FAQ – Jag styr över andra med hjälp av skam. Jag försöker ändra på mig. Varför agerar jag på samma vis?

(Videoklippet från sessionen finner du inbäddat direkt nedanför den svenska översättningen)
Klicka här för svensk PDF-version av texten.

Maria:      Den här frågan är ett annat slags långt stycke från någon, så jag läser det så går vi tillbaka till det.

Javisst, okej.

Maria:      “Jag har använt skam som metod för att försöka ändra min sons och andras beteenden, och jag börjar inse hur mycket min egen undantryckta eller förnekade skam har påverkat och fortfarande påverkar mina handlingar och det jag tror på. Under en lång tid har jag försökt ändra mitt beteende och har faktiskt trott att jag lyckats (ingen brist på arrogans och självbedrägeri här). Jag börjar inse emotionellt att det inte är möjligt att förändras genom att ändra på mina handlingar. Varför är det så svårt för oss personligen att acceptera sanningen och acceptera vår skam?

Jag tycker att den här personens sista fråga, som det sista uttalandet, den sista meningen skiljer sig åt ganska mycket från resten av frågan, för jag tycker det är ganska konstigt att hon ställer just den delen av frågan, när den verkliga frågan som behöver ställas i själva verket är varför hon tror att det någonsin kommer ge någon förändring att välja en handling, och det är den verkliga frågan, inte den frågan hon faktiskt ställer, men vi kan se på frågan hon faktiskt ställer. Vi räknar upp den frågan, bara det sista uttalandet.

Maria:      ”Varför är det så svårt för oss personligen att acceptera sanningen och acceptera vår skam?”

Ja, så hon frågar om skam och ja, jag skulle vilja besvara en hel rad frågor om skam senare känner jag, för det finns många problem på planeten eftersom vi inte är villiga att känna skam, men det är inte orsaken till att vi skadar andra med vår skam och det här behöver vi förstå.

Bara för att vi har en känsla inom oss av en viss sort, så betyder inte det att det är orsaken till att vi skadar andra personer med motståndet mot eller undertryckandet av den känslan. Vi skadar andra för att vi har valt att skada dem, och vi föredrar det framför att känna vår egen smärta. Så frågan handlar egentligen inte om skam, den handlar om smärta i allmänhet; damen är ovillig att känna sin egen smärta, och därmed är hon villig att agera på sätt som orsakar smärta i andra.

Maria:      Så det här är i början där hon hänvisar till att hon skambelägger sin son och andra personer.

Det stämmer.

Maria:     Och det beror på att hon är ovillig att känna något inuti sig själv.

Det stämmer, hon är ovillig att känna sin egen smärta, så hon skapar smärta i andra, och som hon sade så tyckte hon att hon hade arbetat med problemet och övervunnit det, men det är ganska uppenbart för henne nu att hon inte har det och det är jättebra. Det är jättebra att hon nu inser att hon inte har löst det här problemet, och hon inser också i uttalandet hon gör, hon inser att det inte förändrar något att ändra på sina handlingar, för i slutänden så förändras inte dina handlingar. Så hon har fortsatt att skambelägga andra och skambelägga sin son för att manipulera och styra deras beteende och hon använder ett inre rättfärdigande för att göra det, så det hon behöver göra är att hitta vad det inre rättfärdigandet är och det är inte skam.

Det är inte skam som får henne att rättfärdiga att hon behandlar andra genom att få dem att skämmas, det är hennes önskan om att undvika sin smärta och hennes önskan att angripa andra – och manipulera sig fram och styra andra personer – det får henne att använda skam som ett styrverktyg. Så det är här vi behöver vara väldigt försiktiga. Du förstår det jag ser många göra är att de säger: ”Hör på, sanningen är att jag gapade på min son eller dotter häromdagen”, och sedan säger de: ”Det beror på att någon gapade på mig när jag var barn”, eller ”Det beror på att jag behandlades illa när jag var barn”, eller ”Det beror på att jag mådde dåligt, jag kände en känsla av en brist på självvärde när de pratade med mig”, eller vad det nu är. Nej, det berodde inte på det. Det berodde inte på någon av de orsakerna. Det berodde på att du bestämde dig för att angripa en annan person istället för att känna din egen smärta; det är det enda skälet till att du gjorde det; du gjorde det inte av något annat skäl. Du gjorde det för att du fattade ett beslut; du ville inte känna din smärta i det läget och du ville att de skulle känna smärta istället, du ville angripa dem, det är därför du angrep dem; du ville få dem att skämmas, du ville styra dem, du ville manipulera dem, det är därför du gjorde det.

Du gjorde det inte för att du bär på skam. Du gjorde det för att du rättfärdigar ett misshandelsbeteende, vilket är en helt annan känsla än skam och i själva verket, om du verkligen skämdes, så skulle du aldrig kunna rättfärdiga det, om du verkligen kände någon skam, så skulle du aldrig kunna rättfärdiga att angripa någon annan för att undvika din egen smärta.

Maria:      Javisst, så du säger att om vi verkligen hade kontakt med vår skam och kände den, inte tryckte undan den eller åtminstone var känsliga för den ur ett kännande perspektiv…

Det stämmer.

Maria:      Så när den triggas så känner vi det. Då skulle vi aldrig kunna få någon annan person att skämmas för att undvika den skammen.

Nej, jag säger inte det, jag säger att du fortfarande skulle kunna göra det, eftersom du kan ha ett inre rättfärdigande av att misshandla en annan person psykiskt, vilket är en helt annan känsla.

Maria:      Så kan du förtydliga det du menade med – om du verkligen kände din skam…

Om jag verkligen kände min skam så skulle jag fortfarande potentiellt misshandla en annan person psykiskt, för det är inte min skam  som får mig att misshandla en annan person, det är min villighet att orsaka smärta i en annan person som får mig att misshandla den andra personen, och för att undvika min egen smärta, inte min egen skam. Och det är här jag känner att många – de skyller på en känsla – de säger: ”Åh, det  beror på skam att jag gjorde så mot min son”. Nej, det gör det inte, det gör det inte. Det beror inte på skam att du gör så mot din son, det beror på att du undviker din egen smärta att du gör så mot din son, och du vill att han ska känna lika mycket smärta som du har och du vill styra honom, och du vill manipulera honom och du vill säga åt honom vad han ska göra och du vill inte smälla till honom eftersom du har dömanden kring det, men du är fullständigt villig att misshandla honom emotionellt, vilket är misshandel.

Du är villig att misshandla en annan person eftersom du vill undvika din egen smärta och det handlar inte om skam, det handlar om din villighet att misshandla en annan person, din villighet att göra något kärlekslöst i så hög grad att du är villig att skada någon annan; och det är fullständigt oberoende av hur mycket skam du har. Du kunde ha ett berg av skam inom dig och aldrig göra så, eller så kunde du ha en smula skam inom dig och ändå göra så. De är totalt oberoende av varandra, de två känslorna.

Känslan av att vilja misshandla någon är totalt oberoende av känslan inom dig. Det är ditt rättfärdigande, och det är här vi måste vara väldigt försiktiga. Det jag säger är att den här damen rättfärdigar skam som skälet till att hon har ett misshandelsbeteende mot sin son och andra, men det är inte hennes skam som orsakar hennes misshandelsbeteende, det är hennes villighet att undvika sin egen smärta och få sig själv att må bättre genom att misshandla den andra personen som får henne att misshandla någon annan, och eftersom skam är en teknik som använts på henne, så kan hon nu den tekniken och hon använder det som en teknik för att skada någon annan. Men orsaken till att hon gör det är inte hennes egen skam, det är hennes egen villighet att misshandla någon annan, och det är här jag ser många gå alldeles för långt med sina känslor; de tror att känslan är en sak när den i själva verket är en ganska mörk, mycket mörkare känsla i en annan riktning som får dem att utföra en viss handling, och jag känner att även om vi vill prata om skam, så behöver vi också vara försiktiga med att använda skam som en ursäkt för väldigt hemska beslut och beteenden som vi gör för att undvika vår egen smärta; och de flesta gör det här.

De flesta önskar undvika sin egen smärta genom att angripa någon annan, manipulera andra, styra andra så att de inte triggas av dem, som det heter, så de inte känner något från vad den andra personen gör, och det handlar helt om personligt undvikande av din egen smärta; det handlar helt om din egen själviskhet och narcissism. Det handlar inte om din skam och det är det vi behöver komma att acceptera. Vi behöver acceptera att bara för att vi har en känsla inom oss från barndomen, så är inte den känslan orsaken till att vi misshandlar andra och skadar andra. Den känslan är en ursäkt som vi ofta använder för att misshandla andra, men den är inte orsaken. Orsaken är en inre tro på att vi har rätt att skada andra som en metod för att undvika vår egen smärta; det är orsaken och det är en helt annan känslomässig orsak än den inre skammen som kvinnan upplever.

Maria:      Så utifrån vad du säger så är skälet att vi skadar andra att vi har ett emotionellt rättfärdigande för att göra den skadan, och vi rättfärdigar det ofta för att undvika vår egen smärta, men oavsett vilken den smärtan är, så är den verksamma känslan en känsla av rättfärdigande eller berättigande eller att det är okej att göra den här skadliga saken under de här omständigheterna.

Det stämmer.

Maria:      Och förmodat vi alla eller folk har olika omständigheter där de skulle rättfärdiga skador, det kan skilja åt mellan personer men närhelst vi gör någon skada så har vi den känslan och det är det vi behöver ta itu med.

Ja, så om du gav den genomsnittliga mamman en kniv och sade: ”Mörda ditt barn”, Så skulle genomsnittsmamman inte göra det, men om genomsnittsmamman blev gravid och inte ville ha barnet, så skulle hon vara villig att göra det. Så med andra ord har hon ett inre rättfärdigande om att under vissa omständigheter är det acceptabelt att mörda ett barn. Det är oberoende från känslorna hon känner när hon känner det. Så med andra ord, när hon känner att orsakerna till det, hon använder en lång rad metoder för att rättfärdiga det, och det är att ”Jag klarar inte att få ett barn”. Okej, få barnet och ge bort det; det finns mängder av människor som inte har barn och vill ha ett barn, ge det till dem om du inte vill ha det själv. ”Åh, men det kan jag inte göra, för då skulle folk se mig som en dålig mamma”. Okej, känn igenom det, känn att du inte är en bra mamma om du behöver känna det. ”Åh, det kan jag inte göra, för mannen jag blev gravid med, jag tycker inte om honom särskilt mycket, och det här barnet kommer knyta mig till honom under resten av mitt liv”. Okej, ta då lite ansvar och känn det, känn den känslan av hur det kommer bli, knuten till den mannen under resten av ditt liv, en påminnelse om en av dina omoraliska handlingar under resten av ditt liv, känn igenom hur det känns.

Men hon vill inte känna någon av de sakerna och istället är hon villig att rättfärdiga mordet, och det är rättfärdigandet av den kärlekslösa handlingen som kommer att förmörka hennes själ mer än de faktiska känslorna i henne som fanns där före händelsen. Så problemet vi står inför – att vi ganska ofta säger eller vill att det ska vara resonligt att göra vissa saker och så är det aldrig, i det här fallet är det aldrig resonligt att misshandla dina egna barn – emotionellt, fysiskt, sexuellt eller på något annat vis. Det är aldrig resonligt och ändå gör de flesta det på något vis. Varför gör de det? Eftersom de inte vill känna sin egen smärta och de känner att de skulle vilja ta ut sin smärta på någon annan och det är något helt annat än att faktiskt identifiera känslan av skam som orsaken. Det är här jag känner att det är väldigt viktigt för en person att göra det.

Maria:      Javisst, jag känner att det är väldigt viktigt och det är inte fallet bara med våra barn, utan med alla som vi väljer att skada, så har vi uppenbarligen en känsla av att det är rättfärdigat i det fallet, och det är det vi behöver ta itu med först, eller hur?

Ja, vi behöver se på det inre rättfärdigandet av den kärlekslösa handlingen, och vi har en del fantastiska rättfärdiganden för kärlekslösa handlingar och mängder av rättfärdiganden som vi tror är resonliga. Om vi inte trodde det skulle vi aldrig göra det, så vi tror att de är resonliga. Så kvinnan som aborterar barnet tror att hennes rättfärdigande för aborten är resonligt.

Maria:      Tja, även om vi använder exemplet med att ge en mor en kniv och säga åt henne att döda sitt barn, och om vi använder ett annat exempel och ger en mor en kniv och säger till henne att någon annan vill döda hennes barn, så kanske hon aldrig skulle känna sig rättfärdigad i att mörda sitt barn, men hon kanske skulle känna sig rättfärdigad i att mörda den andra personen.

Den andra personen, exakt, som är någons barn.

Maria:     Som är någons barn, exakt och samhället skulle också…

…möjligen rättfärdiga det. Faktum är att i många länder i världen finns det fortfarande dödsstraff. Så i vart och ett av de länderna rättfärdigas det av de flesta. Så de rättfärdigar, ur Guds perspektiv, en olaglig handling för att förhindra att de känner vissa känslor; det är allt de gör och det är något vi behöver förstå. Vi rättfärdigar bara saker hela tiden, vi rättfärdigar kärlekslösa handlingar hela tiden och vi behöver sluta göra det om vi någonsin ska förändras; vi behöver titta på orsakerna till att vi rättfärdigar det. Vilka rädslor driver på de här rättfärdigandena – och skam är en kausal känsla, det är inte rädsla, det är helt annorlunda – så damen som angriper sin son emotionellt genom att skambelägga honom och som styr och manipulerar honom, det är en kärlekslös handling som drivs, inte av hennes skam utan av hennes rädsla.

Maria:     Och det kan vara rädsla för hennes skam …

Högst osannolikt.

Maria:     Eller hennes rädsla för annan smärta, eller hur?

Ja, rädsla för annan smärta.

Maria:     Och hon använder skam som en bekväm…

Som en bekväm undanflykt för att undvika de verkliga känslorna.

Maria:      Men vad den verkliga saken än är som vi undviker, så är det rädslan för den saken som behöver tas itu med.

Det stämmer, och det enda sättet som du kan ta itu med rädslan för den saken är att ta itu med raseriet över den saken, och beroendena kring den saken, och sedan kommer du till rädslan för den saken.

Maria:      Ja, delvis är ditt beroende att känna att det är okej att skada andra när en känsla triggas igång, stämmer det?

Tja, jag skulle säga att det är raseri-perspektivet.

Maria:     Raseriet.

Javisst, så det är okej att skada någon när ditt beroende inte uppfylls, så vi kan säga att en person har ett beroende av trygghet; när det beroendet inte uppfylls – de känner sig med andra ord otrygga – så känner de att det är rättfärdigat att mörda någon. Så i fallet med ett barn, till en mor med en abort, så är hon okej, vanligen går hon inte omkring och mördar folk, men när hennes rädsla triggas igång och hennes beroende inte längre kommer uppfyllas så känner hon att det är rättfärdigat att mörda ett ännu ofött barn som inte har någon kontroll över situationen över huvud taget. Och om det barnet skulle födas först så skulle hon fällas som en mördare, och förmodligen skulle samhället se ner på henne i många, många år. Och ändå, när det inte är fött, så rättfärdigar hon det med att det inte är fött ännu, att det inte är något riktigt barn ännu, jag kan komma undan med det. Och allt detta är, allt detta är hur långt vi kommer gå i vårt rättfärdigande; vi kommer att mörda i vårt rättfärdigande. Genomsnittspersonen, genomsnittspersonen kommer att mörda i sitt rättfärdigande, och såvida du inte är villig att frigöra den kausala känslomässiga orsaken till varför det är så, så kommer du rättfärdiga verkligt dåliga beteenden som orsakar att din egen och andras själar bryts ner.

Maria:      Och en del av det rättfärdigandet kan skapas enbart genom tron på att jag inte borde behöva känna rädsla.

Japp, jag borde inte behöva, jag borde inte behöva känna rädsla; jag borde inte behöva uppleva någon typ av obekvämligheter, jag borde inte behöva ha någon slags obehag, jag borde inte behöva, och det är arrogans, det är också en brist på personligt ansvarstagande. Så de är inte skambaserade känslor. Det är andra känslor som orsakar den handlingen. Så det är därför jag tycker att den här frågan är rätt så intressant, och jag dömer inte kvinnan här, jag slår bara fast att det här är en illustration, det är i själva verket en väldigt bra illustration av hur människor vill att det ska vara en känsla som orsakar deras problem, och till och med att rättfärdiga den enda känslan som orsaken till problemet utan att samtidigt inse att nej, det finns mycket mörkare känslor som driver på den här handlingen som du utför regelbundet, än känslan av skam eller vad det än är som de känner är det huvudsakliga kausala problemet. Och det är här jag inte håller med om de genomsnittliga koncepten från de flesta psykologer och psykiatriker och allt, där skammen är den stora orsaken till kärlekslöst beteende. Jag håller inte med om det. Jag känner att det definitivt är en del av orsakerna till kärlekslöst beteende.

Maria:     Och det är säkerligen undvikandet av skammen snarare än att känna skammen.

Det stämmer, det är undvikandet av alla smärtsamma känslor som orsakar kärlekslöst beteende, och vi behöver sluta undvika smärtsamma känslor. När vi väl slutar undvika smärtsamma känslor så kommer vi inte ta till kärlekslösa beteenden så lättvindigt; istället kommer vi känna den kärlekslösa känslan. Det är vad vi kommer göra. Vi kommer känna den underliggande känslan och det är hit vi behöver ta oss som samhälle; vi behöver sluta rättfärdiga beteenden genom våra kärlekslösa föreställningar och vi behöver börja säga: ”inget kärlekslöst beteende är rättfärdigat under några omständigheter”, och sedan behöver vi titta på oss själva och börja säga: ”Okej, inombords har jag känslor kring att de är rättfärdigade, jag behöver få tag i de känslorna som finns inom mig och arbeta mig igenom min ilska och mina beroenden och mina rädslor som hör samman med de känslorna, så att jag inte längre rättfärdigar de kärlekslösa beteendena. Och det är helt fristående från vårt bearbetande av skammen.

Maria:     Fantastiskt, tack så mycket!

Så jag känner att vi besvarar frågor om skam senare, men jag ville bara ta upp känslan av att använda en känsla för att rättfärdiga kärlekslöst beteende, och i princip använda en känsla som en ursäkt för att rättfärdiga kärlekslöst beteende, och detta är självbedrägeri. Så det är intressant i uttalandet, eller frågan som damen ställer; hon känns vid att hon har ägnat sig åt självbedrägeri och arrogans, men bara inte känts vid riktigt hur illa det är, hur djupt rotat det är inuti henne – det är så djupt rotat att hon är villig att använda en skadebaserad känsla för att skada sitt eget barn för att styra och manipulera hans beteende – så starkt inpräntad är hennes tro på att hon borde kunna undvika sin egen smärta, och hennes villighet att angripa en annan person och få dem att känna lika mycket smärta som hon känner. Och det är en väldigt kärlekslös väg av handlingar, och snarare än att hon känner sig skyldig och bestraffad för detta nu när jag har sagt alla de här sakerna, så skulle det vara långt bättre för henne att titta på orsaken till att hon känner att hon kan rättfärdiga det här.

Maria:      Javisst, och jag tycker det är så värdefull information för oss alla eftersom vi alla för stunden utför kärlekslösa handlingar och det är …

Och rättfärdigar det.

Maria:     Och rättfärdigar, ja vi måste rättfärdiga det för att göra det.

Precis.

Maria:      Och det är en så viktig dynamik att känna igen, och att inte fastna på vägen med vårdslösa kommentarer som ”Åh, jag gjorde det på grund av min skam”, eller ”För att det hände mig som barn så jag gjorde det igen”.

Och det hände inte – under de omständigheterna borde alla som har misshandlats sexuellt vara en person som misshandlar andra sexuellt, och så är det inte. Du förstår, en del av dem är så arga att de känner sig rättfärdigade att misshandla någon annan; en del av dem är inte det, en del av dem känner sig så skadade att de aldrig skulle misshandla någon annan på samma vis. Och du förstår, det är en väldigt, väldigt annorlunda respons, och responsen är fullständigt fristående från vad som hände, responsen baseras på ett rättfärdigande om att de borde kunna agera för att skada någon annan, eftersom någon en gång skadade dem, och det är en väldigt, väldigt annorlunda känsla som driver på det. Det är känslor som arrogans, brist på ödmjukhet inför dina känslor, en önskan om att undvika din egen smärta, en önskan om att skapa lika mycket smärta i andra som du har inuti dig själv och så vidare, och det är ganska mörka känslor, och vi behöver kännas vid att de finns inuti oss och sedan se på grundorsakerna till dem, vilka alla är känslor som vi behöver uppleva och frigöra.

Maria:      Jättebra, jag tror att det kommer vara till hjälp för många faktiskt, den frågan och det svaret.

Javisst, jag känner att det är så, som att jag känner att många använder en slags emotionella ursäkter för sina beteenden och det finns ingen ursäkt för dåliga beteenden; ur Guds perspektiv finns det ingen ursäkt alls för dåliga beteenden. Det är därför varenda en av Guds kärleksfulla lagar korrigerar dåliga beteenden oavsett orsaken till att du hade det, och det är därför som det för varenda en av Guds lagar finns en konsekvens för din själ, om du utför en handling som leder till att du är kärlekslös mot en annan person. Det kommer att bli en påföljd i din själ och det är oberoende av hur många saker som har hänt dig, så det borde vara på grund av att du fattar ett beslut att skada någon annan avsiktligt, och det borde du inte göra. Om något, så vad du borde göra är att känna din egen skada som gjordes mot dig, och aldrig, aldrig skada någon annan på grund av hur mycket du har skadats, och en person som är verkligt kärleksfull skulle aldrig vilja skada en annan person bara för att de själva har skadats i det förflutna.

Maria:     Och de skulle aldrig ens överväga det som ett rättfärdigande, eller hur?

Aldrig.

Maria:      För när vi har utvecklats i kärlek så tar vi ansvar för alla våra handlingar, för det är så Gud ser på oss också.

Ja och vi ser våra handlingar som oberoende av vad som hände oss, och vad jag menar med det är att vi ser vårt agerande där vi skadar någon annan som ett beslut vi nu tar att skada någon annan, och det spelar ingen roll vilken ursäkt vi använder för det beslutet. Verkligheten är att vi fattar ett beslut att skada någon annan; och det är hur någon har skadat oss, och om vi verkligen tänker logiskt på det så kan vi se att någon som gjorde det mot oss uppenbarligen tänkte att de hade ett rättfärdigande i den stunden, och känns det inuti dig som om det fanns något rättfärdigande? Nej, det gör det inte, och det är så det känns ur Guds perspektiv; ur Guds perspektiv finns det inget rättfärdigande för något kärlekslöst beteende, inget över huvud taget.

Och om du rättfärdigar kärlekslöst beteende så är du redan extremt mycket ur harmoni med Guds kärlekslagar, och därför får du en påföljd för att du är så mycket ur harmoni. Det är väldigt, väldigt skadligt att tro att du har rätt att skada någon annan bara för att du har skadats – ens av den personen.

Maria:     Jättebra, tack så mycket.