Hur kommer jag förbi att analysera och döma mina känslor och börja känna dem?


Från session 4 i serien Känslor: Personliga upplevelser av känslor.

Jesus får frågor från Maria om ämnet känslor. Frågorna som ställs i intervjun presenteras var för sig på kanalen Divine Truth FAQ på YouTube i spellistan ”Emotions & Feelings”.

30 april 2014 Wilkesdale, Queensland, Australien

Maria:

”Hur kommer jag förbi att analysera och döma mina känslor och börja känna dem?”

Att analysera och döma känslor är beroenden som används för att trycka undan känslor

Jesus:

Att analysera och döma dina känslor är något som drivs av beroenden. Så hur du kommer förbi att analysera och döma dina känslor är att börja titta på dina beroenden av att trycka undan dina känslor. Den enda orsaken till att sinnet vill analysera en känsla är att du är beroende av att inte känna känslan; du vill inte känna den. Om du ville känna den så skulle du inte behöva analysera den längre.

För det andra, med dömandet, så är den enda orsaken till att sinnet tar till dömandet av en känsla att något har hänt, och du vill döma din känsla för att trycka undan den – det är ett verktyg vi använder för att i själva verket trycka undan känslan. Så ilskan börjar komma till ytan, du dömer ilskan, det är ett verktyg för att få den att försvinna. Så det är bara ett verktyg som ska hindra dig från att vara ödmjuk, hindra dig från att kännas vid sanningen om att känslan finns och att den finns inuti dig, oavsett hur obehaglig du tycker att den är, som ska hindra dig från att vilja vara mer kärleksfull. Det är allt det gör.

Så det snabbaste sättet att sluta analysera och döma dina känslor är att se på dina beroenden av att vilja döma dina känslor, och se på dina beroenden av att vilja analysera dina känslor. Då kommer du hitta ganska många beroenden som du har, och du använder dem allihop som verktyg för att undvika känslor; de är allihop bara sätt eller metoder för att trycka undan, sätt eller metoder att motsätta sig, sätt eller metoder att förneka, sätt eller metoder att byta ut känslor; det är allt de är.

Så det enda sättet att komma igenom dömandet och att vara analytisk är att verkligen titta på orsakerna till varför du automatiskt skulle ta till ett sådant beteende, och det är ett beroende. Kom ihåg att varje gång vi drivs till ett beteende som vi känner automatiskt att vi måste utföra, att till exempel analysera något eller döma det, då drivs det av ett beroende; vi vill analysera det, vi vill döma det, så titta på varför du vill det. Det är allt du behöver göra.

När du börjar titta på varför du vill analysera och döma så börjar du se att: ”Åh, jag har det här beroendet – det är därför jag vill analysera” och ”Jag har det här beroendet, det är därför jag vill döma. Jag vill döma och jag vill analysera och det är därför jag gör det automatiskt. Känslan i min själ är jag måste göra det först innan jag känner något, och det finns en orsak till de sakerna. Och det faktum att jag återgår till det beteendet betyder att det finns ganska mycket beroenden av att de två sakerna sker.” Så det är allt vi behöver göra.

Det är en ganska enkel process, men de flesta tror att den är mycket större än så, och de vill att den ska vara mycket större än så eftersom hela orsaken till att döma den är för att vi ska kunna trycka undan våra känslor, och hela orsaken till att analysera det är så att vi kan trycka undan våra känslor och välja dem.

Maria:

Och känna att vi har kontroll över dem.

Jesus:

Fullständigt, vi vill välja dem. Vi vill säga: ”Åh, det är en trevlig känsla, den tar jag. Och det där är inte någon trevlig känsla, den vill jag inte ha”. Det är därför vi analyserar våra känslor. En person som analyserar sina känslor vill styra, du vill styra, du vill bli styrd, det är därför du gör det. Så det är ett beroende av att kunna styra. Titta på varför du är så beroende av att ha kontroll. Titta på varför, vad kommer hända när du tappar kontrollen, vad är du orolig för ska hända när du inte har kontrollen, vad är du orolig för ska hända när du släpper taget om dömandet, för vi håller fast i dömandet så att vi kan trycka undan en känsla.

Det är ett stort verktyg som våra föräldrar använde för att trycka undan våra känslor, så nu älskar vi det som ett verktyg för att trycka undan våra egna känslor. Vi älskar att använda det verktyget eftersom det är det mest effektiva verktyget.

Om du sitter i ett rum, om du försöker börja gråta och sedan sitter i ett rum där alla i rummet inte vill att du ska gråta och dömer att du gråter och se hur länge du kan gråta. Den enda personen som kan gråta en längre stund i sådana situationer är vanligen en nyfödd bebis; de gråter och gråter tills de bärs ut ur rummet. Men den genomsnittlige vuxne kommer inte kunna gråta en tår ens i den miljön, på grund av dömandet.

Och det är därför vi dömer oss själva, så att vi inte ska behöva gråta en tår, så att vi inte behöver känna en känsla av rädsla, så att vi inte behöver känna en känsla av skam. Det är därför vi gör det, så vi är beroende av det.

Vi behöver sluta. Så närhelst du har ett dömande eller något annat som hindrar dig från att känna en känsla, så beror det på att du vill att det ska hindra dig från att känna en känsla, och du behöver se på ditt beroende av varför du så gärna vill ha det så; det är egentligen ganska enkelt.

Dömande är ett redskap för att undvika fler angrepp från andra

Maria:

Du nämnde något om att sitta i ett rum där alla dömer en. Är det då sant att vi börjar döma oss själva på sätt vi kände oss dömda på när vi växte upp, i ett försök att ta kontroll över de saker som hände?

Jesus:

Givetvis. Ja, om vi psykoanalyserar orsakerna till att vi gör något sådant, vilket uppenbarligen inte nödvändigtvis kommer hjälpa någon att känna känslan… men vi kan psykoanalysera orsaken till att vi kan ta till dömandet.

Den enda orsaken till att vi tar till dömandet är i allmänhet att vi använde det som ett verktyg för att undvika mer angrepp från andra personer. Så när våra föräldrar dömde oss kände vi ganska mycket smärta, så vi skulle hellre döma oss själva än att ta emot dömande från andra.

Så det är ett selektivt verktyg som vi har använt som ersättning för en mer smärtsam känsla. Det är den enda orsaken till att vi tar till den. Så vi uppfostras till att döma för att trycka undan mer smärtsamma känslor. Så det är ett verktyg som används för att trycka undan kausala känslor och, därmed, varje gång vi hamnar i en situation där den kausala känslan kan börja visa ”sitt fula tryne”, som vi känner det, eftersom vi redan har ett dömande av känslan.

Vi ser den redan som något fult eller för smärtsamt att uppleva, och vi är redan oroliga över vad vår omgivning kommer säga om den känslan. Så det vi gör är att vi går in i ett dömande av den känslan, så att alla i vår omgivning känner att: ”Åh, ja det är bra, hon eller han känner likadant som vi”, och det är ett jättebra sätt att undvika att andra angriper en. Det är ett jättebra sätt att undvika våld på, så det är en orsak till att vi har lärt oss den, så att vi kan undvika angrepp från andra och undvika våld. Vi lär oss att angripa oss själva istället. Jag vet inte om du har märkt det men för många föräldrar, när deras barn angriper sig själva så är föräldern långt mer tillmötesgående mot deras beteende och föräldern godkänner vanligen barnets angrepp på sig själv, eftersom det betyder att föräldern inte behöver angripa dem längre. Så de flesta föräldrar känner sig väldigt dragna till att behandla barnen på det viset. Och det är en orsak till att självdömandet är ett så stort problem.

Maria:

För att vi lär oss att saker går bättre för oss som barn när vi straffar oss själva.

Jesus:

De går bättre för oss när vi straffar oss själva. De går bättre för oss eftersom andra slutar straffa oss. Vi känner inte längre våld från andra personer när vi istället straffar oss själva. Så det är därför vi tar till det beteendet.

Maria:

Men det är inte särskilt bra för oss, eller hur?

Jesus:

Nej, det är definitivt inte bra för oss, men vi är beroende av det, det är ett beroende. Det är ett beroende eftersom det hindrar oss från att känna den verkliga känslan, vilken är att någon annan angriper oss och det känns väldigt, väldigt jobbigt. Det känns väldigt sorgset och det känns hemskt att vi angrips, och vi är ganska rädda när vi angrips, och vi vill inte känna de rädslobaserade känslorna eller de sorgbaserade känslorna som hör samman med angreppet. De som angriper oss älskar oss inte; vi vill inte känna det så vi tar till självbestraffningen istället. Vi kan undvika hela grupper av känslor när vi tar till självbestraffning, så det är den psykologiska orsaken till att vi gör det.

Att arbeta sig igenom beroenden att döma och straffa oss själva och andra

Jesus:

Men att jag säger det till en person som gör detta kommer egentligen inte hjälpa dem igenom det, om de inte går in i sitt beroende att göra det. De behöver känna känslan till att de är så beroende av att göra det. Varför vill de göra det och varför vill de inte ändra på det beroendet? Eftersom det hjälper dem att undvika djupare liggande smärta. Självbestraffning eller att döma dig själv hjälper dig att undvika den djupare liggande smärtan av att andra har straffat dig eller av att andra har dömt dig.

Maria:

Men som du just sade, du sade det precis till oss och vi kan ta emot informationen intellektuellt, men det hjälper oss inte att förändra det beroendet förrän vi är villiga att få kontakt med den känslan.

Jesus:

Att verkligen känna beroendet och känna rädslan som driver på det. Så den verkliga rädslan som driver på det är att jag är skräckslagen för att vara mig själv och jag är skräckslagen för att inte döma mig själv längre eftersom det betyder att fler människor runt omkring mig kommer göra det, och jag är skräckslagen över att känna alla de känslorna eftersom de känns hemska. Det är den verkliga orsaken. Men återigen behöver vi känna oss fram genom beroendet först, vår önskan om att hålla kvar dömandet snarare än att släppa taget om det.

Det tog mig flera år att släppa taget om dömandet av mig själv, och jag har fortfarande problem med det i vissa aspekter, eftersom det är väldigt, väldigt svårt att släppa taget om dömande av oss själva eller självbestraffning när du har tusentals eller tiotusentals eller miljontals människor som ständigt angriper dig; därför att du då börjar acceptera deras föreställning om dig. Och för att hindra dig själv från att känna deras föreställning så konstruerar du en egen föreställning om dig, och den är mycket mindre smärtsam än deras föreställning om dig.

Så det behöver vi gå igenom. Vi måste tillåta oss att känna igenom det – beroendet vi har av att straffa och döma, i synnerhet självbestraffning och att döma sig själv. Självklart är en del personer beroende av bestraffning och andras dömande, och det är en ganska elakartad sak att bli beroende av. Men det är återigen allt undvikande av vissa känslor inom dig som är orsaken till att du gör det. Och återigen skulle du behöva fokusera på dina beroenden, inte på något annat eller på någon annan rädsla.

Du behöver först fokusera på ditt beroende; känn beroendet, känn hur fel det är ur Guds perspektiv, känn sanningen ur Guds perspektiv om beroendet. Skulle Gud vilja att du har det? Skulle du ens komma in i den andra sfären med det? Skulle du någonsin kunna utvecklas närmare Gud med det beroendet? Och om vi är uppriktiga mot oss själva så kan vi lätt säga vilka beroenden vi har som vi inte kommer att ta oss någonstans med, med Gud. Så jag känner att det är det här vi behöver göra vad gäller bestraffning och dömande eller självbestraffning och att döma oss själva.

Att arbeta sig igenom beroenden av att analysera

Maria:

Och analys, självanalys.

Jesus:

Ja, och självanalys är bara ett annat redskap som vårt sinne tar till som ett beroende för att undvika vissa känslor.

Återigen kan vi psykoanalysera om du vill; vi kan säga att ja, de flesta undviker det de inte känner till, de undviker känslan av att inte veta, och när de var ett barn och inte visste, så skrattade man vanligen åt dem, de förlöjligades, förödmjukades eller bestraffades. Det är vad som hände. Om du tänker på de flesta barn under skoltiden, så skrattar andra åt dem, förlöjligar, förödmjukar eller straffar dem för att de inte vet olika saker; när de var hemma och inte visste något så skrattade andra åt dem där också, förlöjligade, straffade eller förödmjukade dem.

Så de har lärt sig att det är en hemsk sak att inte veta, så nu använder de intellektet för att veta något eftersom det är en hemsk sak att inte veta, eftersom de har en massa övertäckta känslor som behöver kännas om att inte veta. Och det är den främsta orsaken till att vi tar till vårt sinne för att vilja veta hela tiden.

Vårt sinne är inte kapabelt att veta en massa saker. Det är i själva verket helt enkelt inte kapabelt att veta ens de flesta saker som finns ovanför andevärldens 6:e sfär. Det behöver vår själs engagemang för att veta alla de sakerna. Men det är inte vad vi lär oss på Jorden.

Vi har lärt oss att inte använda vår själ, att sluta ha kontakt med vår själ och att veta saker intellektuellt, och göra saker intellektuellt, vare sig vi håller med om dem eller inte. Och vi tvingades för det mesta in i den processen av antingen samhället eller våra föräldrar. Så av naturliga skäl kommer vi ha mycket motstånd mot att känna något om att vi inte vet, och det är den främsta orsaken till att vi vill veta och analysera allting.

Så det finns en annan psykoanalytisk orsak till att vi gör det, men i slutänden kommer det inte hjälpa dig. Det som istället kommer hjälpa dig är att förstå att du behöver känna beroendet av att behöva ta till sinnet varje gång. Varje gång du tar till sinnet så undviker du en känsla, varför gör du det? Vad får du ut av att göra det? Du får ut något av det. Det gör att du känner dig trygg, du känner att du har mer kontroll, du känner dig säkrare.

Det är de känslorna du undviker genom beroendet. Känn beroendet, känn om det är i harmoni med Guds kärlek eller sanning eller inte så kommer du vidare.

Du kommer inte vidare om du bara säger att: ”Åh, nej, jag tänker ta till analyserandet igen”. Du kommer inte någonstans eftersom det är beroendets tillflyktsort, det är det beroendet driver dig till att göra. Och om du inte är villig att känna beroendet och sluta med beroendet … det är precis som en cigarettrökare, om de alltid går och tar en cigarett varenda gång och bär med sig ett paket i fickan, så kommer de självklart inte ge upp rökandet.

Det är samma sak med alla våra känslomässiga beroenden. Vi tänker inte ge upp dessa känslomässiga beroenden medan vi bär runt på dem i vår ficka hela tiden så att vi kan använda dem i varenda situation som utlöser dem; vi kommer inte ge upp dem. Vi kommer behöva lära oss hur vi kan konfrontera våra beroenden, precis som en rökare förmodligen kommer behöva slänga sina cigaretter och inte bära runt på dem i fickan och inte ha en tändare i fickan och alla de sakerna som stöttar beroendet. Då kommer han ha en möjlighet att sluta med det, och om han går igenom känslorna så kommer han förstås ha en stor möjlighet att sluta med det.

Men det är ju det; vi kan inte ge upp något beroende samtidigt som vi fortsätter leva med det. Allt vi gör är att fortsätta stödja det och vara överens med det och fortsätta att rättfärdiga dess existens. Och Gud kommer säga: ”Tja, du vill ju bara ha det ändå. Jag tänker inte ta bort det så länge du vill ha det. Du får ha det. Det hjälper dig inte, men du får ha det”. Och det är det här vi behöver göra med alla den här sortens beroenden, som dömande, bestraffning, analyserande och så vidare.