är okej”. Det är inte okej! Verkligheten är att det inte är okej. Även om Gud låter det ske eftersom vi har fått den fria viljan i gåva, så säger inte Gud däruppe att: ”Åh, javisst, jag håller med om det valet. Jag håller med om det valet”. Uppenbarligen finns sanningen där att vi kan förändras. Och problemet med medlidandet är att det får oss att vara totalt blinda för sanningen. Vi önskar till och med vara blinda för sanningen. [01:43:18.20]

Mary:  Vi är uppenbarligen rätt så hängivna i vårt liv att säga sanningen till folk. Det jag observerar är att många av oss först börjar i ett tillstånd där vi vill vara blinda för sanningen om att vi kan förändras, och vi vill ha medlidande för det, och sedan kanske du pekar på att det finns en sanning om att de kan förändras, och sedan finns det en önskan om medlidande över att det är för svårt att förändras.

AJ:   Precis! Nu vill de att jag ska säga: ”Aha, det är okej att du inte visste att du hade fel. Och det är bra att det nu är för svårt att förändras.” Nej, det är inte bra! Hur kan ni säga så? Det är inte det. Det går inte att ha medlidande med någon av de sakerna. Och det finns en väldigt stark en som verkar vara framträdande: ”Åh, men jag hade en dålig barndom, du kan säkert inse att valet jag just gjorde som är kärlekslöst kommer från min dåliga barndom”. Tja, nej – det kommer inte från din dåliga barndom. Jag har sett många som haft en hemsk barndom som fortfarande gör kärleksfulla val. Så det kom inte från din barndom, det kom från din villighet att rättfärdiga att inte ta itu med känslan från din barndom, det är vart det kom från.

Det är väldigt svårt att ha medlidande med folk under de omständigheterna och faktiskt är det omöjligt om du älskar dem. Det är omöjligt att ha medlidande om du älskar någon. [01:44:33.14]

6.3.  Skillnader mellan medlidande och medkänsla

Mary:   Skulle du då kunna skilja på medlidande och medkänsla åt oss?

AJ:  Ja, medkänslan förstår sanningen som hör ihop med tillståndet. Medlidandet är inte intresserat av sanningen som hör ihop med tillståndet; det vill förneka sanningen som hör ihop med tillståndet. Det är fullständigt olika känslor. När jag har en verklig medkänsla för vad en person går igenom så förstår jag sanningen helt och hållet om varför de går igenom det de går igenom. Om jag har medlidande med dem så förstår jag inte sanningen helt och hållet och jag stödjer deras fel. Och det är en väldigt kärlekslös handling att utföra.

Mary:  Hur skiljer sig mitt beteende åt mellan de två tillstånden? Eller mina känslor?

AJ:   När vi har medkänsla så är det en känsla av kärlek för personen. Känslan av kärlek är en känsla som baseras på en komplett förståelse av vad som pågår. Medlidandet är inte intresserat av att förstå, det är bara intresserat av att ge dem en känsla av godkännande. Det är en beroendebaserad byteshandel för att ge personen en känsla av att de har rätt. Medkänsla i en situation där någon har fel är fortfarande medkännande, men de skulle säga till dem att de har fel. Medlidande i en situation där någon har fel skulle ha en fasad av medkänsla och säga till dem att de har rätt. [01:46:08.05]

Mary:  Även om det bara är känslomässigt.

AJ:  Det stämmer.

Mary:  Känslan som kommer från dem är…

AJ:   ”Åh, du har rätt att ha det. Javisst, det är okej att du är så arg. Det är okej att du är så upprörd. Det är okej att du är så rädd.” Det är inte okej, allt detta är felbaserade känslor som behöver lämna dig. Vi behöver känna dem men det är inte okej att de är där. Vi behöver förstå varför de är där.

Mary:   Medan om vi är medkännande så accepterar vi att de är där.

AJ:   Vi accepterar att de är där, vi har medkänsla för hur de hamnade där, men vi håller inte med om att de ska vara där. Vi stödjer inte personen som håller kvar dem, vilket är ett väldigt annat tillstånd än medlidande. Faktum är att vi konfronterar personen som vill behålla dem, och vi kan fortfarande vara medkännande när vi gör det. En verkligt ödmjuk person vill känna allting. En verkligt ödmjuk person vill veta sanningen om alla situationer. En verkligt ödmjuk person är villig att känna sanningen om alla situationer, inte undvika den. En person som vill ha medlidande vill inte göra någon av de sakerna, så de är definitivt inte ödmjuka. De kan agera ödmjukt: ”Åh, mitt liv är så hemskt”, och de agerar som om de är helt nedtryckta och undergivna och milda men i verkligheten är de inte alls ödmjuka. [01:47:23.07]

Mary:   Så när vi verkligen är ödmjuka, hur skulle vi då svara på att andra vill ha medlidande med oss eller våra problem?

AJ:   Vi skulle aldrig ha medlidande med en individ när vi är verkligt ödmjuka, för vi förstår att faran med att göra det får dem att behålla känslan som trycker undan deras verkliga läkande. Så vi skulle aldrig ha medlidande med dem. Vi skulle ha medkänsla för dem, men vi skulle inte hålla med dem. Vi skulle ha en känsla av medkänsla för dem, men vi skulle fortfarande inte hålla med om deras osanning.

Mary:   Och om någon försöker ha medlidande med mig?

AJ:   Om vi verkligen var ödmjuka så skulle vi också känna att det är en väldigt slemmig känsla. Och vi skulle inte delta i den. Vi skulle förmodligen be personen att gå iväg istället för att projicera sådana känslor på oss. Vi skulle också fråga dem varför de har medlidande med oss när vi försöker känna något som har att göra med en läkebaserad känsla. Varför försöker de ha medlidande med mig? Därför att det är ett försök att stänga ned mig. När vi har medlidande med andra så stänger vi ned uttryckandet av deras kausala känslor. Så det är i själva verket farligt för både den som ger och tar emot, som med många av de här känslorna, ja.

7.   Hur vi motsätter oss ödmjukhet: falsk ödmjukhet

Mary:  Ja, vi har sett det. Okej, den sista punkten jag vill prata med dig om idag är något som jag bara har kallat för falsk ödmjukhet. Jag förmodar att du har lärt ut det här en tid nu, och det är ett stort antal människor som lyssnar. Du betonar vikten av ödmjukhet, vilket i princip är att ha en villighet och en önskan att känna oss själva och våra egna känslor. Något jag observerar är att folk börjar räkna tårar. (Skrattar)

AJ:   Vilket är en indikation på en brist på ödmjukhet (skrattar) att de räknar det, till exempel.

Mary:   Det kanske är mitt skämtsamma sätt att säga det. Men det finns en känsla av att vi måste gråta hela tiden i varje stund och att alla känslouttryck är ett uttryck för ödmjukhet.

AJ:   Vilket är väldigt felaktigt, eller hur?

Mary:   Ja, jag tror att det här är ett felaktigt uttryck av ödmjukhet.

AJ:   Det är en fasad av ödmjukhet utan substans, och det inbjuder ofta till andeinfluenser också. En person som till exempel söker ära och uppmärksamhet på vägen med Guds sanning vill att alla andra på vägen… och jag vet inte varför de kallar det för ”vägen med Guds sanning”, det är förmodligen ”sättet som Gud uppmuntrar oss att få kontakt med Gud”. (övers. anm: på engelska Divine Love Path resp. the Way, där ”way” kan betyda både väg och sätt). Det handlar helt om vår relation med Gud i verkligheten. Men en person som söker uppmärksamhet i den processen säger: ”Åh ja, jag grät fem gånger idag, och fyra gånger igår. Och jag grät över det här och jag grät över det där”, och det är bara ett annat sätt att söka uppmärksamhet och gillande. Det har inget att göra med verkligheten. Och ofta öppnar de upp sig själva för andemänniskor också, de känner ofta en andemänniskas känslor bara för att kunna säga att de har känt en känsla. Så det är väldigt skadligt för dem, väldigt skadligt. [01:50:46.09]

7.1.  Känslor som driver på falsk ödmjukhet

Mary:   Vilka känslor driver på den här sortens beteende?

AJ:   Ja, alla falska känslor av ödmjukhet kommer från någon av de andra känslorna vi redan har tagit upp. Den kommer från ett raseri över att behöva känna dina egna känslor. Den kommer från en önskan om att få medlidande. Den kommer från en önskan om ära, uppmärksamhet eller godkännande, bara på ett annat sätt, så i slutänden så är det fortfarande ett förtryckande av detsamma. Närhelst vi har en fasad av ödmjukhet, så har vi fortfarande exakt samma nivåer av motstånd som vi redan har pratat om. Vi är bara mindre ärliga om det.

Mary:   Precis. Och för mig så är det ännu mer bekymmersamt. Det skapar i själva verket en fasad ovanpå fasaden ibland.

AJ:   Självklart. Det är som ett lager av fasad ovanpå ett annat lager av fasad. Det är bara ett annat lager som vi kommer behöva dekonstruera någon gång och se på varför vi bestämmer oss för att det felaktiga är att föredra framför det verkliga. Verkligheten är att många personer föredrar det falska framför det verkliga. Vi kan se hur vi utvecklas närmare Gud genom att se på vårt liv under de senaste två eller tre åren. Om vi har gråtit mycket och det har skett en liten förändring i vårt liv, så var vi i en fasad med all den gråten. Allt av den. Det var en brist på ödmjukhet, alltihop.

Ödmjukhet är inte att gråta. Om folk tror att ödmjukhet är att gråta så tar de väldigt, väldigt fel. Ödmjukhet är att känna alla känslor som finns där. För många är det beroendekänslor som finns där först, och dem behöver de känna. Och ovanför det finns ofta ilska. Ovanför det finns ofta förnekelse. Allt det behöver kännas. Och du kommer inte gråta när du känner de sakerna. Du kommer känna dig arg och upprörd och rasande och obekväm, sådana känslor.

Och sedan behöver du komma in i rädslan, och rädslan är en annan nivå av känslor. Och du behöver känna igenom dina rädslor. Men du kan inte rättfärdiga det för dig själv eller söka medlidande hos alla med: ”Åh, jag kände den här rädslan häromdagen, är det inte underbart hur jag kände den rädslan häromdagen?” Min fråga är: ”Okej, har ditt liv förändrats i den riktningen? Om det inte har förändrats så har du inte känt något.” Och det är det här jag tycker är rätt så underligt med folk. Det är som att skapa ett annat sätt att leva, som en religion, på sätt och vis. Det många gör på ”vägen med Guds kärlek” som vi har försökt lära ut, är att de går till sig själva: ”Javisst, jag är på vägen med Guds kärlek”. Med andra ord är det lite som att säga: ”Jag är katolik nu”. Det är exakt samma sak. ”Jag går till kyrkan varje helg”. ”Åh, jag går till mötena hela tiden”. Så där är en jämförelse. Och: ”Jag ber varje dag”, ”Åh, jag pratar med Gud varje dag”. [01:53:35.00]

Mary:  ”Jag gråter varje dag”.

7.2.  Om vi verkligen är ödmjuka så förändras våra liv

AJ:   Javisst, och sedan: ”Åh, och jag behandlar alla vänligt”, och vi har alla de här jämförelserna, men i slutänden är allting en fasad. Det hela är en fasad, för många av dem. De har inte gjort någon väsentlig förändring i hela sitt liv under den senaste tiden som de har följt ”religionen”. Vi kan säga att det är en religion, vilken religion som helst. Om en person inte har gjort väsentliga förändringar i hur de lever sitt liv under de senaste fem åren i en religion, så gynnas de inte av religionen. Den hjälper dem inte att bli mer i harmoni med kärleken, mer i harmoni med sanningen, växa mer, bli ödmjukare, bli mer av något.

Detsamma gäller alla som har lyssnat på Guds sanningar. Om det här inte har förändrat deras liv väsentligt under de senaste två, tre, fyra eller fem åren som de har haft ett samröre med det, så har de inte gjort något. De har inte gjort några uppriktiga förändringar. Deras själ växer inte, så ingenting har förändrats.

Vad är skillnaden på att leva den sortens liv mot att leva något annat religiöst eller annat liv som vi kan eftersträva? Ingen. Ingen över huvud taget.

Vi behöver förstå att när vi kommer in i det här sanningsenligt, så kommer vi att gå igenom en del väldigt verkliga upplevelser. Och för att vara uppriktig så förminskas dem när vi pratar om dem. De flesta inser inte att orsaken till att jag inte delar med mig av mina känslor med andra förutom i en situation där jag lär ut det här, är att jag tycker att det förminskar upplevelsen att prata om mina upplevelser; även i en situation där jag lär ut om det. Den faktiska upplevelsen var ofta mycket kraftfullare än vad jag kan beskriva, och långt mer livsförändrande än vad jag kan beskriva, och hade en långt större inverkan på resten av mitt liv än vad jag kan beskriva. Allt jag försöker göra är att beskriva det så att folk kan förstå att det är så det kommer se ut, det kommer att bli förändringar. [01:55:32.15]

Mary:   Det är som att försöka beskriva en solnedgång i två meningar.

AJ:  Ja. Du vet det är som igår kväll i vår intervju, när du tillfrågades hur ditt liv har varit sedan du träffade mig, och du förväntades ge ett svar på en minut. Det är omöjligt, det är en omöjlighet eftersom verkligheten är att det är väldigt enorma upplevelser känslomässigt som får hela ditt liv att förändras. Om du verkligen utvecklas på någon väg, vetenskaplig, religiös eller någon annan, så kommer du att ha förändrats under de senaste åren. Och om du inte har förändrats så gör du det inte med uppriktighet. Eller så fungerar inte vägen i sig, den fungerar inte. Det är en av de två sakerna.

Av min personliga erfarenhet så vet jag att vägen fungerar. Och det är därför jag lär ut den. Men jag har inte sett många som gör uppriktiga förändringar på vägen. Det finns inte så många människor på planeten som gör uppriktiga förändringar, och orsaken till det är att de inte är uppriktiga om sina verkliga känslor. Med andra ord är de inte ödmjuka, det är det som är problemet.

7.3.  Verklig ödmjukhet känns nervig, obekväm och som att du lever

Mary:  Javisst. Jag antar att jag ibland känner det som att livet är nervigt, när jag upplever ödmjukhet. Du vet, jag befinner mig i ytterkanten av min bekvämlighetszon hela tiden.

AJ:  Hela tiden.

Mary:  Och det är så ödmjukhet känns på riktigt.

AJ:  Men det är också bra – du vänjer dig nästan vid det efter ett tag, och det är som att allting är nervigt efter det.

Mary:  Och feedbacken är så djupgående.

AJ:   Och direkt.

Maria:  Och direkt. Du vet, du verkar i ytterkanten av din bekvämlighetszon. Du ställer dig framför något och du vet att du nu är annorlunda för alltid.

AJ:   Och din värld förändras. Allting förändras omkring dig direkt också. Som inom en dag så har allting förändrats. Javisst.

Mary:   Och där finns frihet och mer glädje men om du verkligen är ödmjuk och uppriktig så kommer du att vara därute på kanten igen.

AJ:   Javisst, med ett annat problem.

Mary:  Något annat.

AJ:  Javisst. Och verkligheten är att om du är verkligt ödmjuk och du blir enig med Gud så kommer du fortfarande vara i samma läge; på ytterkanten hela tiden, där du upptäcker nya saker. Du är i din passion nu, där finns inte alla de här väldigt råa, negativa känslorna i samband med att du upptäcker nya saker, men du känner fortfarande en passion för livet. Som att, du vet att du inte kan undvika det. Om du verkligen är ödmjuk så kommer du inte vara i ett tillstånd där du säger: ”Åh, livet är lite nja idag”. [01:58:19.04]

Mary:  Och för mig känns det som kontrasten mellan att leva och att ligga i koma.

AJ:   Ja.

Mary:   Och skillnaden är ödmjukhetsfaktorn. Om jag är ödmjuk så lever jag.

AJ:   Jag tror att orsaken till att det finns så många zombie-filmer idag är att de flesta är i koma. (Skrattar) Och zombie-känslan lockar liksom. (Skrattar)

Mary:  (Skrattar) Javisst.

AJ:   Det är spännande när de springer omkring med en kniv. (Skrattar) Men det är ett ledsamt fastställande av människans tillstånd egentligen, i att genomsnittspersonen som har passionerade önskningar i sitt liv ofta kritiseras, man ser ned på dem, behandlar dem nedlåtande. Om vi har en barnaktig passion på något område eller i en strävan så hamras det ofta ur oss i den värld vi lever i. Och det beror vanligen på att i världen så saknas det enormt mycket ödmjukhet. Orsaken till att vi har så många problem i världen är att vi saknar ödmjukhet nog för att se att vi har skapat dem. Det är den främsta orsaken till varför.

7.4.  Skillnader mellan ödmjukhet och falsk ödmjukhet

AJ:   Och jag sade i början av den här intervjuserien med dig att en brist på ödmjukhet orsakar vår egen död. Verkligheten är att om vi alla är fullständigt ödmjuka, så skulle ingen av oss någonsin dö eftersom vi skulle känna alla känslor. Alla negativa upplevelser vi hade skulle försvinna från oss, de skulle inte skapa några fysiska problem i oss. Vi skulle vara ödmjuka i vår relation med andra så vi skulle aldrig angripa dem, vi skulle aldrig skada dem. Vi skulle vara ödmjuka när det gäller vad vi märker händer omkring oss. Vi skulle förstå vetenskapen, vi skulle förstå världen omkring oss, vi skulle förstå Jordens system och hur allt det fungerar. Vi skulle förstå när det kommer att vara lite skadligt och när det är bra att komma bort en bit därifrån. Vi skulle automatiskt förstå alla de sakerna eftersom vi är ödmjuka, så det finns ingen egentlig chans ens att vi skulle dö under de omständigheterna.

Så i verkligheten skapar en brist på ödmjukhet vår egen död. Om folk förstod det, att bristen på ödmjukhet är så stark, kraften som bristen på ödmjukhet har att skapa vår egen död. Kraften i ödmjukheten är att den kan skapa vårt eviga liv; till och med här på Jorden kan den skapa ditt eviga liv, jämte all din lycka och allt annat som ödmjukhet kan skapa. Men mänskligheten har en så förfärlig syn på den, och förlöjligar den och kan inte acceptera den; de kan inte acceptera tillståndet där vi känner fullt ut, upplever allting inom oss och förblir ödmjuka inför hela upplevelsen, och har en känsla inuti oss av en lämplig placering av det egna tillståndet i förhållande till allting. Jag vet att jag har samma värde som du. Inte mer än du, inte mindre än du, utan samma som du. Och ödmjukhet skapar det. Ödmjukheten accepterar sanningen. Den accepterar den utan motstånd. Det är verkligen en så vacker kvalitet. [02:01:39.11]

Mary:  När det gäller falsk ödmjukhet, det fenomenet vi pratar om nu, så känns det för mig som att det finns en tröghet på planeten som rör motståndet mot sanning, motståndet mot ödmjukhet, att till och med när du går fram och presenterar en lära som bygger på ödmjukhet, så krävs det en så stor ansträngning för att komma förbi den här trögheten att folk till slut glider tillbaka in i den och skapar en falsk ödmjukhet snarare än verklig ödmjukhet.

AJ:  Javisst, en arrogans i själva verket. Hur många som tror att de är på ”Vägen” går omkring och säger: ”Jag är på Vägen med Guds kärlek”?

Mary:  ”Jag vet sanningen.”

AJ:   ”Och nu vet jag sanningen”, när de knappast vet någonting i sitt hjärta. De behöver fortfarande genomgå en verklig, fysisk förändring och en förändring som känns i hjärtat. Det är på grund av deras egen arrogans, det är inte ödmjukt av en person att göra så. Det är arrogant att säga: ”Åh, jag vet sanningen nu. Jag hörde sanningen från Jesus och jag vet den nu”: Vad är skillnaden på det och en person som är kristen som säger: ”Bibeln är sanningen”, eller en muslim som säger: ”Åh, Koranen är sanningen och nu vet jag det”? Det är ingen skillnad, och en av orsakerna till att vi har så många konflikter mellan de här religionerna är att de alla säger: ”Jag vet sanningen nu, är jag inte god?” Och nej, du är inte god. Ofta har du bara nyktrat till för första gången. [02:03:02.05]

Mary:   Om vi fortfarande lever i ett arrogant tillstånd så har vi inte ens börjat, eller hur?

AJ:   Nej, inte alls. Vi har ingen aning eller någon tydlig uppfattning om vårt verkliga läge i livet eller vårt verkliga läge i universum när vi har en brist på ödmjukhet, och vårt eget tillstånd i relationen till Gud och relationen till kraften i universum som Gud har skapat. Vi har ingen uppfattning om det om vi saknar ödmjukhet. Vi kan i själva verket inte lära oss något om vi saknar ödmjukhet. Vi kan absorbera det intellektuellt, men vi kan inte lära oss det emotionellt.

8.    Avslutande ord

Mary:   Vilket förmodligen leder mig till slutet av intervjun. Du är verkligen den mest ödmjuka person jag känner och någonsin har känt.

AJ:   Tack, älskling. (Skrattar)

Mary:   Jag observerar dig i vårt liv, du utsätts för mycket kritik, ilska, folk som rättfärdigar sitt raseri mot dig och sitt förlöjligande av dig. Deras cynism projiceras på dig; alla deras osäkerheter och rädslor projiceras på dig. Jag ser ofta det här hända och jag ser hur du är väldigt ödmjuk inför det. Du lägger inte upp något motstånd, du blir inte arg tillbaka. Du sörjer väldigt mycket om det är det som upplevelserna för upp inom dig. Men jag ser också att du har varit så ödmjuk att till och med nu så kan du ta emot de här sakerna, och många av de känslorna har lämnat dig och du kan bara vara i ett tillstånd av kärlek till alla runt omkring dig. Det är ett vackert exempel, och ett som jag känner mig väldigt hedrad över att dela med dig i ditt liv. (Maria börjar gråta) [02:04:48.16]

AJ:   Tack, älskling.

Mary:   Jag ser dig som någon som har kommit över den där trögheten som verkar vara så stor på planeten. Men jag vet att du har kommit över den. Du föddes inte i det här tillståndet och du har utvecklat ödmjukhet, och för mig är det här en av de mest inspirerande sakerna med vårt samtal. Det är inte att du berättar en massa fakta för mig, utan att du säger mig saker som du har genomlevt. Jag vet att om jag skulle intervjua dig om det i detalj så kanske det skulle vara en helt annan intervju. Men skulle du ha något emot att dela något med oss om den resan eller några av de saker du har behövt ta itu med för att bli ödmjuk? [02:05:36.21]

8.1.  A.J. beskriver sina personliga upplevelser av att bli ödmjuk

AJ:   Ja, verkligheten är att jag förmodligen har behövt ta itu med nästan allt som vi har räknat upp under de senaste fem sessionerna (skrattar). Jag har haft varenda en av de känslorna vid olika tillfällen. Jag har behövt gå igenom upplevelsen med att ta reda på varför, och även önska ta reda på varför, även om ingen i min närhet vill att jag ska göra det. Och jag har också behövt välja att göra det ensam, många gånger, utan stöd, för det mesta av stödet på planeten är i motsatt riktning. Och jag har behövt göra det med mycket kritik, under mycket press och vanligen under angrepp.

På grund av det så har jag emellertid lärt mig vikten av min relation med Gud, och att min relation med Gud ger mig sanningen som kommer att ta mig igenom allting. Som en följd av det så gav jag upp att förlita mig på alla runt omkring mig. Jag gav upp att förlita mig på att någon skulle stödja mig eller hjälpa mig igenom processen. Jag fokuserade helt på min relation med Gud för det. Jag känner att det är vad de flesta förbiser.

I det här drivet efter sanning så vill de fortfarande att någon håller dem i handen, utan att inse att de har universums mästare, Gud, som håller dem i handen. Om de accepterar Guds hand, så har de Gud som håller deras hand.

Jag känner också att Gud älskar att hålla en ödmjuk person i handen. Jag tror att det finns en kvalitet i Gud där Gud kan se en person som verkligen är ödmjuk, för personen börjar se sig själva så som Gud ser dem. Tack vare den kopplingen så finns det en djup kontakt mellan Gud och dig själv när du verkligen är ödmjuk. Du behöver inte vara enig med Gud ännu för att ha en kontakt med Gud när du verkligen är ödmjuk. När du verkligen är ödmjuk så känner du Gud mer, och självklart kan Gud känna dig mer nu. Gud känner oss alltid, men vi har en massa beroenden och annat skräp som vi vanligen projicerar på Gud, och vi känner inte oss själva så bra. Men när vi väl är ödmjuka så börjar vi känna oss själva, vi känner oss själva så som Gud känner oss, och jag känner att det är vad de flesta förbiser här. De flesta som söker efter falsk ödmjukhet förbiser i själva verket sin verkliga relation med Gud, och vill fortfarande att omgivningen ska tillgodose deras beroenden.

Så jag har behövt ge upp allt detta. En del av problemet med att lära ut något nytt, och annorlunda, är att du aldrig kommer få det godtaget redan från start. Faktum är att det kan gå många århundraden eller till och med årtusenden innan det accepteras. Och du behöver också vara ödmjuk inför allt som händer däremellan om du verkligen vill behålla relationen med Gud och stanna kvar i kontakten med Gud.

Jag har behövt lära mig att ge upp alla de här sakerna, alla de här motstånden. Jag har till och med behövt ge upp att få stöd från någon under tiden. Jag har behövt ge upp det. Och jag känner fortfarande inte att jag har gett upp en del av det fullständigt, i betydelsen att jag fortfarande kan känna emotionellt att det finns en del känslor kvar för mig att arbeta mig igenom med den sortens saker. Först så kritiseras, döms och fördöms du ofta, på alla tänkbara sätt, och om din önskan efter Gud är tillräckligt stark och din önskan att vara inför Gud är tillräckligt stark, så kommer du gå igenom alla de sakerna och förbli ödmjuk.

Jag känner också att de flesta inte känns vid att ödmjukheten är ett val. Det är ett emotionellt val men det är ett val. Vi kan vara i vilken situation som helst och välja ödmjukhet framför alla andra inställningar, varibland arrogans. Vi kan välja att känna vad som verkligen pågår istället för att undvika vad som verkligen pågår. Vi kan välja att se vårt liv som det verkligen är. Jag ser felen i min kropp som de verkligen är, just nu. Jag vet vilka de är. Jag tycker det är intressant när någon annan kommer och berättar för mig om dem och jag säger: ”Tja, finns det några fler?” och de vet inte några fler, och jag kan räkna upp dem allihop. Jag är i själva verket mer ödmjuk inför mitt eget tillstånd än vad andra personer, som kan komma fram och säga saker till mig, är. Det är också en del av det, att faktiskt se dig själv sanningsenligt, och att inte behöva att andra ser dig sanningsenligt. [02:10:37.13]

Mary:   Jag observerar också att du är väldigt medveten om dig själv och om det finns ett problem eller något som inte fungerar eller något som inte löser sig, så ber du alltid om mer sanning om det.

AJ:   Alltid.

Mary:  Jag ser hur folk på något vis har en uppfattning om att du inte söker efter mer sanning, och jag ser dig dagligen söka efter mer sanning och kännas vid Gud, Guds överlägsenhet, antar jag, att Gud har kunskapen och att du är den person som söker efter den.

AJ:   Ja.

Mary:  Och tar emot den tack vare det här ödmjuka tillståndet som du har kring den.

AJ:  Javisst, och om vi kan påminna alla om att ödmjukhet inte är ett intellektuellt beslut. Det är ett känslomässigt tillstånd. Det är ett tillstånd av att kunna absorbera ny sanning och ge upp vad du tror är sant. Folk säger ofta till mig att: ”Den här gudomliga sanningen som du har…” och jag säger: ”Jag beklagar, den är inte min.” Jag ser mig själv som att jag är en forskare som upptäcker sanningen om ett specifikt ämne. Vi kan säga att jag är en forskare som upptäcker sanningen om atomen – då skulle jag behöva vara öppen för alla möjligheter, och jag känner att när det gäller Gud och universum och alla de sakerna där jag är passionerad över att upptäcka nya sanningar, så är jag öppen för alla nya möjligheter. Om någon kan bevisa att det jag säger är fel, så är jag fullständigt kapabel att godta att det är fel om det kan bevisas.

Fullständigt kapabel. Jag har inga känslomässiga investeringar alls i att ha rätt, även om många tror att jag har det. Jag har ingen känslomässig investering i att ha rätt.

Jag har en djup, känslomässig investering i att önska få sanning från Gud. Jag har en väldigt, väldigt stark önskan att veta från Gud vad sanningen är. Det är inte min sanning, det kommer aldrig vara min sanning på så vis, eftersom den universella sanningen fanns innan jag fanns,; om jag någonsin går bort så kommer den finnas. Jag tror inte att jag någonsin kommer gå bort nu eftersom jag är i ett tillstånd där jag tar emot Guds kärlek, och om jag gick bort så skulle Gud också behöva gå bort. Men jag vet med säkerhet att så länge jag finns så kommer det finnas mer universell sanning att upptäcka och hur jag ser det just nu så vet jag väldigt lite om den. Jag vet mycket mer jämfört med många på planeten, och det är ett sant uttalande, men det är också ett ödmjukt uttalande i betydelsen att det inte är mitt. Det är inte mitt. Jag har bara lärt mig det. Och jag har bara lärt mig det tack vare den här kvaliteten. Det är inte för att jag har en större intellektuell kraft än någon annan eller har en större fantasi eller får mer hjälp från andemänniskor, för jag har inte fått hjälp från andemänniskor när jag upptäckt de här sanningarna. Det handlar helt om det faktum att jag har varit ödmjuk nog att acceptera när jag har fel och att acceptera något nytt från Gud. Och det är vad ödmjukheten verkligen gör för dig; den gör att sanningen absorberas. [02:14:01.03]

8.2.  Förhållandet mellan ödmjukhet, sanning och kärlek

Mary:  Ja. Jag ville runda av intervjun, antar jag, med att fråga dig om hur ödmjukheten förhåller sig till sanning och jag tror att du precis har nämnt det. Jag ser också att du har en hängivenhet i att säga sanningen till andra, men du ser den inte som din egen sanning.

AJ:  Nej. Att säga sanningen till andra är också ett ödmjukt tillstånd. Jag vet många gånger att om jag säger sanningen så kommer de inte tro mig, de kommer vara nedlåtande mot mig, de kommer inte hålla med mig, de kommer angripa mig. De kanske till och med skadar mig fysiskt. De kommer försöka skada mig känslomässigt i nästan vartenda fall, och ändå – om jag är ödmjuk så kommer jag acceptera allt det som känslomässiga projiceringar som jag bara behöver känna igenom ifall jag har någon mer känsla som hör samman med dem. Men jag behöver fortfarande säga sanningen när jag är i ett ödmjukt tillstånd, jag känns vid hur viktig Guds sanning är. Den är viktigare än vad jag är. Den är mycket viktigare än mitt liv, den är viktigare än mitt välbefinnande, den är viktigare än min säkerhet. Den är inte viktigare än min lycka, för den kommer också skapa min lycka. Och den är inte viktigare än min kärlek, för den kommer alltid skapa mer kärlek i mitt liv. Men den är viktigare än många andra saker än de flesta lägger vikt vid. Och det faktum att jag värdesätter det är ett ödmjukt tillstånd; att jag värdesätter vikten av Guds sanning. [02:15:28.01]

Mary:  Bara slutligen, vad är då förhållandet mellan kärlek och ödmjukhet?

AJ:  Ja, som jag har sagt i många samtal redan, och jag tycker det är en väldigt bra plats att avsluta intervjun på, så är ödmjukheten den enda porten till sanning. Utan ödmjukhet kommer du aldrig kunna upptäcka ny sanning, någonsin, oavsett vilket område du har en strävan inom. Och det är sanningen som skapar frihet. När vi väl känner till sanningen så försvinner rädslan, alla möjliga saker börjar försvinna. Men sanningen skapar också något ännu mer kraftfullt än detta, och det är förmågan att få kontakt med Gud och ta emot kärlek.

Sanningen är porten till Guds kärlek. Med det sagt, så kan vi säga att sanningen är Guds, kärleken är Guds, men ödmjukheten är min. Ödmjukheten är den enda kvaliteten som jag personligen kan utveckla som hjälper mig att utveckla min relation med Gud och min relation med universum. Om jag utvecklar ödmjukhet så kommer sanningen till mig, och jag kommer kunna absorbera den. Om jag utvecklar ödmjukhet och absorberar den här sanningen, så kommer kärleken till mig, och jag kommer kunna absorbera den. Kärleken är inte min, den kommer från Gud. Och sanningen är inte min, den kommer från Gud. Men ödmjukheten är min. Det är den kvalitet som finns i mig som gör att de här sakerna kan ske.

8.2.1.   Vikten av ödmjukhet

AJ:    I det avseendet så kan du vara glad för att det finns ett område där din relation med Gud beror på dig själv, och det är det ödmjuka användandet av din egen vilja. Utvecklandet av ödmjukheten som kvalitet kommer att få den största inverkan på ditt liv som du kan föreställa dig, mer än någon annan kvalitet, mer än någon annan sak som kan utvecklas inuti dig själv, av dig själv. Jag tror personligen inte att kärleken kan utvecklas av dig. Om du någonsin ska bli kärleksfull, så kommer du behöva ta emot Guds kärlek. Om du någonsin ska bli verkligt kärleksfull, så kommer du behöva ta emot Guds kärlek. De sakerna är Guds, inte mina. Men ödmjukheten är något jag kan utveckla. Det är den saken inuti mig som allt annat beror på, och det är därför den är så viktig. [02:18:04.18]

Mary:   Skulle du säga att det är så vi erbjuder Gud oss själva? Eller att ödmjukheten är hur vi inrättar oss efter Guds process?

AJ: Ja. Ja, jag känner att ödmjukheten är ”Vägen”. Den faktiska vägen till Gud är processen med att bli fullständigt ödmjuk. Det är vägen. Och när du väl blir ödmjuk så börjar du känna det och acceptera sanningen inuti dig. Du kommer att kännas vid sanningen om att Gud finns; du kommer att kännas vid sanningen att Gud har kärlek att ge. Du kommer till och med att längta efter den kärleken då. När du är ödmjuk så kommer alla de sanningarna komma till dig. Ödmjukhet är den främsta grunden för vägen till Gud. Om inte den kvaliteten utvecklas så är det omöjligt att lära känna Gud, och det är omöjligt att bli enig med Gud utan den. Ödmjukheten är orsaken till att vi blir pånyttfödda. Så, javisst, jag känner att om alla förstod det här bättre, så skulle ödmjukheten vara ett mycket viktigare samtalsämne på planeten än vad den är just nu. [02:19:06.00]

Mary:  Ja. Tack så mycket, min kärlek.

AJ:  Tack, älskling.