FAQ – Hur skapas rädsla?

29 april 2014, Wilkesdale, Queensland, Australien

(Videoklippet från sessionen finner du inbäddat direkt nedanför den svenska översättningen)
Klicka här för svensk PDF-version av texten.

Jesus: Ja, rädslan skapas på flera sätt, men kanske om vi tittar på fyra primära sätt som rädslan skapas på, så ger det alla en idé om var den faktiskt kommer ifrån, som en känsla.

Först av allt skapas rädsla så fort kärleken dras ifrån en. Det här är en väldigt viktig faktor som de flesta behöver förstå om rädslan. Vanligen, när vi är i en situation där kärlek, känslan av kärlek har dragits undan från oss – och med det menar jag känslan av kärlek som vi kunde känna innan situationen började – dras undan från oss på grund av situationen, så får vi en tendens att vara rädda för situationer som skapade det undandragandet av kärlek.

Kanske om vi får några exempel, bara några enkla exempel som är fysiska till sin natur. Vi kan titta på ett exempel med: ”Jag är rädd för en spindel”. De flesta är faktiskt inte rädda för spindlar när de är unga, när de är små. Faktum är att många förmodligen har minnen av att ha plockat upp dem och tittat på dem med förundran, men när en förälder har kommit förbi och uttryckt ilska, raseri och ibland till och med våld mot barnet för att den plockat upp spindeln, så finns nu en direkt koppling i barnet mellan den faktiska fysiska saken de har plockat upp, spindeln, och undandragandet av kärlek, vilket är det rädslobaserade uttrycket av föräldern. Föräldern har tagit till våld, eller åtminstone raseri eller rädsla, vilka allihop orsakar att kärleken dras undan. När kärleken dras undan från oss så känner de flesta av det ganska hemskt – när kärleken dras undan från oss – och en följd blir att vi nu kopplar undandragandet av kärleken till den händelsen.

Med andra ord, istället för att skylla undandragandet av kärleken på faktumet att vår mamma eller pappa har varit dum (skrattar), eller det faktum att de har rädsla eller något; det lilla sinnet, barnets sinne, gör inte alla de antagandena. Det har bara en väldigt enkel ekvation inom sig, och det är att: ”Jag agerade, jag plockade upp en spindel, mamma och pappa blev tokiga, och utsatte mig för alla de här kärlekslösa handlingarna”. Därför blir jag nu rädd för spindeln, eftersom kärleken har dragits undan”.

Det är ett jättestort skäl till att rädsla skapas – undandragandet av kärlek från individen. De flesta har barndomsrädslor och barndoms… vad kallar vi dem nu? När du…

Maria      Fobier?

… fobier, alla de skapas av undandragandet av kärlek i vissa situationer. Skälet till att någon kanske är rädd för en orm, eller en spindel, eller någon fysisk varelse, har vanligen skapats av undandragandet av kärlek i samma situation.

Maria:      Självklart, jag är säker på att vi skulle kunna gå in på många subtiliteter, eller inte så subtila saker men mindre påtagliga saker, eller hur, i barndomen, där ett barn är i en situation där kanske mamma och pappa precis har ett gräl, och de känner inte kärlek.

Det pågår ett direkt undandragande av kärlek i ett gräl.

Maria:     Sedan finns det en sammankoppling, och rädsla existerar omkring närhelst deras …

Nu finns det en koppling i barnet som rör relationen med det motsatta könet. Närhelst det höjs röster eller något sådant, så känner de rädsla. Deras rädsla skapas eftersom de nu tror att kärleken kommer dras undan.

Någon kanske kan bli arg och inte synda. Någon kanske kan bli arg och gå in på ett rum och bara uttrycka sin ilska, men personen som sitter utanför, som har haft den barndomsupplevelsen kommer känna att: ”Kärleken har dragits undan från mig”, nu.

Maria:     ”Jag är rädd. Jag är rädd.”

”Jag är rädd. Jag är rädd.”

Maria:     ”Vad kommer hända?”

Vad är det för fel på den personen? Det är därför många är rädda för en person som känner sin ilska, även om den personen som känner sin ilska gör det helt i harmoni med kärlek och sanning. Det är det här som är så sorgligt med vad som händer emotionellt. Vi har alla de här sakerna, från undandragandet av kärlek – alla dessa associationer görs emotionellt inuti barnet, vilket sedan får barnet att ha en falsk tro på att vissa saker kommer ske. Sedan, när barnet blir vuxen, så har förstås den barnaktiga känslan frusit till i den stund den skapades. Med andra ord, om det var en treårings upplevelse så kommer barnet agera som en treåring i var och en av de upplevelserna, tills den känslan frigörs.

Så om en person går in i ett rum och uttrycker raseri, så kommer barnet, som ännu inte har frigjort sin rädsla för ilskan mellan mamma och pappan och hur den uttrycktes, så kommer det gå in i sin skräck, även om någon gör något som är ganska tryggt. Därför så agerar den vuxne egentligen som ett barn i samma ålder, vilket är ett annat problem med rädslan på så vis att rädsla, när den skapas, skapades i den ålder den uppstod.

Det är därför vi har oresonliga rädslor som med en del fobier, eftersom i den åldern då fobierna skapades så kunde vi inte resonera. Därigenom är det som att denna hemska skräck går igenom oss, och det är väldigt barnaktigt, eftersom vi är vuxna nu och där är den där lilla spindeln och vi är rädda. ”Vad är det som händer?” Eller en mus, eller vad det än är som vi är rädda för. Allt detta beror på associationer som nu är inlåsta inom oss i den ålder då de skapades. Det är därför vi har en så oresonlig respons på känsloflödet, och det är därför vi vill trycka undan den.

Maria:      Okej. Så vi har undandragandet av kärlek som kan skapa rädsla. Vad mer kan skapa rädsla?

Det andra är undandragandet av sanning. Sanning och kärlek går hand i hand förstås, ur Guds perspektiv; de är förenade. Därmed så dras vanligen även sanningen undan när kärleken dras undan, och varje gång som sanningen dras undan så dras vanligen också kärleken undan.

I en barndomsupplevelse så kan det vara när vi gick hem, till exempel, och vi berättade för mamma och pappa att vi sade till vår granne att de inte var trevliga, för det har mamma sagt (skrattar), och mamma blir heltokig och säger åt oss att vi skulle ha ljugit. Sanningen dras undan och kärleken dras undan i den stunden, så nu blir vi väldigt rädda för att säga sanningen till någon – väldigt rädda, och den rädslan kommer att ha låsts in i den åldern.

Om det hände när jag var fem, så kommer jag känna mig som en femåring varje gång jag hamnar i ett läge där någon ber mig säga sanningen; varenda gång. Jag skulle känna mig som en femåring, eftersom den känslan ännu inte har frigjorts från mig, så jag kommer att ha den känslan av att något hemskt kommer hända om jag säger sanningen.

Det är den sorgliga effekten av att sanningen dras undan – den får rädslan att förändra vårt filter. Därför tror vi då och känner att varje gång som sanningen konfronteras så får vi nästan en tendens att automatiskt ljuga, utan att ens förstå varför.

Maria:      Med det exemplet, att sanningen dras undan, jag funderade just på saker som rasism, eller saker där det inte kommer någon sanning från vår omgivning, som ett barn, på just det området. Sanningen dras undan på så vis att det inte finns någon sanning där om att alla är Guds barn, att vi alla är likvärdiga…

Ja. Jag skulle klassificera det som en annan slags upplevelse, vilket är lögner som klär ut sig till sanningar, vilket är, tycker jag, den fjärde som vi har i vår lista här.

Maria:     Åh, okej, ursäkta. Jag hoppar i förväg. Jag såg inte det.

Därför att för mig, så är den sortens exempel där lögner… vilket är: ”Jag är bättre än du”, är en lögn, och ”Jag är bättre än du eftersom jag har en annan hudfärg än du”, är en dubbel lögn (skrattar). Det är lögner som förklär sig till sanningar. De gör alltid att rädsla skapas i individen. Jag känner att det är den sortens smaknyans på den rädslobaserade känslan.

Maria:      Jag förstår. Allright, så kärleken dras undan, sanningen dras undan, lögner förklar sig till sanningar?

Lögner som förklär sig till sanningar. Vi kan prata lite mer om det. Det här är något som görs bra här på Jorden. (Skrattar) När jag säger: ”Görs bra”, så är det sorgligt att det görs bra, men de flesta har ingen aning om hur många lögner de hör under en dag, som de sedan tror är sanningar, och olyckligtvis skapar de rädslor inuti själen.

Till exempel är ”Ormen är giftig, den kommer bita dig” en lögn som förklär sig till sanning. Som att, ormar vill inte bita dig. (Skrattar) De bits vanligen bara när de är rädda. En person som inte är rädd för ormar kan vanligen bara plocka upp en orm, och allt går bra. Så en orm biter dig bara när den är rädd. Det är sanningen, men du förstår, det är inte det som sägs. Det som sägs till barnet är att: ”Det är en orm, den kommer bita dig och den är giftig”. Med andra ord: ”Du kommer dö, eller du kommer bli väldigt sjuk om du låter ormen bita dig, så det är bättre för dig om du dödar den där saken”.

Maria:     Och definitivt: ”Var väldigt rädd för ormen”.

Det finns en känsla av att behöva vara rädd för ormen genom detta. Det är lögner som förklär sig till sanningar. Som vuxna förstår vi många gånger inte den fysiska effekten det har på barnet. Den kommer in i barnet som en känsla, på många nivåer, och olyckligtvis så tror de sedan resten av sitt liv på det här, och baserar många av sina handlingar runt det. Det skapar känslor i barnet, av rädsla, för att just de sakerna ska hända.

Om förälderna har en rädsla för döden eller en rädsla för att bli sjuk, båda de rädslorna är också lögner; det finns inget behov att frukta döden eftersom vi fortsätter leva, och det finns inget behov av att frukta att blir sjuk eftersom det är en indikation på att något är fel känslomässigt – det är bara en respons på en känsla. Det finns inget behov av att vara rädd för det. Det finns inget behov av att vara rädd för någon av de sakerna, men eftersom föräldern har rädslan så betyder det att ofta sker en kombination i barnet. Barnet upplever hur kärleken dras undan från det, på grund av förälderns rädsla. Barnet får höra en lögn, vilket är ett annat undandragande, det är undandragandet av sanningen, en annan rädsla. Och barnet får lögner som klätts ut till sanningar serverade. Med andra ord så finns det nu tre olika upphovsmakare i en händelse, till att barnet har så mycket rädsla. Och det är helt känslomässigt. Det är nu saker som har skapats känslomässigt genom händelsen.

Det gör det väldigt, väldigt svårt för barnet senare i livet att verkligen ta itu med en fobi för ormar, eftersom alla lögnerna finns där, och alla sanningarna har dragits undan, och all kärlek har dragits undan, och allting på samma gång. Självklart kommer barnet känna sig ganska förvirrat och ofta, inte bara förvirrat, utan ganska stressat över omständigheterna. Eftersom det är stressat och sedan har tryckt undan känslor, så har det låst in känslan i den åldern.

Den vuxne, 35 år gammal, tittar på ormen och svarar på den som om han var 3 eller 4 år gammal. Han svarar på samma sätt, med samma respons, även om han nu är vuxen och kan skydda sig, det finns ingenting att vara rädd för, han har mer kontroll över sin omgivning än han hade som barn. Även om all de sakerna var sanna, så skulle inte den vuxne tänka att de är sanna eftersom han eller hon tänker som ett barn, eftersom känslorna i barnet, som är inlåst i den vuxne, driver på hela uppsättningen.

Maria:      Du säger i själva verket att rädsla skapas när de här händelserna sker när vi är barn, och sedan säger du: ”Och då trycks det vanligen undan”, vilket betyder att vi bär omkring på den rädslan.

Ja.

Maria:      Så rädslan skapas och, som vi nämnde i den föregående frågan, vi har möjligheten att bara känna den och så försvinner den, men vanligen trycks den undan, så de här sakerna händer när vi är vuxna, när vi börjar känna oss rädda, det är inte skapelsen av den. Det skapar inte rädslan, det är den som har tryckts undan. Det ursprungliga skapandet inträffade för länge sedan.

Ja.

Maria:      Om vi var ett barn, och vi tilläts känna rädslan när den skapades … ?

Ja, per definition så kommer det förmodligen inte vara fallet, eftersom de flesta föräldrar inpräntar just de här rädslorna i sina barn, och trycker undan dem avsiktligt, så det är väldigt osannolikt att barnet som känner all den rädslan skulle tillåtas få uppleva den.

Maria:      … eftersom det är förälderns egen, undantryckta rädsla som genererar rädslan i barnet.

Och även genererar undandragandet av kärlek, undandragandet av sanning, och lögnerna som förklätts till sanning. Alla de här sakerna händer på grund av förälderns tillstånd. Det är högst osannolikt att föräldern sedan kommer tillåta barnet att känna den (skrattar), eftersom föräldern inte ens har lärt sig att känna den själv.

Verkligheten är att ja, i teorin, om barnet tillåts uppleva alla de känslorna, så skulle det må bra, men i praktiken tillåts det inte uppleva alla de känslorna, och det är därför föräldern pressar barnet till de här sakerna från första början.

I praktiken är det högst osannolikt för barnet att gå igenom en fullständig upplevelse, där de tillåts känna rädslan i stunden som rädslan skapas.

Maria:      Okej. Låt oss prata om det fjärde sättet som rädsla skapas på. Det är att ha medberoenden som förklär sig till kärlek.

Ja.

Maria:     Det här är en saftig en.

Det finns en relation mellan allt vi tittar på. Kom ihåg, jag sade att det fanns ett undandragande av sanningen, och sedan har vi lögnerna som förklär sig till sanning. Vad gäller sanningen så finns det två källor, eller de primära källorna till skador på barnet, vad gäller rädsla. Med kärlek, så dras kärleken undan, eller lögnerna som förklär sig till kärlek, vilket är beroenden som förklär sig till kärlek. Det är samma princip.

Den fjärde principen, som är lögner som förklär sig till kärlek, eller egentligen beroenden som förklär sig till kärlek, med andra ord, trevliga känslor som förklär sig till de verkligt trevliga känslorna. (Skrattar) Fejkade trevliga känslor som förklär sig till verkliga trevliga känslor.

Det är den sortens känslor som orsakar en nedstängning inuti personen av rädsla. Till exempel så börjar barnet känna något från sin omgivning, och blir lite rädd för vad som pågår. Föräldern tar upp barnet och kramar barnet, och säger: ”Så, så; du behöver inte känna det här”. I den stunden förklär föräldern kärleken för barnet genom ett beroende. De älskar i själva verket inte barnet, eftersom verklig kärlek till barnet skulle tillåta dem att uppleva sin egen skräck och rädsla.

Maria:     Skulle de ta upp barnet?

De kanske tar upp barnet men de skulle aldrig säga: ”Så, så; du behöver inte känna den här rädslan”.

Maria:     De skulle säga: ”Det är okej att du …”

De skulle tillåta att rädslan kändes. Faktum är att de snarare skulle säga motsatsen, de skulle säga: ”Du kan känna den här rädslan”. De skulle lära barnet att det har kapaciteten att känna sin rädsla. Men när de säger: ”Nej, nej, det är okej, det är okej, det är okej”, så lindrar föräldern i själva verket bara sin egen rädsla. Föräldern lär barnet att trycka undan rädslan genom en kärleksmaskerad – beroende med andra ord. De lär barnet att bli beroende, vilket alltid kommer skapa en värre situation och mer rädsla. Väldigt, väldigt skadligt att göra mot barnet.

Det är ofta de här så kallade ”kärleksfulla sakerna” som vi gör mot barnet, som i själva verket är beroenden, som är mer skadliga, eftersom de är svårare att nysta upp. Det är ofta lättare för barnet att se när kärleken har dragits undan, än det är för barnet att se när ett beroende förklätt sig till kärlek, och det är ofta lättare för barnet att se när sanningen dras undan, än det är för barnet att se en lögn som är utklädd till sanning.

Problemet med att förklä känslor är att de skapar ytterligare saker att nysta upp i, intellektuellt och emotionellt, för barnet. Det är därför det ibland är svårare att återhämta sig från en så kallad icke-misshandlande, ”kärleksfull” omgivning, vilken baseras helt på beroenden och lögner, än det är att återhämta sig från en övertydligt kärlekslös och osann omgivning där någon har misshandlats.

Det är det här problemet vi står inför. Orsaken till att det oftare är lättare att återhämta sig är att maskeraden är svårare att upptäcka än det faktiska undandragandet. Det här är ett problem med skapandet av rädsla. Olyckligtvis rör sig de flesta av våra rädslor kring maskeraden, inte kring undandragandet. Det vi har i slutänden är de här djupgående kärleksmaskeraderna, och lögnerna som förklär sig till sanningar – beroenden som förklär sig till kärlek, och lögner som förklär sig till sanning. Vi ser de här två sakerna pågå i livet, och vi tror att de är sanning och kärlek, och sedan förstår vi inte varför vi har så mycket rädsla. I själva verket har vi enorma mängder av rädsla som hör samman med de sakerna, eftersom de är maskerader allihop, och de är väldigt, väldigt svåra att nysta upp i.

Maria:     Och de har gett oss falska definitioner av vad som är verkligt…

Det stämmer.

Maria:     … vad som verkligen är sanning och vad som verkligen är kärlek.

De har förvridit verkligheten fullständigt ur Guds perspektiv.

Maria:     Så självklart kommer vi leva med mängder av rädsla.

Ja. När du lever med en fullständig förvrängning av verkligheten ur Guds perspektiv så kommer du ha mängder av rädsla, och du kommer inte ens veta om det. Du kommer inte ens veta om det. Faktum är att du kommer tro att du inte har några. Du kommer tro att du har uppfostrats av en kärleksfull, lyckligt familj – en kärleksfull omgivning – men så snart någon börjar trigga igång dig så visar känslorna som triggas igång för dig att: ”Wow, det här är smärtsamt. Det visar mig att jag måste ha haft massor av saker som förklär sig igång, om det här är en så smärtsam upplevelse”.

Det här ofta orsaken till djupgående sjukdomar som dödar dig. Cancer, till exempel, handlar mycket om lögner som förklär sig till sanningar, och beroenden som förklär sig till kärlek. När du spårar tillbaka dem till deras källor, så kommer du se att det är det här som vanligen har inträffat i familjer där personer får cancer, och de är väldigt, väldigt skadliga känslor som är orsak till att din fysiska kropp förstörs, jämte skadan som görs på din själ, och skadan på själarna hos de som skapar dem.

Och ändå så har vi ofta ingen aning om att de inträffar. Faktum är att det mesta av samhället tror att många av lögnerna är sanna, och att många av beroendena är kärlek. Du ser det hela tiden. Du ser det i tv-program, du ser det i nyhetsklipp i tidningarna, du ser det till och med i hur samhället fungerar till. Det finns mängder av beroenden som förklär sig till kärlek och lögner som förklär sig till sanningar, och majoriteten av oss har en känsla av att något är fel, och majoriteten av oss har också mycket smärta, som en följd av att de här sakerna sker, och ändå gör vi ingen förändring, eftersom det finns mängder av rädsla som hör ihop med dem.

Det är väldigt svårt att konfrontera maskeraden. Faktum är att konfrontationen av maskeraden ofta är mer explosiv än bara konfrontationen av fakta. Med andra ord så är det en konfrontation av fakta att veta att kärlek eller sanning har dragits undan från dig. En konfrontation av maskeraden är att kärlek och sanning har dragits undan men de säger att det inte har hänt. Det är en konfrontation av maskeraden, och det är väldigt, väldigt svårt. Vanligen är det då som alla möjliga familjeproblem kommer fram i ljuset, du vet, familjer pratar inte med varandra på många år, eftersom du börjar konfrontera maskeraden, de flesta familjer vill behålla maskeraden, där en familj som har dragit undan kärlek och sanning kommer vara uppriktig säga: ”Ja, jag älskade dig förmodligen inte”, eller ”Jag brydde mig förmodligen inte om dig, det är sant”.

Maria:      Och för individen som hjälper dem att vara mer uppriktiga, som hjälper dem med deras rädsla …

Ja.

Maria:      … medan om det pågår ett förnekande av själva situationen som skapade rädslan, så är det mycket svårare… det finns en lång rad rädslor som behöver gås igenom för att kunna få kontakt med …

Vi måste nysta upp i alla beroenden, och beroendena kommer att vara intensiva när det finns lögner som förklär sig till sanning, och beroenden som förklär sig till kärlek. Beroendenivån kommer att vara intensiv att känna, och därmed tar det för många som påbörjar den processen fyra eller fem år innan de kommer bortom den processen, ens när de gör det uppriktigt, eftersom det finns mängder att nysta upp i. Och det beror på maskeraden.

Det är en sak att göra en viss sak. Det är en annan sak att ljuga om det och säga till personen att det inte hände, även om det hände. Det är som att slå någon på näsan och säga till dem att det inte hände, och det är en lögn, istället för någon som slår dig på näsan och faktiskt säger att: ”Ja, jag gjorde det”.

Maria:      Ja, och ofta finns det till och med en rädsla för att säga: ”Jo, du slog mig på näsan”, eftersom det finns en rädsla för att få ett slag till på näsan.

Det stämmer, ja. Inte bara ett till slag på näsan, utan ett totalt förnekande och förlöjligande av det faktum att du tror att det hände. (Skrattar) Och det är verkligen så skadligt. Det ger upphov till så många lager av problem inuti själen. Det här är den stora upphovsmakaren till de här rädslorna.

Rädsla skapas för det mesta av att de här fyra händelserna inträffar, och vanligen är det inte en av dem på egen hand – vanligen sker det i tandem, med alla fyra samtidigt, vilket orsakar det mesta av vår rädsla.

Maria:      Bara för att sammanfatta så har vi kärlek som dras undan, sanning som dras undan, att ha medberoenden som förklär sig till kärlek, och att ha lögner som förklär sig till sanning.

Ja.

Maria:      Du belyste dem på sätt och vis med några fysiska exempel, men alla de sakerna gäller förstås även i den emotionella miljön.

I mycket högre grad. Det gäller emotionellt i mycket högre grad. Det som händer emotionellt är ofta långt värre än det fysiska. Ibland hjälper det dock att titta på en fysisk händelse och säga: ”Jag kan se rätt så tydligt att det händer där”, men ur ett emotionellt perspektiv, ja, långt allvarligare, eftersom de flesta är avtrubbade från sina känslor också, vilket betyder att vi inte är känsliga för det faktumet att just de här sakerna har hänt på ett emotionellt plan. Det gör det väldigt, väldigt svårt för oss att verkligen möta våra verkliga rädslor.

För de flesta så är majoriteten av deras rädslor emotionella. De är inte fysiska till sin natur eller intellektuella till sin natur. De är allihop emotionella. De baseras allihop på föreställningssystem som är djupt inpräntade emotionellt, inuti dem, som ett resultat av att de här fyra sakerna har tillämpats av deras omgivning, av personer i deras omgivning.

Du får det i skolan, du får det på jobbet, men när ett barn växer upp så befinner det sig förstås mest i hemmet och i skolan, och både skolan och hemmet uppmuntrar i allmänhet en lögn som förklär sig till sanning, och beroendet som förklär sig till kärlek. Olyckligtvis skapar det enorma mängder skador i barnet. När vi väl blir 12, 13, 14, 15, så har vi så många skador att nu är attraktionslagen igång. Guds attraktionslag för med sig en medvetenhet om skadan, men vi har ett så stort förnekande av att ens försöka bli medvetna i den åldern, att det många gånger inte är förrän vår smärta ökar till en sådan nivå, och vanligen börjar det ske när vi är i 30-, 40- eller 50-årsåldern som vi börjar analysera vad som faktiskt hände i vår barndom.

Maria:     Väldigt bra, tack så mycket.