Hur fungerar människans själ?

Session inspelad den 1 april 2013 i Wilkesdale, Queensland, Australien, där Luli Faber ställer frågor och Jesus/A.J. svarar.

Du hittar videon med originalinspelningen nedanför texten.

En svensk PDF-fil öppnas om du klickar här (den går att spara ner till din dator och skriva ut).

Jesus:

Välkomna idag! Jag har bjudit in Luli Faber till ett samtal med mig, och det här samtalet handlar om hur människans själ fungerar.

Huvudskälet till att jag ville ha det här samtalet med någon, är att vi får många frågor om själen och hur människans själ fungerar, men många av de här frågorna utgår från antaganden om själen som i sig själva är felaktiga. Ofta förväxlar vi sinnet och själen och det finns också en förvirring kring vad som utgör själen jämfört med sinnet. Så i första hand ska vi prata om hur själva själen fungerar jämfört med hur sinnet fungerar, och det är därför vi har det här samtalet. När vi har haft det här samtalet har vi sedan möjligheten att hänvisa till det när vi besvarar frågor om människans själ. I kanalen med svar på vanliga frågor, FAQ, så kommer det med tiden finnas många frågor som vi vill besvara om människans själ, men de flesta av frågorna kommer att besvaras genom att vi hänvisar till några av de här principerna som jag går igenom med Luli. Så tack till dig Luli för att du är med och har det här samtalet med mig!

Luli:         Mitt nöje.

Och, som jag sade till dig innan kameran gick igång, känn dig fri att ställa alla frågor du vill under tiden och be om förtydliganden; jag har egentligen bara bett Luli hänga med för att hålla ordning på mig idag. (Skrattar)

Luli:         Det är ett främmande koncept. (Skrattar)

Så om du håller ordning på mig idag så vore det också jättebra (skrattar). Då kan vi börja med att prata om människans själ i jämförelse med andekroppens organ och den fysiska kroppens organ.

När Gud skapade människans själ så visste Han att vid någon tidpunkt, tack vare dess skapande, så skulle Han skilja de två själshalvorna åt och få en inkarnationsprocess där de skulle individualiseras. Som en följd av detta skapade Han alla sensoriska instrument i varje halva av själen. När de två själshalvorna delas upp, så måste de sensoriska instrumenten i en halva av själen koppla ihop sig med något, och de sensoriska instrumenten i den andra själshalvan måste koppla ihop sig med något för att kunna uppleva universumet omkring den. Gud skapade den underbara processen där ett mänskligt par som älskar varandra, älskar med varandra, skapar två kroppar; andekroppen och den fysiska kroppen. Själshalvan, de sensoriska instrumenten, kan nu koppla ihop sig med kropparna genom en slags ledningar, och därmed uppleva universum; först upplevs det fysiska universumet och sedan upplevs det andliga universumet.

Den fysiska kroppen har egna organ; vi har organ för syn, hörsel, alla de sensoriska instrumenten, plus en hjärna och alla de inre organen. De används allihop av den fysiska kroppen för att underhålla sig själv medan den lever, och andekroppen har också en hel grupp av liknande organ. Den har ett hjärta, den har en förmåga att tänka, den har ett synsinne och andra sinnen; faktum är att den har ett ännu större antal sinnen än vad den fysiska kroppen har. Så vi har de här två kropparna vilka i princip är som organismer, eller du kan nästan tänka på dem som robotar, genom vilka hälften av själen, den halva som delades från själen i dess förenade tillstånd, i dess oinkarnerade tillstånd; den själshalvan kan nu uppleva universum tills den når det förenade tillståndet igen på ett medvetet vis. Och för att allt detta ska kunna ske måste vi börja förstå vad vi utvecklar om vi faktiskt ska kunna växa i kärlek. Vilka delar av oss utvecklar vi? Vi utvecklar uppenbarligen inte den fysiska kroppen som den främsta platsen för utveckling, och vi utvecklar inte heller andekroppen som den främsta platsen för utveckling. Vi utvecklar själen, och därför behöver vi förstå hur själen fungerar, vi behöver förstå hur den är organiserad. Vi behöver också förstå att vår fysiska kropp och vår fysiska kropps hjärna i själva verket styrs av något bortom dem genom silverledningen som kopplar ihop vår fysiska kropp med vår andekropp, och sedan påverkas även vår andekropps ”hjärna” och alla dess andra organ av något bortom dem – individens själ, och det är individens själshalva, eftersom den ännu inte är i ett fullbordat, förenat tillstånd. Om vi kan komma ihåg det i det här samtalet, så hjälper det oss mycket i fråga om att avgöra vad själen är, och i synnerhet vad andekroppens sinne är och vad den fysiska kroppens hjärna är.

Många frågor som vi får handlar om: ”Om jag använder mitt sinne på det här viset, hur relaterar det då till min själ?” och ”Utvecklas min själ om jag utvecklar mitt sinne?” Människor har tanken eller konceptet med sig att vi kan få sinnet att bli mer kärleksfullt, när det i själva verket är en fysisk omöjlighet, och det finns så många av de här grundläggande, missförstådda koncepten som gör att folk undrar detta, känner jag. Vi skulle verkligen vilja räta ut de frågetecknen, och det kan vi göra genom att samtala om hur själen fungerar, hur andekroppen fungerar och hur den fysiska kroppen fungerar, till en viss grad, och hur de alla passar ihop och bildar vår medvetna existens, först i den fysiska världen och sedan i andevärlden.

   Så om vi först hänvisar till den fysiska kroppen; du har arbetat mycket med hjärnan och så vidare. Du kan se att vetenskapen ofta betonar hjärnan väldigt mycket och dess förmåga att styra alla den fysiska kroppens funktioner, och vad har du funnit i den processen?

Luli:         Det är bara ett rent mysterium hur den manifesterar sinnet. Alla tror att på något vis kan ett gäng nervceller fyras av och skapa tankar och idéer och föreställningar och personlighet och en fri vilja och alla de här sakerna, men ingen har den minsta aning. Det finns inte ens en teori. Man har helt enkelt ingen aning.

Ingen aning om hur det fungerar. Så vi kanske behöver prata lite om hur det egentligen fungerar så att människor kan förstå det här. Först så har vi vår fysiska kropp; vi kan fokusera på sinnet eftersom det är där många av våra tankar verkar hända, om vi kan säga så. Men i själva verket, som du vet från ditt arbete med hjärnan, så kan en del av hjärnan dö. Då skulle vi kunna tro att om en del av hjärnan dör så skulle de tankar som hör samman med den delen av hjärnan också dö, men det har funnits tillfällen där en person har gått igenom någon typ av återhämtning, till exempel efter en stroke, och sedan har de plötsligt fått tillbaka minnen som vi trodde att de hade förlorat. Det är ganska uppenbart då att den delen av hjärnan inte innehöll de minnen som de hade förlorat, det var av någon anledning en tillfällig förlust.

Luli:         De förklarar det som någon slags oklart nätverk av information och att personen bara hämtar upp den från en annan del av nätverket.

Precis, precis. Och sedan finns också ett annat problem som du nog också har hört talas om, där människor har förlorat sin synförmåga och sedan plötsligt genom någon operation eller så har fått tillbaka synen. Den här sortens händelser visar att om den fysiska kroppen förlorar något sinne så betyder det inte nödvändigtvis alls att personen i den fysiska kroppen har förlorat det sinnet. Vad det betyder är att den fysiska kroppen inte längre kan manifestera det, den klarar inte att ha en utåtriktad manifestering av vad kapaciteten är längre, eftersom den fysiska kroppen har förlorat det sinnet. Den fysiska kroppen har egna sinnen som uppenbarligen är kopplade till något bortom den, och det är vår andekropp. Vår andekropp har ett synsinne, vår andekropp har en hjärna och den använder alla den fysiska formens sinnen genom silverledningen som vi talade om förut. Det betyder att om ett visst sinne i den fysiska kroppen dör av någon orsak, låt oss säga att vi inte har tagit hand om den eller att vi har varit med om en olycka, så har vi inte förlorat minnena eller kapaciteten att se om det gäller synen, kapaciteten att höra om det gäller hörseln, vi har inte förlorat de kapaciteterna; vi har bara förlorat förmågan att styra dem i den fysiska kroppen. Det är det enda vi har förlorat; alla de kapaciteterna existerar fortfarande i andeformatet.

Så om vi tittar på andekroppen så är den nästan identisk med detta. Den är nästan identisk i sin funktion med hur den fysiska kroppen förhåller sig till andekroppen; andekroppen i förhållande till själen är nästan identisk i sin funktion. Mönstret i hur andekroppen ser efter och underhåller den fysiska kroppen är samma mönster som själen har för att styra andekroppen. Bortom andekroppen finns ett organ, vi kan kalla det vårt verkliga jag, den verkliga personen, den verkliga individen som har en massa organ, som genom en sträng eller ledning styr en rad energimässiga kopplingar till andekroppen, styr dess hjärna och håller igång dess inre funktioner och styr också dess förmåga att ge ut just de sakerna, att faktiskt göra något med just de sakerna och göra val och fatta beslut och leva i andevärlden. Den halva själen behöver andekroppen för att kunna vara i kontakt med andevärlden. Om den inte hade andekroppen så skulle den ha en begränsad, sensorisk förmåga att ha kontakt med andevärlden, precis som ifall vi inte hade en fysisk kropp och då skulle ha en begränsad, sensorisk förmåga att ha kontakt med den fysiska världen.

Det är inte så uppenbart för en andemänniska att de inte lever i den världen längre, men när vi lever i en fysisk kropp på Jorden så är det väldigt uppenbart att vi är ihopkopplade med en fysisk kropp och fysiska saker. Det här är en orsak till att vi behöver kropparna för att kunna växa. De är i själva verket som ett utbildningssystem, där den fysiska kroppen är ett utbildningssystem för vår själ där den lär sig om omgivningarna i vårt fysiska universum, och där andekroppen är utbildningssystemet som vår själ använder för att ha kontakt med andeuniversumet. Sedan kan vi såklart växa bortom den punkten där vi inte längre behöver någon kropp. Jag menar inte att vi inte längre behöver ”anybody” (eng: någon annan person), vi behöver inte ”any body” (någon kropp), fysisk eller av materia för att uttrycka oss själva. Faktum är att vi har förmågan att skapa många kroppar i det tillståndet.

Om vi undersöker allt detta och vi pratar om sinnet, vilket är det som de flesta tror är den verkliga personen, individens personlighet, och vi pratar om själen som är det som verkligen är personligheten och den individuella personen, och vi börjar jämföra de här två och vad som händer med dem, då får vi en mycket större förståelse av vad vi menar när vi pratar om själens utveckling, och i synnerhet att utveckla vår själ så att den växer i kärlek.

Vi kan fokusera på sinnet och hjärnan och anden och själen vad det gäller hur de alla påverkar varandra. Hjärnan styr bara de fysiologiska funktionerna i kroppen som den omsluts av. Den styr inte tankeprocesserna eller personligheten eller känslorna hos individen. De kan uttryckas genom hjärnan så klart, eftersom syftet och avsikten med hjärnan är att uttrycka det som ligger bakom den, vad som finns bortom den, men för de flesta så känns vanligen alla de sakerna i deras andeform, deras andekropp. De har ett sinne i sin andekropp som i princip är som hjärnan i den fysiska kroppen, och de flesta av deras minnen och tankar lagras i deras sinne i andekroppen, och därför så ändras i själva verket ingenting när de går över till andevärlden. De kan komma ihåg allting; vanligen kan de minnas ännu mer än de kunde minnas när de använde sin hjärna i den fysiska kroppen, eftersom deras hjärna i många fall var en börda. När du väl går över så har den blivit lite nedbruten och gammal och lite svår att använda, men din andekropps sinne och hjärna kan användas mycket mer, med mycket mer funktionalitet, och därför kan du ta in information mycket snabbare med den hjärnan, ta in mer fakta om universum och så vidare.

Men bortom detta finns själen som har det verkliga sinnet, och själens sinne är bara ett av själens organ. Det är bara en liten del av själen. Det är där den avgörande, potentiella, logiska funktionen kan pågå, men för de flesta levande personer så är det inte fallet, eftersom det som händer är att de har tryckt undan sin själ så mycket att sinnet i själen inte fungerar. De använder sin andekropps sinne för att avgöra vad sanningen är; i själva verket för att avgöra allting om vad de vill göra i sina liv, med sin personlighet, med sin natur. Alla de här andra sakerna är ofta en del av det, men ännu inte en del av deras själ. Det jag känner att de flesta inte inser är att när de använder sitt sinne så använder de bara en annan hjärna, inte den fysiska utan andekroppens hjärna, men utan någon referens till själen vilket i själva verket är något mycket farligt att göra, eftersom det också är mycket ologiskt att göra så.

Så det är den huvudsakliga relationen mellan själen … Så småningom, när vi är eniga med Gud i kärlek, så har själen sitt eget sinne och faktum är att andekroppens sinne, andekroppens hjärna bara blir ett verktyg som själens sinne använder sig av för att uttrycka sig, precis som den fysiska kroppens hjärna bara är ett verktyg som andekroppens sinne använder för att uttrycka sig själv. Så det finns en relation mellan de tre organen, om vi kallar det så.

Luli:         Men det är möjligt medan vi är i den fysiska formen att ha ett helt dominerande själssinne och ett helt passivt andesinne?

Ja. Och det var den övergången jag gick igenom i det första århundradet innan jag blev enig med Gud i kärlek. I den sjätte dimensionen går vi igenom den övergången. Det som händer är i princip att andekroppens sinne på sätt och vis absorberas av själens sinne. Med andra ord så domineras det helt av själens sinne. Det vi behöver förstå är att sinnet, som i själva verket är själens sinne, faktiskt bara är en liten del av själva själen; det är inte själva själen, det är bara en del av själen. Vi kan kalla det för ett organ i själen. Precis som vi har en arm eller ett ben eller en njure eller en lever eller en hjärna som är ett organ i hela vår kropp, så har också hela vår själ många organ. Självklart är inte själens organ av samma natur som vår andeform eller vår fysiska form. De är vad vi skulle klassificera som andra processer som sker inuti själen, vilka på egen hand inte kan fungera oberoende utan den kompletta själen, precis som vi i vår kropp inte har fysiskt oberoende organ som kan fungera utan själva kroppen. De behöver kroppen för att fungera.

Och det är detsamma med själens sinne. Själens sinne behöver att så många andra saker i själen fungerar för att själens sinne ska fungera. Därför behöver den själens utveckling för att kunna fungera, där andekroppens hjärna, vilket är det sinne de flesta använder, och den fysiska kroppens hjärna, vilket är den fysiologiska hjärnan som vi använder för att fungera i den fysiska världen, de två sakerna behöver inte mycket utveckling för att kunna fungera. Faktum är att den fysiska kroppen inte behöver någon andlig utveckling för att fungera. Gud skapade det på det viset, så att vi skulle fungera automatiskt i den fysiska världen.

Däremot behöver andekroppen en viss mängd andlig utveckling för att kunna fungera i andevärlden. Orsaken till det är att vi ska utvecklas och växa i andevärlden. Det behövs en viss mängd andlig kunskap och utveckling innan en person verkligen växer i sin andeform i andevärlden. Men själen behöver och kan växa på egen hand individuellt och påverka båda kropparna oavsett var vi befinner oss. Den är oberoende av den fysiska världen och andevärlden och därför har den störst kapacitet för vårt samspel med alla världarna.

Jag känner att det är en av de saker som de flesta inte är medvetna om. De utvecklar antingen sitt sinne eller sig själva på ett fysiskt plan. Ta exempelvis en person som utvecklar sig själv fysiskt och kanske går till sitt lokala gym, du vet, och sedan kanske de läser några böcker och får en massa kunskap också, och det utvecklar dem också delvis andligt, till skillnad från när de bara går till gymmet och pumpar skrot för det mesta så är det bara … eller om de är ute och springer, det är att utveckla sig fysiskt. Så snart de börjar ta sig an något som kräver att deras hjärna engageras och därigenom andekroppens sinne, så börjar de nu utveckla även sin andekropp, sin andekropps hjärna. Därmed utvecklas deras kropp också, som en följd av den processen, och nu utvecklar de mer än bara sin fysiska form. När du väl börjar utveckla hela det här området med känslor och förnimmelser och djupt emotionella saker, så utvecklar du nu själen. I själva verket så kan du utveckla alla tre sakerna samtidigt, men själen har störst kraft och själen i sig själv påverkar hur de båda kropparna fungerar.

Om vi har specifika känslor i själen så påverkar det i själva verket hur andekroppens sinne fungerar rentav, och det påverkar den fysiska kroppens hjärna, hela den fysiska kroppen och alla dess organ, det påverkar hur alla de fungerar. Det här är en av orsakerna till att vi blir sjuka; det uppstår en störning i hur själen kan påverka just de sakerna eftersom något pågår i själen som orsakar en störning i flödet av energi och flödet av information från själen till de båda kropparna. Om de flesta förstod det här så skulle de börja arbeta med sin själ när det gäller sjukdomar och åkommor, snarare än att bara arbeta med sin fysiska kropp eller sin andekropp.

Jag känner att det till och med skulle besvara en mängd frågor för människor om, du vet, sjukdomar och åkommor, om de till exempel har någon form av dödlig sjukdom. Om de förstår att bortom deras fysiska kropp så finns det en andekropp, och bortom deras andekropp så finns själen, och när det pågår någon slags emotionell störning inuti själen så orsakar det en störning i både den fysiska och den andliga kroppen vilket skapar sjukdomen. Medan den störningen pågår så fortsätter sjukdomen att växa. Så snart du minskar störningen från själen, så dör sjukdomen en naturlig död och du blir frisk igen. Den här sortens saker behöver förstås av en person som försöker utveckla sig själv, i det att de räknar ut varför de är sjuka och varför de blir gamla och till och med varför de dör. Allt handlar om vad som pågår i själen.

Jag förmodar att huvudsaken med den här punkten är att vi förstår att själen har egna organ, och ett av de organen är själens sinne. Andekroppen har egna organ som upprätthåller andekroppen, och ett av organen är andekroppens hjärna. Den fysiska kroppen har en hjärna som hjälper till att upprätthålla dess kropp, och det är bara ett av den fysiska kroppens organ. Om människor inser att den fysiska kroppen bara är som en robot som själen använder för att uttrycka sig själv igenom i den fysiska världen, och att andekroppen är som roboten som själen använder för att uttrycka sig själv igenom i den andliga världen, så skulle vi börja fokusera mera på själens utveckling snarare än på att utveckla vårt sinne. Så sinnet blir en slags tjänare till alla andra former av utveckling, där det för många personer som är på Jorden är så att sinnet är den dominerande formen av utveckling som de engagerar sig i; de absorberar information genom sitt sinne och det är deras huvudsakliga sätt att engagera sig i världen. Det jag föreslår är att det inte är själens huvudsakliga sätt att engagera sig i universum.

Luli:         Bara en fråga om själens sinne. Du vet när du räknar upp själens egenskaper, känslorna och personligheten och den fria viljan. Finns de i själens sinne?

Nej, själens sinne är ett attribut i själen som är separat från de sakerna.

Luli:         Det är där själens logik sitter.

Det är där själens logik uttrycks. Själens sinne är det organ där själens logik uttrycks. Det finns andra organ i själen som uttrycker olika saker som i själva verket är mycket kraftfullare än själens sinne. Om vi till exempel ser på organen, så har själen ett hjärta, och själens hjärta uttrycker själens kärleksbaserade känslor. De är långt kraftfullare och uttrycks långt kraftfullare än något annat som själens sinne har förmågan att uttrycka. Det finns andra organ i själen som är långt kraftfullare än sinnet vilket är ett organ som finns inuti själen. Men det är ett nödvändigt organ i själen. Det är nödvändigt för att fastställa logiken. Vi kan likna det vid en dator. Det är som mikroprocessorn som är datorns mittpunkt; den styr många av själens fysiologiska funktioner på samma vis, men det är inte det som dominerar i själen och faktum är att när du väl har utvecklat din själ så blir det väldigt underordnat. Det är fullständigt underordnat andra funktioner i själen.

Om jag kan få ge några illustrationer; så när vi exempelvis utvecklar ödmjukhet så ser vi på den som en kvalitet, men den utvecklas i själva verket i ett organ i själva själen. Den är en del av de organ som finns inuti själen och det är faktiskt en större del än själens sinne. Den dominerar själens sinne och hur det fungerar. Med andra ord så styr i själva verket ödmjukhetsorganet, som vi uttrycker som en kvalitet, hur sinnet i själen fungerar. Det är därför ödmjukheten är en så viktig kvalitet att utveckla i vår själ. Sättet som den styr sinnet på är att sinnet inte klarar att acceptera någonting som själen saknar ödmjukhet inför. Om vi lägger fram det på ett annat vis, så kan inte själens sinne acceptera något där vi är arroganta, där vi tror att vi vet sanningen men ännu inte har upptäckt den till fullo, och du förstår förstås varför det är så. Medan jag saknar ödmjukhet så har jag en blockering mot vissa tankar, mot vissa koncept. Jag tror själv att jag redan vet dem eller så tror jag att de inte är väsentliga, eller så tror jag att de inte är viktiga eller så tror jag att de inte finns. Jag tror vanligen någon av de sakerna när jag saknar ödmjukhet. Så ödmjukheten styr tankeprocessen. Jag accepterar inte en tanke som ödmjukheten, eller min brist på densamma, slår fast att jag inte bör acceptera. Så du kan se att i det avseendet så är sinnet fullständigt underordnat ödmjukhetens kvalitet.

Luli:         Och det här är både andekroppens sinne och själen?

Självklart, eftersom andekroppens sinne bara är ett uttryck för vad som händer på själsnivån i vilket fall som helst. Så det styr också i hög grad vad vi tillåter oss själva att acceptera i vår andekropps sinne. Vi tillåter inte någonting som inte är överens med våra koncept som finns inuti själen när det gäller vår inställning till ödmjukheten. Om jag inte är ödmjuk på alla områden, så är det bara för de områden där jag är ödmjuk som jag verkligen tar emot sanningen. Mitt sinne är bara kapabelt att absorbera den sanningen medan jag är ödmjuk inför det ämnet. Så snart jag har en brist på ödmjukhet inför ämnet så är det som att stänga sinnet för just det ämnet, och min förmåga att lära mig mer sanning om ämnet begränsas nu starkt. I det avseendet så kan du förstå att ödmjukheten är en mycket större kvalitet att utveckla än intellektuell utveckling, eftersom den fullständigt styr den intellektuella utvecklingen.

Om vi tittar på en annan kvalitet ‒ som kärleken. Kärleken är en kvalitet som förstås av det organ som är själens hjärta. Den är fullständigt omöjlig att förstå av det organ som är själens sinne. När vi talar om att uttrycka kärlek, känna kärlek, agera i harmoni med kärlek och alla de här andra sakerna som rör kärlek, så har vår själs sinne ingen förmåga alls att förstå det på något vis.

Luli:         Det här är skälet till att vi inte kan beskriva det i ord.

Precis. Det är omöjligt. Det är omöjligt att beskriva det effektivt i ord såvida inte personen har haft en känslomässig förankring i de orden i sitt förflutna. Med andra ord så har de haft en upplevelse av kärlek i sitt förflutna som de kan relatera orden till. Och det här är en begränsning av vårt sinne. Vårt sinne saknar helt förmågan att förstå känslor. Det kan uttrycka dem som känslor, men det kan inte förstå dem och känna dem som känslor. Det här är en av de grava begränsningarna i vårt sinne, både vår andekropps och vår fysiska kropps hjärna, men själens sinne är också begränsat i det avseendet. Själens sinne klarar bara att uttrycka logiska tankar, och kan inte känna känslor på riktigt utan att de andra organen i själen är inblandade. Om en person inte har utvecklat hjärtat i sin själ och de inte har utvecklat själens organ ödmjukhet, då kan du förstå att själens sinne kommer att ha stora svårigheter att fastställa sanningen och även stora svårigheter med att känna någon lycka och glädja eller någon annan känsla.

Det är därför människor kommer till det stadiet i sin utveckling på Jorden, och ibland i andevärlden, där de känner sig nästan helt utan känslor, utan den sortens förståelse. De kan inte förstå det eftersom de bara har utvecklat sitt sinne och de organ som förstår de här kvaliteterna är allihop outvecklade. De saknar allihop utveckling. Ödmjukheten saknar utveckling. Själens hjärta saknar utveckling och därför kan kärleken inte förstås, ödmjukheten kan inte förstås. De kan bara förstå intellektuellt, logiskt resonerande, men det intellektuella, logiska resonerandet har sina brister, eftersom det inte tar med alla dessa andra utvecklingar som kan ske i beräkningen. Gud har skapat universum på så vis att om inte hela själen utvecklas så kommer inte sinnet ha förmågan att förstå universum. Det är uppenbarligen en stor begränsning.

Om vi någonsin ska växa så behöver vi förstå att en del av vårt växande kommer handla om att utveckla de här andra delarna av vår själ som inte är beroende av själva sinnet, och i själva verket så styr de faktiskt hur sinnet självt fungerar. Vi behöver förstå att själens utveckling är det allra viktigaste, inte sinnets utveckling. Sinnet har allvarliga begränsningar vad gäller dess utveckling. Det är bara kapabelt att svara på stimuli utan att analysera källan till stimulit särskilt väl utifrån andra emotionella aspekter av själen eller andra organ i själen. Sinnet på egen hand är exempelvis ofta inte kapabelt att fastställa kärleken som en känsla, eftersom det inte har förmågan att känna kärlek. Sinnet har inte förmågan att acceptera information om något ämne såvida inte ödmjukheten utvecklas. Såvida inte själen bakom sinnet har ödmjukhet, så kommer inte sinnet i sig självt absorbera några nya sanningar om något ämne som själen inte är ödmjuk inför. Så du kan se att sinnet har allvarliga begränsningar i sin förmåga att resonera, i sin förmåga att absorbera sanning, i sin förmåga att fastställa vad universums sanningar är och så vidare. Medan vi fokuserar på vårt sinne så fortsätter vi att fullständigt begränsa våra förmågor.

Luli:         Det skulle vara en verkligt ledsam existens att bara ha sitt sinne och inga känslor över huvud taget. Vi skulle inte vara mänskliga längre, eller hur?

Det stämmer. Och det är faktiskt en fysisk omöjlighet att bara ha ditt sinne och inte känslorna. Varje enskild person som tror att de utvecklar sitt sinne och sitt intellekt får så småningom glädje och känslor som en följd av sin utveckling. Låt oss till exempel säga att du befinner dig i en av dina passioner och att en av dina passioner är att ta reda på saker om hjärnan. När du lär dig saker om hjärnan så känner du att en del glädje, vilket i själva verket är en känsla i själen, kommer upp. Det är inte något som händer i ditt sinne. Glädjen kommer från en annan plats inuti dig. Det kom inte från utvecklingen i ditt sinne, du använder dig av sinnet och så småningom förstår du något, steget där du känner att du förstår något. Du vet hur du går igenom: ”… Jag är förvirrad … Jag är förvirrad …. Åh, nu förstår jag!” ‒  den känslan. När du får övergången från ”Jag är förvirrad” till ”Nu fattar jag” så kan du känna själen göra ett känslosprång, och det är inte väsentligt för sinnet. Det är inte sinnet som har den upplevelsen nu. Det är ett annat organ som har utvecklats inuti själen. Ur ett praktiskt perspektiv så utvecklar till och med de personer som känner att de fokuserar till 100 % på att utveckla sinnet sin själ, eftersom de genom utvecklingen av sitt sinne får de här olika upplevelserna av glädje och andra känslor som börjar inträffa som börjar utveckla deras själ ändå.

Utifrån vad jag har observerat så är det en fysisk omöjlighet att inte utveckla din själ på ett eller annat vis. Nyckeln är att använda den direkt, på ett sätt där vi inte är okunniga, där vi har full insyn i vad som pågår. För de flesta människor så vet vi inte vad vi utvecklar, eftersom vi inte förstår vad som pågår egentligen. Faktum är att känslorna nästan verkar vara något som vi inte kan utveckla, vi bara har dem.

Luli:         De är irriterande och de är någon annans fel.

Ja, de skulle kunna vara irriterande bieffekter om de gör ont, och om de känns bra så är de toppen. ”De där accepterar jag”. Men oavsett vilket så ser vi fortfarande på dem som bieffekter. Vi ser dem egentligen inte som de faktiska saker vi kan utveckla som är en del av vår själ. Vi ser på dem som en slags bieffekt av att välja vissa handlingar eller använda vår vilja åt ett visst håll, men i själva verket så är dessa delar av vår själ, och vår själ kan utvecklas så mycket att själens funktioner fullständigt styr sinnet. Allt som vårt sinne väljer att göra och varje tanke som vi någonsin har drivs fullständigt av andra delar eller andra organ som finns inuti själen.

Jag känner, som en inledning, att den viktiga punkten för människor att komma ihåg är att Gud utformade själen så att den skulle ha ett sinne, men sinnet är inte själen. Sinnet är ett organ i själen. Sinnet är en del av själen, och själen har andra delar och många andra delar av själen är mycket viktigare än sinnet eftersom de styr sinnet. De styr hur sinnet tänker. De styr allting som det bearbetar. De här andra organen, kärleksorgan, ödmjukhetsorgan och andra organ som finns inuti själen, oupplösligt knutna till vissa delar av själva själen, de behöver allihop utvecklas om vi verkligen ska växa som mänsklighet, inte bara vårt sinne. Vårt sinne följer därigenom med på resan, eftersom det är fullständigt underordnat själva själen. Vare sig vi tror att det är underordnat eller inte så är det fortfarande underordnat. Även om vi tror att vårt sinne är överlägset och vår själ inte utvecklas på något vis, så är vårt sinne fortfarande underordnat själens många funktioner. Det är bara det att vi inte är medvetna om det, i vårt sinne, eftersom vi inte önskar vara det. Som jag sade; allting som vi inte är ödmjuka inför klarar vi inte heller av att bearbeta. Även om det händer så kommer vi fortfarande inte kunna bearbeta det.

Jag känner att om de flesta förstod de här sakerna så skulle vi kunna introducera en del grundläggande koncept om hur själen fungerar jämfört med sinnet. Om de inte förstår att själen är den dominerande delen av oss själva, och kom ihåg här att vi talar om hälften av själen. I själva verket så vill vi i slutänden vara sammankopplade med vår andra själshalva, men till en början så behöver vi utveckla vår egen själshalva, den delen som vi är kopplade till med kroppen, innan vi någonsin kan förvänta oss att koppla samman oss med den andra hälften av själen. Själshalvan använder sina sinnesintryck hos den fysiska kroppen och andekroppen för att kunna uppleva båda dessa världar. Om vi har en grundläggande förståelse av det här så kommer vi börja förstå några av principerna som vi kommer ta upp när vi samtalar om de olika förståelserna, om vi kallar dem det, av hur själen egentligen fungerar och hur jag kan förändra min själ och hur jag kan få min själ att växa, och vilket motstånd som finns i min själ och hur jag kan fastställa vad som är kärleksfullt och vad som inte är det, och hur jag kan fastställa vad som är sanning och vad som inte är det. När vi väl förstår hur själen fungerar så kommer allting att falla på plats. Alla de här sakerna kommer falla på plats för oss. Om vi inte förstår hur själen fungerar så försöker vi ofta utveckla oss själva i en viss riktning, bara för att märka att det är en återvändsgränd, och då backar vi vanligen tillbaka i våra egna spår och hittar den vägen som inte är en återvändsgränd längre. Vägen som inte är en återvändsgränd är alltid Guds väg. Det är alltid vägen till oändlig förståelse. Har du några fler frågor om detta nu i introduktionsdelen?

Luli:         En har jag. Det handlar om Guds avsikter när Gud skapade det på det här viset. Hur Gud avsåg det var att både sinnet i själen och sinnet i andekroppen bara skulle vara som verktyg ‒ från det engelska ordet ”go” ‒  den sortens sak?

Jag tror att om jag kunde förklara det på det här viset så skulle det vara bättre. Kom ihåg, om vi tittar på själen så talar vi om halva själen här. Vad jag säger är att hela själen har ett sinne, och jag utvecklar bara hälften av det när jag utvecklar sinnet i min själ. Men andekroppen har en komplett hjärna. Den delar vi inte med någon annan. Det är vår hjärna. Tankar kan komma in i den från externa stimuli, men det är helt och hållet vår hjärna. Hälften av själen kopplar ihop sig med en hel hjärna i andekroppen och en hel hjärna i den fysiska kroppen, men för den själshalvan så fungerar bara halva dess hjärna. Utan den andra halvan så kan inte den hela själens hjärna förverkligas. Den hela själens sinne kan inte förverkligas och vi behöver förstå skillnaden mellan dessa funktioner. Det är halva själen som utövar kontroll över andekroppens hjärna eller andekroppens sinne. Det är halva själen som gör det, inte hela själen. Hela själen behöver inte alls andekroppens hjärna för att fungera. Halva själen behöver andekroppens hjärna eftersom den ännu inte har förenats med den andra halvan av själen, och därför är den inte kapabel att uppleva all den stimuli som den kompletta själen kan uppleva vad gäller lärande. Fram till dess då den frivilligt genomgår processen med att förenas med den andra halvan av sig själv så kommer den aldrig ha den funktionaliteten.

Medan vi förblir hälften av en själ, medan vi förblir oberoende av vår själsfrände och inte går igenom själsföreningen, så behöver vi hälften av själens sinne. Det är bara hälften av själens sinne eller hjärna, och det behöver andekroppens sinne för att kunna uppleva sig själv. Men medan du växer och växer in i ett stadium av själsförening, i det tillståndet behöver inte själen någon andekropp för att uttrycka sig själv eftersom den nu har sitt eget sinnes kompletta, fungerande organ för att kunna uttrycka sig själv på ett logiskt vis, medan när vi bara är en halva av en själ så behöver vi ha en koppling till en andekroppsform och vi behöver använda andekroppens sinne för att kunna uttrycka oss själva. Men vi har fortfarande har halva själens hjärna som vi använder för att uttrycka oss själva genom andekroppens sinne.

Luli:         Det låter rimligt.

Det är relativt logiskt när du tänker på det hela. Vi har hälften av vår själ som är det vi betraktar som vårt riktiga jag, men som egentligen är hälften av vårt riktiga jag. Jag sitter här men den andra halvan av mig är någon annanstans för stunden, och den andra halvan av dig är någon annanstans, men vi har också vår halva av vår hjärna i vår själ som vi kan utveckla. Den börjar vanligen bara utvecklas när vi gör övergången mellan den 6:e och den 7:e dimensionen i andevärlden.

Luli:         Så det är ingen gradvis utveckling?

Det är en gradvis utveckling, men vi märker vanligen först att något är annorlunda när vi väl når 7:e dimensionen. Fram till den stunden så förblir fortfarande sinnet dominant. Vår egen andekropps sinne förblir dominant, men utvecklingen av själens sinne börjar vanligen redan nere i 2:a och 3:e dimensionen i andevärlden, när vi börjar utveckla vår andliga natur och vår emotionella natur. Det är detta som orsakar, eller utlöser, utvecklingen av själen och utvecklingen av själens sinne. Det börjar mycket, mycket tidigare, men vi kommer vanligen till en punkt då vi börjar märka det. Om vi har följt den gudomliga vägen, Guds väg, så märker vi det tidigare i vår utveckling än om vi följer den naturliga kärlekens utveckling. Om vi följer den naturliga kärlekens utveckling, vilket är vår egen väg, så kan vi rentav komma till den 6:e dimensionen i andevärlden och inte veta att vår själs sinne har utvecklats på något vis eller ens att vi har en själ.

Luli:         Kan du ge ett exempel på vilken skillnad vi kan märka när vi använder själens sinne?

Kom ihåg att själens sinne är sammankopplat till andra organ. De andra organen är kärlek, ödmjukhet, uttryckandet av känslor, uttryckandet av tillgivenhet. Alla dessa, vilka vi kan definiera som emotionella aspekter, finns i själen. Du kommer att märka att en person som utvecklar sin själ blir mer känslosam. Du kan också känna mer från dem. Du känner mer av deras personlighet. Du känner mer av deras natur. Det är inte som att de är en rigid, intellektuell varelse längre. De är en mjuk, föränderlig personlighet som du kan känna och känna ganska starkt emellanåt. Faktum är att du kan känna kärleken som finns i dem och du kan ganska enkelt också känna de andra känslor som finns i dem. De har inte stängt ner just de sakerna. Det är en indikation på att deras själ har börjat utvecklas, och att själens sinne nu börjar påverkas av den utvecklingen.

Där istället en person som försöker väldigt mycket, nästan som buddhisternas väg, som försöker trycka undan önskningar och känslor väldigt mycket, de försöker i mycket hög grad att använda sitt sinne för att styra sin själ. Det är nu såklart en fysisk omöjlighet i slutänden. Vi kan i själva verket inte göra det. Ingen i historian har någonsin gjort det och lyckats. Skälet till att det är fallet är att Gud skapade sinnet för att vara underordnat själen och inte tvärtom. Gud skapade sinnet som ett organ i själen och inte tvärtom. Själen är inte ett organ i sinnet. Av den orsaken är det omöjligt, i själva verket, att undertrycka vår själ med hjälp av vårt sinne, med hjälp av vårt intellekt. Det är därför en persons själ ibland märks. Även om en person är väldigt intellektuell i sin utveckling så kommer du se deras glädje komma ut, du kommer se andra önskningar komma ut när de uttrycker sig själva. Det är själen som utvecklas. Det är den delen av dem som är deras verkliga del.

Själen kan utvecklas medvetet, men för majoriteten av mänskligheten så utvecklas själen omedvetet i nuläget. När en person utvecklar sitt sinne, lär sig nya saker så upplever de en viss glädje och det får deras själ att känna en del saker och därför utvecklas den. Det är så de flesta utvecklar sin själ i nuläget. Men istället för att göra så skulle vi kunna engagera oss i själens utveckling, vilket är vad jag valde att göra under det första århundradet, och vad varje person som har blivit en himmelsk andemänniska har valt att göra. Och vi kan göra detta på Jorden. Vi kan engagera oss i utvecklingen av själen snarare än i utvecklingen av sinnet. Genom att engagera oss i utvecklingen av själen så utvecklas sinnet därigenom mycket snabbt, eftersom sinnet styrs av organen i själen. De flesta inser inte det som det är nu. Som ett exempel så styr själens förmåga att känna hur sinnet tänker. Själens förmåga att älska styr hur sinnet tänker, styr dess val, styr dess logiska resonemang. Själens förmåga att vara ödmjuk styr vad sinnet kan ta in, vad gäller kunskaper.

Så vi kan se att om vi utvecklar vår själ så får vårt sinne en större kapacitet att utvecklas och en större kapacitet att förstå. Om vi inte utvecklar vår själ så har inte vårt sinne någon kapacitet att förstå alls, om vi inte aktar oss. Det är därför som människor som inte utvecklar någon del av sin själ, vilket förstår är väldigt svårt att göra medvetet, det går i själva verket inte att göra det medvetet, men människor som ägnar väldigt lite tid åt att utveckla sin själ blir också väldigt ologiska i sin förståelse av universum. De har alla möjliga slags teorier som de tror på som fakta, vilka är omöjliga att bekräfta och de är väldigt ologiska i sitt resonemang eftersom inte alla organ i deras själ används för att fastställa vad sanningen är. Det är bara sinnet som är det, och sinnet försöker arbeta oberoende av de här andra organen vilka alla kommer styra hur sinnet absorberar sanning.

Det är väldigt viktigt för människor att förstå att de inte kommer kunna ta emot kärlek genom sinnet. De kommer inte kunna ta emot sanningen genom sinnet. Sinnet kan vara en del av processen, men det kommer inte vara den sak som styr absorptionen av kärlek eller sanning. Och om vi utvecklas i Guds riktning, så är kärlek och sanning de två saker vi vill ha, eller söker, och vi kommer att få kämpa om vi använder vårt sinne för att söka efter de två sakerna. Har du några andra frågor om detta?

Luli:         Nej.

Det vi kan säga som sammanfattning av introduktionen till det här materialet är att vi måste förstå att själen har ett organ som kallas sinnet, men det är bara en underordnad del av själen. Själen har många andra organ och många andra saker som vi kan utveckla som är viktigare än vårt sinne, och om vi inte utvecklar dem så kan inte heller vårt sinne utvecklas fullt ut. Andekroppens hjärna, vilken andemänniskor och människor på Jorden ofta hänvisar till som sinnet, är bara en del av den funktionen i själens sinne. Ju mer dominanta vi blir när det gäller vårt materiella tillstånd, desto mer kommer det visa sig att vi undertrycker själens förmåga att förstå sanningar, vi undertrycker själens förmåga att förstå universumet omkring oss. Gud utformade oss avsiktligt med en själ så att vi skulle komma att förstå allting i universum, men människan undertrycker själen för det mesta, och av den orsaken så kämpar de med att förstå universum, och de kämpar med sinnet för att förstå ens sina egna kroppar, än mindre universum. Så snart vi börjar tillåta själen att vara en del av absorptionen av kunskap, så kommer vi sluta kämpa för att förstå universum och alla de nya sanningarna. Det kommer finnas myriader av sanningar som kommer till mänskligheten genom den processen. Alla de nya sanningarna börjar absorberas av själen, och därigenom får själen en större förmåga att förstå universum. Jag tycker det är en väldigt bra sak, hur Gud har skapat det hela. Gud har skapat det på så vis att vi har en fullständig kapacitet att så småningom förstå allting som Gud har skapat, om vi utvecklar vår själ och inte bara vårt sinne. Tack.