Intervju med Jesus – Ödmjukhet – Session 2

Originaldokument på engelska (PDF): Klicka här
Översatt dokument på svenska (PDF): Klicka här

Originalvideon hittar du längst ner på den här sidan.

Det här dokumentet är en transkription av en intervju med A.J. Miller (som säger sig vara Jesus) och Mary Luck (Maria Magdalena) om ämnet ödmjukhet

Vad är ödmjukhet och vad innebär det att leva i ödmjukhet?

Framfört av Jesus (som A.J.) den 14 juni 2012

Observera: Divine Truth Ltd och God’s Way of Love Organisation har ett urvalsprogram för volontärer som vill arbeta med att sprida och leva enligt Guds sanningar. Då ingen svensktalande person ännu har godkänts som volontär (enligt kriterierna som finns på engelska om du klickar här), så har heller inte någon av de svenska översättningarna kunnat godkännas som tillräckligt korrekta för att Divine Truth Ltd ska kunna garantera deras tillförlitlighet.
Med andra ord kan min och andra frivilliga översättares förståelse av originaltexterna fortfarande innebära att översättningarna inte med precision förmedlar det som Jesus, Maria Magdalena och övriga som representeras i texterna ursprungligen avser med det som sägs och skrivs i dessa.

1.    Introduktion

Mary:  Hej igen allihop. Det här är den andra intervjun i min intervjuserie med min själsfrände Jesus, om ödmjukhet. Vår första intervju var i princip en introduktion till vad ödmjukhet är, och vi definierade vad ödmjukhet är och vad det inte är. I den här sessionen skulle jag vilja fokusera på praktiska aspekter av ödmjukhet; vad det innebär att leva på ett ödmjukt vis, dag för dag. Hur det ser ut i våra liv. [00:00:59.22]

AJ:  Det låter bra.

Mary:  Javisst. Jag tror det här är min favoritbit (skrattar), där vi tar oss an de praktiska detaljerna i hur det verkligen ser ut. Som jag sade i den föregående intervjun så kommer jag använda utkastet som du skrev till seminariet om ”Ödmjukhet” under 2009. Jag känner att det finns massor av fantastiskt innehåll här, och om jag kanske bara introducerar de olika punkterna som du har skrivit här och ställer mina egna frågor om det, så känner jag att vi kommer täcka en del bra material. [00:01:33.08]

AJ:  Javisst. Det låter bra.

2.   Att ta emot Guds kärlek är beroende av vår önskan om att uppleva alla känslor

Mary:  Okej. Så den första praktiska beståndsdelen eller aspekten av ödmjukhet som du har skrivit i utkastet till seminariet, är att när Guds kärlek flödar in i mitt hjärta så är det beroende av min helhjärtade önskan om att känna och uppleva alla känslor. Så den första praktiska beståndsdelen eller aspekten av ödmjukhet som du har skrivit i utkastet till seminariet, är att om Guds kärlek ska flöda in i mitt hjärta så är det beroende av min helhjärtade önskan om att känna och uppleva alla känslor.

[00:02:04.04]

2.1.  Att ta emot Guds kärlek indikerar att vi är i ett ödmjukt tillstånd

AJ:   Ja, det vackra med att Guds kärlek flödar in i vårt hjärta är att det säger oss när vi är i ett ödmjukt tillstånd. Så orsaken till att jag har formulerat det så, är att min känsla är att om du inte kan känna Guds kärlek flöda in i ditt hjärta, så beror det på att du redan har lämnat den ödmjuka platsen. Du är inte längre ödmjuk. Faktum är att när vi blir eniga med Gud så kommer vi kunna känna Guds kärlek flöda in i vårt hjärta varenda gång som vi har en önskan om att den ska flöda, utan något motstånd. Och det är ett tecken på att vi är verkligt ödmjuka. Om vi inte kan känna Guds kärlek flöda in i vårt hjärta så är det ett tecken på att vi inte är ödmjuka. Att vi behöver utveckla mer ödmjukhet. Om vi förstår vad flödandet av Guds kärlek är beroende av, så kommer vi åtminstone börja ta itu med de olika punkterna som det är beroende av. Det jag ser att många gör istället är att när de inte känner Guds kärlek flöda in i deras hjärta i snabb följd, så säger de att: ”Åh, det måste vara något fel på Gud, för jag tycker att jag har ordning på allting nu”.

[00:03:14.14]

Mary:  Så det är så vi undviker sanningen om att vi inte är på en helt ödmjuk plats? [00:03:22.06]

AJ:  Precis. Det vi i princip gör här är att vi säger: ”Jag känner inte Guds kärlek flöda in i mitt hjärta dygnet runt, men det beror på att något är fel på Gud. Det är inget fel på mig, jag har koll på allting.” Och verkligheten är att det är en väldigt arrogant inställning. Gud vill att Hennes kärlek ska flöda in i vårt hjärta hela tiden. Om Hennes kärlek inte flödar in i vårt hjärta hela tiden så beror det på att vi antingen A: Inte har någon önskan att få den, eller B: Vi är inte tillräckligt ödmjuka. Om vi har stunder där vi har en önskan och flödet ändå inte inträffar, så beror det på att vi inte är tillräckligt ödmjuka. Det beror på att vi motsätter oss en verklig ödmjukhet, och om vi förstår det så kan vi förstå vikten av ödmjukhet i vårt vardagsliv, när det gäller att ta emot Guds kärlek. [00:04:07.02]

2.2.  Att bli ödmjuka är allt vi behöver göra för att växa andligen

Mary:  Det verkar som att om jag bara ägnade hela mitt livsarbete åt att bli en ödmjuk person, så skulle det vara allt jag behöver göra.

AJ:  Det är allt en person behöver göra. Alla andra sanningar kan komma till en person när de är ödmjuka, och all Guds kärlek kan komma till en person i så hög grad att de blir eniga med Gud, enbart genom att de är ödmjuka. Vi behöver inte lära oss något annat än ödmjukhet. [00:04:29.08]

Mary:  Det finns ofta en sjunkande känsla inom mig av att: ”Jag känner inte Guds kärlek flöda, så uppenbarligen är jag inte ödmjuk”, och jag antar att jag inte är ödmjuk där heller eftersom jag dömer mig själv, om jag slår ner på mig själv över det. [00:04:46.03]

2.2.1.   Att döma oss själva flyttar oss bort från ödmjukheten

AJ:  Absolut, om du slår ner på dig själv över att Guds kärlek inte flödar in i dig, så känner du dig uppenbarligen dömande. Att döma oss själva är en väldigt kontraproduktiv känsla, på så vis att den upprättas genom ett arrogant tillstånd hos omgivningen. Med andra ord så dömer omgivningen oss, och då dömer vi oss själva. Det är väldigt sällsynt att ett litet barn dömer sig självt utan att någon annan i dess omgivning dömer det först. Och vi behöver förstå att om vi ska bli som ett litet barn så behöver vi börja få bort dömandet från oss själva om oss själva, och det enda sättet vi kommer göra det på, är genom att börja konfrontera omgivningens dömande, även av oss. Och när vi väl gjort oss kvitt en stor del av det dömandet, så kan vi börja ha en fullständig öppenhet och det kommer hjälpa oss mycket i vår utveckling närmare Gud, och även vår utveckling i ödmjukhet. Om vi är investerade i andras åsikter om oss så är vi investerade i arrogans, och olyckligtvis kommer vi inte utvecklas särskilt långt när det är så. [00:05:49.08]

2.2.2.   Att vara investerad i Guds åsikt om oss leder oss till ödmjukhet

Mary:  Det är som att vi kan vara investerade i Guds åsikt om oss och det leder oss till att bli ödmjuka.

AJ:  Alltid.

Mary:  Skulle du säga att när vi är investerade i vad alla andra känner om oss så kan det bara kan leda oss längre bort från Gud? [00:06:03.16]

AJ:   Ja, det kommer åtminstone göra oss stagnerade. Det kan inte leda oss närmare Gud, för i slutänden så kan vi bara utvecklas närmare Gud genom att vara fullständigt öppna för Guds åsikt. När vi är i ett tillstånd där vi undersöker världens åsikter, eller andras åsikter, eller vår omgivnings åsikter om oss eller till och med åsikterna vi har lärt oss att ha om oss själva, så måste de åsikterna ges upp, och det krävs ödmjukhet för att ge upp dem, eftersom det kommer vara känslosamt att ge upp dem. [00:06:33.11]

Mary:  När jag känner vad Gud känner om det, så kan jag känna att Han inte är dömande mot mig.

Jesus:  Inte alls.

Mary:  Och ändå fortsätter jag att driva på med det.

AJ:  Precis. Och allt Gud känner är medkänsla över att vi har gått så långt bort från ödmjukheten att vi inte ens känner igen den längre, att vi inte ens kan vara ödmjuka i att se våra egna fel längre, och vi är så investerade i andras åsikter om oss, och vår egen åsikt om oss själva, att vi helt enkelt inte kan se oss själva som vi verkligen är. Gud tittar bara på oss med en grad av medkänsla och säger: ”Ja, när du kan lära dig att se på dig själv som du verkligen är så kan jag få kontakt med dig, för jag kan bara få kontakt med dig så som du verkligen är. Inte med dig, fasaden, eller med dig, den skadade personen. Det är med dig som du verkligen är som jag behöver få kontakt”. Och om det inkluderar skador så javisst, då inkluderar det skador, men fasaden som vi vill leva i, som är orsaken till att vi är investerade i dömandet, den behöver vi ge upp helt och hållet. [00:07:29.07]

3.    Ödmjukhet är den helhjärtade önskan om att känna och uppleva alla våra känslor

Mary:  Okej, tack så mycket. Vi kan återgå till vår första punkt, vår första praktiska aspekt av ödmjukheten, vilken är att det är den helhjärtade önskan att känna och uppleva alla känslor. Så hur ser det ut när jag passionerat önskar känna alla mina känslor? [00:07:49.14]

AJ:  Ja, först av allt så kommer du inte ha något motstånd mot att känna någon av dina känslor. Så när du har en helhjärtad önskan, om du tänker på önskandet som en pendel, så har du totalt motstånd, sedan neutralitet och sedan den helhjärtade önskan. När det gäller att känna sina känslor så befinner sig många på den här platsen av totalt motstånd. De vill inte känna någon önskan, eftersom allt de känner kommer vara smärtsamt, de är rädda för det, de är rädda för hur det kommer se ut, de är rädda för hur de kommer att dömas av det, och de har ett aggressivt motstånd inför att känna sina känslor. Sedan, när vi frigjort en del av detta, så kommer vi i allmänhet till ett neutralt tillstånd i känslorna, där vi är okej med bådadera, där vi ibland blir dömda och ibland inte. Så vi är liksom okej med endera sättet, men det är fortfarande inte att ha en passionerad önskan om att känna våra känslor. [00:08:42.15]

När vi har en passionerad önskan om att känna våra känslor, så blir det en av de allra första sakerna vi väljer att göra i vårt liv. Det blir viktigare för oss än vårt jobb, det blir viktigare för oss än alla våra relationer, eftersom vi vet att alla våra relationer definieras av vår förmåga att göra detta. Och det blir viktigare än nästan alla andra saker i livet, förutom vår relation med Gud. Hela orsaken till att vi gör det är för att vi vill ha relationen med Gud. Och eftersom vi vill ha relationen med Gud som vår första prioritet i livet så vill vi välkomna processen med att känna alla våra känslor. Vi går inte till platsen där vi stänger ned oss själva hela tiden, eller där vi är motvilliga.

[00:09:20.03]

Mary:   Eller så är vi motvilliga och säger: ”Jag måste känna detta.”

AJ:   Vi har en passionerad, brinnande önskan om att känna. Det betyder inte att vi tillverkar känslor, men så snart en känsla kommer upp så välkomnar vi den, vi avvisar den inte. Vi trycker inte bort den. Vi styr den inte. Vi försöker inte stänga ned den själva, vad det gäller hur den ser ut för oss själva, eller för att vi tror att vi är på väg att bli tokiga eller av något annat skäl, och vi stänger inte ned den för någon annans skull heller. Däremot upplever vi den på ett kärleksfullt vis. Vi projicerar den inte utåt på ett negativt vis mot andra personer. Vi upplever den på ett kärleksfullt vis. Om det betyder att vi är ensamma så väljer vi att vara ensamma och känner det. Vi känner det inte som ett beroende att känna det. Vi försöker inte få våra beroenden tillgodosedda genom känslan. Vi välkomnar känslan utan beroenden. [00:10:10.05]

3.1.  Att längta efter Guds kärlek framför alla andra upplevelser leder oss till ödmjukhet

Mary:   Och något som du har skrivit i utkastet till seminariet om ”Ödmjukhet” är att vår längtan efter Guds kärlek blir starkare än vår längtan efter någon annan upplevelse, och det är vad som leder oss fram till ödmjukheten.

[00:10:18.02]

AJ:  Ja.

Mary:  Det här är väldigt kraftfullt, eller hur? När jag tänker på alla andra upplevelser som vi har byggt in i vårt vardagsliv; om Guds kärlek, och att ta emot Guds kärlek skulle överstiga alla de andra sakerna emotionellt, vi kanske säger att vi vill det, men om det skulle hända emotionellt så skulle det göra allting förenligt, eller hur? [00:10:40.13]

AJ:   Det vi behöver ha i åtanke är att om vi definitivt ville att det skulle inträffa emotionellt, så skulle vi inte ha något motstånd alls. Vi skulle ha en ständig önskan om att känna precis allting, eftersom vi vet att själva vår relation med Gud, och därmed alla våra möjligheter i framtiden, vilka är beroende av vår relation med Gud, alla beror på att vi upplever känslan i nuet. Så vi går inte in i motståndet mot känslan, vi försöker inte undvika känslan i stunden. Om du tittar på detta, så är den enda orsaken till att vi skulle försöka undvika en känsla vid något tillfälle, att vi är oroar oss mer över vår relation med andra, eller vår relation med oss själva, än vi gör över vår relation med Gud. [00:11:34.08]

Den enda orsaken till att vi skulle undvika en känsla under de omständigheterna är att något annat får en högre prioritet i vårt liv än Gud. Så om Gud har den högsta, verkliga prioriteten i vårt liv så skulle vi inte välja att undvika våra känslor av några orsaker, bland annat hur det kanske ser ut, vår potentiella förödmjukelse, eller någon av de andra saker som kanske kommer upp, när det gäller hur det ser ut för andra. Vi är inte investerade i andras åsikter om att vi gör det. Vi är inte investerade i hur de uppfattar oss. Vi är inte ens investerade i hur vi uppfattar oss själva. Vi oroar oss inte över att vi håller på att bli tokiga, eftersom vi vet att det bara är genom att känna våra känslor som vi kan komma närmare Gud, och att komma närmare Gud är vår främsta prioritet. Och när vi är verkligt ödmjuka så är det vår främsta prioritet. [00:12:32.21]

3.2.  Om vi hedrar Guds kärlek framför alla andra saker så är vi inte rädda för att konfrontera felen som omger oss

Mary:  Så det här berör några av de andra punkter du har i seminarieutkastet, för du pratade om att inte vara investerad i våra relationer med andra personer. Jag förmodar att det innebär att om vi hedrar Guds kärlek, eller önskan om Guds kärlek framför allt annat, så kommer vi inte vara rädda för att konfrontera felen som omger oss heller. Och något som du har skrivit här är att om jag är verkligt ödmjuk så är jag villig att förlora familj, vänner, egendom, ställning, makt. [00:13:10.08]

AJ:  Allt.

Mary:  Allting för att ta emot Guds kärlek.

AJ:  Om du är verkligt ödmjuk och Gud är din främsta prioritet, och din relation med Gud är det som är viktigast för dig, så kommer allt annat att få en dämpad andraplats när det gäller våra prioriteringar. Under de omständigheterna är det nästan oviktigt för oss att vi kommer förlora vänner. Det är nästan oviktigt för oss att vi potentiellt kommer förlora familjemedlemmar, potentiellt förlora andras positiva syn på oss, potentiellt förlora vårt företag eller förlora andras heder och respekt. Eftersom ingen av de sakerna är i närheten av att vara lika viktiga för oss som vår relation med Gud. Så när vi är ödmjuka har vi den här vackra förmågan att verkligen se vårt system av prioriteringar, för att förstå hur viktig den här relationen med Gud är i vårt vardagsliv, och varför vi söker den. Och att alla andra saker kommer till oss som en följd av det. [00:14:19.04]

Mary:  Det är att ha tilltron, eller hur, till att om jag ger mig av efter den här saken, så kommer, vad jag än förlorar på vägen, andra saker att komma till mig? Eller till att det enbart kommer konfrontera felen? [00:14:29.14]

AJ:  Ja, i början så kanske du inte ens kommer ha den tilltron, men eftersom din relation med Gud är din främsta prioritet så kommer det inte ens spela någon roll. Du är inte ens investerad i någon av de sakerna längre. Du förstår, alla saker vi placerar i våra prioriteringar har alla att göra med våra investeringar. Många gånger har de allt att göra med våra beroenden. Våra beroenden tillgodoses genom våra investeringar. Om vi bara är investerade i vår relation med Gud, där det inte kan finnas några beroenden, då är det omöjligt för oss att en konkurrerande investering som är viktigare än vår relation med Gud. Så närhelst en av de konkurrerande investeringarna dyker upp, vad det än är för beroende som dyker upp emotionellt, så kommer vi bara välkomna det naturligt och uppleva det, eftersom… [00:15:20.01]

Mary:  Vi kommer bara vara ödmjuka inför den upplevelsen.

AJ:  För varför skulle vi inte vilja vara det? Vi känner att vår relation med Gud är överlägset viktigast. Den här andra saken är nästan helt betydelselös jämförelsevis, så varför skulle vi fortsätta att vara investerade i den? Varför skulle vi förbli emotionellt investerade i den? En person som är ödmjuk gör inte det. En person som är ödmjuk känner den bara. De känner den bara utan investeringen, eftersom de vet att relationen med Gud är deras främsta prioritet. De kanske inte ens har någon tilltro i det läget till att det kommer ge dem någonting. Det är bara det att de vill ha en relation med Gud. Det är lite som om jag väldigt gärna vill ha en relation med dig, då kommer jag inte låta teven komma i vägen för vår relation. Jag kommer inte låta mina barn komma i vägen för vår relation. Jag kommer inte låta mina vänner komma i vägen för relationen. [00:16:15.22]

Jag kommer vara totalt fokuserad på vår relation i alla aspekter av mitt liv. Jag kommer inte låta mina kompisar komma emellan. Så om mina kompisar kritiserar mig eller något, så säger jag: ”Nej. Den här relationen med den här kvinnan är det viktigaste för mig.” Om då min relation med Gud är det viktigaste, så kommer till och med min relation med Gud vara mindre viktig än min relation med dig, och därför kommer jag vara ödmjuk i min upplevelse med dig. I varje stund. Alltid ödmjuk. Och det här är det vackra med att välkomna detta i vårt system av prioriteringar. [00:16:53.03]

Så när jag har en passionerad önskan efter Guds kärlek, och den passionerade önskan överskrider min önskan efter alla andra saker, så kommer jag automatiskt att vara väldigt, väldigt ödmjuk, villig att uppleva alla andra känslor. All kritik. Alla förluster. Allt som kan komma upp. All skam jag har. All potentiell skam jag har. All potentiell rädsla och alla rädslor. Jag kommer kunna agera i harmoni med den relationen varenda gång, utan att kompromissa, eftersom det är av största vikt. Och jag är tillräckligt ödmjuk för att kännas vid att det är den viktigaste saken. [00:17:29.11]

3.2.1.   Om vi är verkligt ödmjuka så är vi villiga att se dumma och fåniga ut i andras ögon

Mary:  Och för att sammanfatta mycket av det du har sagt, så skulle vi vara villiga att se dumma och fåniga ut i andras ögon. [00:17:40.03]

AJ: Väldigt viktigt.

Mary:  Men fortsätta att ta emot Guds kärlek.

AJ:  Varför skulle jag inte göra det? Gud är det som är viktigast för mig. Ibland tänker andra i världen att Gud är ett korkat koncept. Det finns människor i världen som tror att Gud inte existerar. De tror att alla som investerar sitt liv i Gud på något vis är dumma. Jag kommer riskera att känna från de människorna att de projicerar på mig att jag är dum, men jag är villig att göra det eftersom mitt prioritetssystem är på plats. Min relation med Gud är den främsta prioriteten och jag är därmed villig att känna den känslan.

[00:18:16.04]

Mary:  Och faktum är att jag tror att det är rätt så kontroversiellt att sätta något framför familjen just nu på planeten.

AJ:  Det är det. Ja.

Mary:  Om du sätter något framför familjen så är du redan i ett tabu, även om det är en relation med Gud. Jag känner att den känslan finns i de flesta.

AJ:  Javisst. Det påminner mig om intervjun vi hade med David Milligan. Kommer du ihåg hur han sade att: ”Så du säger att du har kommit hit för att splittra familjer?” Han spelade aldrig upp den här delen av intervjun, men jag sade till honom att: ”Men din Jesus sade att ’Jag har kommit för att skapa fiender av moder och son, far och dotter och man och hustru’ och så vidare”. Verkligheten är att även om vi inte har kommit hit för att skapa fiender, så är sanningen att det finns tillfällen då de personerna kommer att uppfatta sig själva som vår fiende, eftersom deras prioritetssystem är ett annat än vårat. Om vi har Gud som nummer ett i vårt prioritetssystem, och föreningen med själsfränden som nummer två och familjen som själsfrändeföreningen skapar som nummer tre, och nummer fyra är alla andra människor, så finns det tillfällen då beroendena hos andra i det prioritetssystemet utmanas. Därmed kommer de personerna bli upprörda och potentiellt arga och trots det kommer jag fortfarande vara tillräckligt ödmjuk för att känna allt det och fortfarande välkomna min relation med Gud, och fortfarande vara tillräckligt ödmjuk för att känna alla känslor som det skapar som en följd av deras angrepp. [00:19:43.21]

Mary:  Så det är att vara villig att känna alla känslor om vad jag kan förlora på min väg till enighet med Gud. [00:19:51.22]

AJ:  Därför att många gånger har vi rädslor för framtiden också, inte bara för nuet. Så det finns saker som händer i vårt liv just nu, och så finns det saker som potentiellt kan hända om vi välkomnar Gud helt och hållet först. Och mitt förslag till folk är att om du inte välkomnar Gud helt och hållet först och du säger att du är på vägen med Guds kärlek, så är du inte ödmjuk ännu, för när du väl har välkomnat Gud helt och hållet först så kommer du märka att alla andra aspekter av ditt liv utmanas och det är fantastiskt. De behöver utmanas och de behöver frigöras. Och vi behöver vara på en ödmjuk plats där vi tillåter allt detta att hända. [00:20:23.07]

Mary:  Javisst, absolut, och en villighet att känna alla känslorna kring att vara ensam, att angripas, att förminskas enbart för att vi är oss själva. [00:20:32.22]

AJ:   Bara för att vi är oss själva. Och med det i åtanke att när vi känner våra känslor på ett sanningsenligt vis så är vi oss själva, även om de känslorna är skadade, så är vi fortfarande oss själva mycket mer än vad vi var när vi levde i fasaden. [00:20:46.01]

3.3.  Om vi verkligen är ödmjuka så försöker vi aldrig stänga ned eller dämpa vår känslomässiga upplevelse

Mary:  Definitivt. Okej, det är några saker som du har räknat upp i seminarieutkastet som vi aldrig skulle göra om vi var i den helhjärtade önskan om att känna och uppleva allting. Så den första är att vi aldrig skulle använda metoder eller tekniker för att stänga ned eller dämpa vår känslomässiga upplevelse.

[00:21:05.05]

AJ:  Ja. Jag ser många med andliga övertygelser som ständigt försöker använda tekniker som i själva verket handlar om att försöka omprogrammera ens känslor. De vill inte bara känna känslan som är där i stunden. De vill omvandla den till något annat, och de använder alla den sortens tekniker. En del av teknikerna är intellektuellt baserade, en del av dem är rädslobaserade, och en del av dem baseras nästan på religiösa föreställningssystem, i betydelsen att ett föreställningssystem har skapats för att hantera känslan. Så du ser till exempel ett föreställningssystem i många religioner om att Gud är en arg Gud. Den här föreställningen har skapats för att hantera att: ”Jag känner det som att jag kommer straffas när jag har en relation med Gud, och jag känner att det är vad Gud vill göra, så jag vill tro på en straffande Gud. Jag vill att Gud ska straffa andra människor så därför behöver jag tro på en straffande Gud för att det ska ske”. Allt detta är känslor som jag skulle ge upp om jag verkligen upplevde mina känslor på ett ödmjukt vis. Men istället för att göra det så skapar jag en hel rad föreställningssystem som stödjer min emotionella skada. Vi skulle aldrig välja att göra det om vi verkligen var ödmjuka. [00:22:18.16]

Mary:  Javisst, och jag tänker på väldigt praktiska saker i min vardag som jag gör för att dämpa min känslomässiga upplevelse. Ibland är det att ta en kopp varmt te. Ibland när jag tar en kopp te så handlar det inte om det, utan jag kommer ofta på mig själv med att försöka lugna mig själv istället för att känna råheten i min upplevelse. [00:22:39.22]

AJ:   För att lugna sig själv. Ganska ofta är det gånger när vi tappar kontrollen som vi kommer nära känslan, och ändå ser du hur folk försöker få tillbaka kontrollen. Du ser dem ofta använda mat också som ett huvudsakligt sätt att få tillbaka kontrollen. Eller så ser du dem undvika vissa typer av människor för att få saker under kontroll igen. En person som är ödmjuk gör inte någon av de sakerna. En person som är ödmjuk känner bara känslorna innan de gör någon av de sakerna, så de vet varför de tar en kopp te eller en kopp kaffe. De vet varför de precis gick över till den andra sidan av gatan när de såg den andra personen närma sig, de vet det eftersom de kunde känna känslan, de kan känna känslan som de försöker undvika.

[00:23:27.15]

Mary:  Och jag förmodar att det finns stadier, eller hur? Som att jag brukade göra alla de sakerna automatiskt, men nu är jag medveten om känslan…

AJ:  Men gör dem fortfarande.

Mary:  Gör dem ofta fortfarande, men ibland säger jag: ”Nej, jag tänker satsa på verklig ödmjukhet här.” Så med verklig ödmjukhet så skulle jag inte ens överväga dem längre, jag skulle bara välkomna allting fullständigt? [00:23:47.17]

AJ:   Ja. Så du skulle se någon som du är rädd för närma sig på gatan och…

Mary:  Du skulle säga: ”Toppen!”

AJ:   Du kanske fortfarande känner rädslan för det kan fortfarande vara en känsla inom dig, men du skulle gå emot dem och engagera dig i situationen. [00:24:00.05]

Mary:  Och jag märker ofta nu när sådana saker händer att jag tänker: ”Åh! Här besvarar Gud min bön om att ta itu med min rädsla. Tack Gud. Nu känner jag mig rädd, det är din gåva till mig.” Jag har den känslan lite grann, men jag är fortfarande skräckslagen ibland. [00:24:16.13]

AJ:  Och det är anmärkningsvärt hur många som inte är ödmjuka i sin bön, därför att ofta ber vi Gud att visa oss något, Gud visar oss något eller skapar en omständighet som visar oss något, och vi gör allt vi kan för att undvika det. Och därför gör vi allt vi kan för att vara arroganta. Om vi verkligen var ödmjuka så skulle vi välkomna det, vi skulle säga: ”Wow, Gud, du är rätt så härlig, du har precis sänt mig en till situation för att utmana mig och hjälpa mig att bli mer ödmjuk och känna en av mina känslor. Om jag kan välkomna den här situationen så skulle det vara underbart”. Och det är en så kärleksfull Gud som gör det här för oss hela tiden, och det vi istället gör många gånger är att vi säger: ”Min attraktionslag är verkligen illa nu. Varför behöver attraktionslagen vara så illa?” Vi hör hela tiden folk säga detta, och orsaken till att de säger det är för att de fortfarande är vana vid att hantera ödmjukheten. De försöker ha en ödmjuk fasad. Om du behöver hantera ditt liv så finns det en fasad av ödmjukhet. [00:25:19.00]

En person som är ödmjuk behöver inte hantera sitt liv, de välkomnar helt enkelt sitt liv fullt ut, de tillåter allt att triggas som triggas emotionellt och de kommer ut renade på den andra sidan av det.

3.3.1.   Om vi verkligen är ödmjuka så välkomnar vi skräcken när den kommer upp

Mary:  Javisst, och när du pratar om det så kan jag ana friheten i det. Det har liksom smaken av frihet. Att bara känna allting, vara den du är, välkomna varje upplevelse som är där. Låt oss säga att det är skräck… [00:25:48.03]

AJ:   Ja, en av de första känslorna som en person behöver ta sig igenom när det gäller ödmjukhet är skräck. Så att vara tillräckligt ödmjuk för att uppleva din skräck. Om du är tillräckligt ödmjuk för att uppleva din skräck, så kommer du vara tillräckligt ödmjuk för att uppleva de flesta andra känslor. Men det jag ser de flesta göra med sin skräck är att de undviker den eller hanterar den, så därför är de inte tillräckligt ödmjuka för att uppleva sin skräck och därigenom så väljer de att enbart vara selektivt ödmjuka med sina andra känslor. [00:26:16.00]

Mary:  Javisst, jag har bett i en vecka om rädsla genom att säga: ”Okej Gud, nu tar vi den här grejen med rädsla”, och jag har fått ett par möjligheter att konfrontera rädslan. Så i morse när jag vaknade så rörde du vid en punkt på min rygg och jag hamnade i total skräck, och det är då den verkliga ödmjukheten testas, för jag sade att: ”Okej, jag vill ha rädsla men jag vill inte ha skräck. Det här är för mycket, jag förstår inte hur jag ska kunna känna det här. Det här känns som att jag inte har kontroll över det. Jag vet inte ens fysiskt vad det handlar om, det är bara en invärtes känsla.” [00:26:50.10]

AJ:  Och vad skulle du göra om du var passionerat ödmjuk? Du skulle ge upp den, du skulle sätta dig upp och börja skriva saker om skräcken i ditt liv och de skrämmande händelserna i ditt liv som handlat om män. Du skulle göra det direkt om du var ödmjuk. Du skulle inte vänta på att någon annan uppmuntrar dig till att göra det; du skulle inte vänta på att jag skapar rätt utrymme för dig att göra det. Du skulle bara automatiskt välkomna hela processen, för det är vad det innebär att vara ödmjuk. De flesta har ännu inte kommit till den platsen. De flesta jag känner eller som jag har träffat som hävdar att de är på vägen mot Gud, vare sig de är på den så kallade Vägen med Guds kärlek eller någon annan religiös väg, är ännu inte så pass ödmjuka. Jag ser det hända i vardagen, varje gång som en skräckfylld känsla avslöjas och för nästan varenda person jag har träffat, när en skräck kommer upp, det är då som den verkliga ödmjukheten testas, och de flesta har inte ödmjukhet nog för att verkligen gå igenom den känslomässiga skräcken. Så skräcken är ett intressant test av vår ödmjukhet. [00:28:00.22]

3.4.  Om vi verkligen är ödmjuka så blir vi aldrig arga eller rädda inför att känna våra känslor

Mary:  Okej, det här är några andra saker som vi aldrig skulle göra. Vi skulle aldrig bli arga, stötta eller rädda inför att behöva känna våra egna känslor. [00:28:09.07]

AJ:  Javisst. Så vi skulle inte bli rasande på Gud över attraktionslagen och vad den för med sig till oss idag. När du tänker på saken så är det inte attraktionslagen som för just den saken till oss; det är det oläkta känslotillståndet i själen som har fört det till oss, så det är något inuti oss själva i vilket fall som helst. Men vi skulle inte ha den här tendensen att skylla på allting utanför oss. En person som verkligen är ödmjuk tittar först på sig själv, de skyller inte på den yttre situationen i omgivningen först. De tittar alltid på sig själv och en del av att titta på sig själv är att se på situationen, men de undviker inte situationen eller sig själv under tiden. [00:28:48.03]

Mary:   Jag hittade några av mina gamla dagböcker häromdagen från fyra år tillbaka, och de är fulla av avvisande och raseri på Gud, systemet och …

AJ:  På mig!

Mary:  Javisst. (Skrattar)

AJ:  Det var mycket sådant på den tiden, eller hur? (Skrattar) [00:29:05.00]

3.5.  Om vi är verkligt ödmjuka så känner vi inte att vi förlorar saker genom att välja vägen med Guds kärlek

Mary:  Du presenterade ödmjukheten för mig, eller sanningen. Min ödmjukhet var icke-existerande så där fanns mycket av vår nästa punkt, vilket är att jag kände det som att jag gav upp saker, eller förlorade saker för att jag valde den här vägen, och när jag är verkligt ödmjuk så skulle jag aldrig känna någon av de sakerna. Och fyra år senare är jag glad att kunna säga att jag känner raka motsatsen, jag känner att allting har skänkts till mig på den här vägen, men det har utvecklats i samma takt som min ödmjukhet, förmodar jag. [00:29:39.07]

AJ:  Javisst. Om vi ser på hela den här aspekten av att känna det som att du förlorar saker; om du tittar sanningsenligt på det, så betyder det att du tror att du har saker att förlora, eller hur? Och det är ett ganska anmärkningsvärt påstående med tanke på att när vi påbörjar processen med att närma oss Gud, så har vi vanligen ingen kontakt alls med Gud, och ändå tror vi att vi har saker. Och i mitt sinne, och mitt hjärta, så är min känsla att det är omöjligt att ha något utan Gud. Så med det i åtanke så är hela konceptet med att jag ger upp saker som att: ”Jag ger upp koffein”, eller ”Jag ger upp alkohol”, eller ”Jag ger upp köttätandet, vilken uppoffring”, och alla de här idéerna om uppoffring; de baseras allihop på känslomässiga skador som en ödmjuk person helt enkelt inte skulle känna. Och i själva verket skulle en verkligt ödmjuk person inte känna något motstånd mot att ge upp saker hela tiden, för de vet att om din relation med Gud är den högsta prioriteten, vad är då de här andra sakerna jämförelsevis? Och en av sakerna vi inte förstår just nu är att om jag verkligen välkomnar min relation så kommer allting, varenda vacker sak, att komma till mig. Hela mitt liv kommer förbättras på sätt som jag, i nuläget, inte ens kan föreställa mig. Och jag behöver ha åtminstone någon tilltro till det konceptet. [00:31:13.16]

Mary:   Javisst, och det är så det känns för mig. Jag försökte hålla fast vid saker som inte hade någon kärna. De är som sand nu. [00:31:22.08]

AJ:   Och de var inte ens riktiga, många av dem, som att hålla fast vid att andra ska tycka om dig när de i själva verket inte tyckte om dig.

Mary:  Jag arbetade för att ha det så hela tiden!

AJ:  Du arbetade för det hela tiden, och i verkligheten, om någon tycker om dig, så skulle du aldrig förlora deras gillande genom att du gör något som utmanar dem. Och faktum är att göra något inte skulle utmana dem, om de tyckte om dig. Så verkligheten är att många saker utmanas för oss när vi kommer närmare Gud. [00:31:47.20]

3.5.1.   När vi är ödmjuka så ser vi vilka av våra relationer som har en fast kärna

Mary:  Och det har varit en vacker gåva för mig, för när jag har bestämt mig för att vara ödmjuk och riskera en förlust, vilket var vad jag uppfattade som en förlust, så har jag sett vad som ändå inte var verkligt. Jag har sett vad som verkligen hade en fast kärna och ofta var jag inte medveten om det. Som relationer som faktiskt hade en viss kärna. Jag satte mer värde på de relationerna när jag hade beroenden av människor. [00:32:19.09]

AJ:   Än de relationer som hade en fast kärna.

Mary:   Ja. Och när jag precis har bestämt mig för att kämpa och kämpa för att vara mig själv mer och satsa på min relation med Gud, så faller många av de beroendebaserade relationerna bort väldigt snabbt. Efteråt fann jag mig själv bland människor som faktiskt hade sett något i mig som inte ens jag själv hade sett, eller som respekterade hur jag var olik dem, precis lika mycket som de trivdes med våra likheter. [00:32:45.03]

AJ:  Och på sätt och vis så är det de personerna som såg dig mer som du verkligen var, än vad de såg fasaden. Så därför såg de mer av ditt riktiga jag, och ofta avvisar vi de personer som ser mer av vårt riktiga jag, eftersom vi inte är ödmjuka nog att acceptera det jaget som de ser. [00:33:10.00]

Mary:  Det är så sant, eller hur? Men det är därför jag känner att det känns så mycket som en risk, eller en förlust, när den vackra sanningen i själva verket är att det är en gåva, och nu ser jag saker ur ett helt annat perspektiv.

AJ:  Folk förstår inte hur svårt det är att upprätthålla en fasad.

Mary:  Det är utmattande.

AJ:  Jag ser folk som gör sig själva utmattade med sina liv. Jag liknar det ofta vid att jonglera 9 bollar. Det är vad de gör i sina liv, de jonglerar: ”Hur ser den här personen på mig? Hur ser den där personen på mig? Hur ser min familj på mig? Hur ser mina vänner på mig? Åh, jag har tappat den där bollen, bäst att jag plockar upp den medan jag fortfarande jonglerar med de andra 8 bollarna, och får in den bland de andra igen”. Och hela sina liv är de så upptagna med att jonglera allting, jonglera allt med sitt arbete, sina arbetskamrater och hur de uppfattar dem, alla deras vänner och hur dem uppfattar de, deras familj och hur dem uppfattar de, till och med deras barn och hur dem uppfattar de och hur de uppfattar sig själva. De är allihop i fasaden och jag säger bara: ”Du behöver bara sluta jonglera och helt enkelt släppa alla bollarna”. Det är det ödmjukheten gör. Ödmjukheten säger: ”Nej, du behöver inte jonglera med något längre, du behöver bara känna varför du jonglerar med allting. Det är allt du behöver göra.” Och när du väl kommer till den platsen så är du villig att känna. Du är villig att släppa alla bollarna. Det enda skälet till att vi fortsätter jonglera alla bollarna är att vi är ovilliga att släppa en uppfattning om oss själva som vi vill hålla kvar. Och det finns inget hopp om att acceptera Guds uppfattning om oss i det läget. [00:34:43.13]

För att acceptera Guds uppfattning om oss så behöver vi släppa alla andra uppfattningar som vi föreställer oss, eller känner från vår omgivning eller från oss själva. Vi kommer behöva släppa alla de uppfattningarna, och en verkligt ödmjuk person är villig att göra det. Och låt allt bara bli en röra på marken och börja sedan se vilka bitar Gud har skapat, och vilka bitar som bara är fasaden eller skadan som vi behöver frigöra. [00:35:09.09]

Mary:  Javisst, så det är vår första punkt, den handlade om hur flödandet av Guds kärlek in i vårt hjärta är beroende av en helhjärtad önskan om att känna och uppleva allting. Alla känslor. [00:35:20.24]

AJ:  Så vi pratar i själva verket om den helhjärtade önskan om att känna allting. Så det är huvudpunkten i den sektionen. Vi behöver utveckla en helhjärtad önskan i oss själva att känna allting, inte ett halvhjärtat: ”Åh, jag kommer att göra det om jag måste”, eller: ”Åh, jag antar att jag måste. Attraktionslagen har fört den här händelsen till mig”, eller att hela tiden vara motvillig, utan istället ha en passionerad önskan om att göra det. [00:35:45.12]

Mary:  Vilket är så vackert, eller hur, men för de flesta av oss krävs det arbete för att utveckla det från platsen där vi är i ett skadat tillstånd, eller hur? [00:35:52.10]

AJ:  Och det krävs också en önskan om att frigöra varje uppfattning vi har om oss själva, och varje beroende vi har av att andra ska uppfatta oss på ett visst vis. Det är därför det är så svårt att göra. Det är en av orsakerna till att ödmjukhet är så svårt, som vi kommer prata om senare. [00:36:10.23]

4.    Att ta emot Guds kärlek är beroende av vår villighet att ta ansvar för och frigöra alla fel inuti oss

Mary:  Okej, så nästa punkt är att flödandet av Guds kärlek in i mitt hjärta är beroende av min villighet att ta ansvar för, uppleva och fullständigt frigöra, utan reservation, alla fel inuti mig själv som förhindrar Guds kärlek från att flöda. [00:36:58.03]

AJ:  Javisst. Jag tror att orsaken till att jag ville nämna det här härnäst, är att om du tittar på den föregående punkten så pratade vi om det faktum att om vi är ödmjuka så kommer vi ha en passionerad önskan om att känna allting. Den här punkten är att ha en passionerad önskan om att ta ansvar för allting. [00:37:18.05]

Mary:  Vilket är en annan sak, eller hur?

AJ:  Vilket på sätt och vis är en annan sak. Den ena är att ha en passionerad önskan om att känna allting; den andra är att ta ansvar för allt vi känner. Rätt så ofta ser jag vad många gör med sina känslor; de vill skylla på andra personer hela tiden för sina upplevelser. Även om vår omgivning har spelat en stor roll i att skapa alla våra känslor, så är det omöjligt till och med för någon av de personerna som skapade våra känslor att frigöra dem åt oss. Och den här punkten hedrar detta. En person som är ödmjuk vet att bara de kan ta ansvar för allt som finns inuti dem nu, och gå igenom processen med att önska frigöra allting som finns inuti dem. En person som är verkligt ödmjuk säger inte: ”Åh, den där personen skapade min känsla, så jag tänker vänta tills den personen ber om ursäkt för det helt och hållet”. När allt kommer kring så vet personen som är verkligt ödmjuk att även om personen ber om ursäkt, och även om den andra personen har gått igenom sin ånger helt och hållet och de mår hemskt över det de har gjort, att om jag inte tar ansvar för känslan som finns inuti mig, så kommer den stanna kvar i mig. [00:38:36.22]

Och om du är verkligt ödmjuk så kommer du inse att det är meningslöst att vänta på att någon annan ska förändras, när du är den enda personen som har makten att förändra dig själv. Så det är meningslöst att vänta. Om jag är verkligt ödmjuk så kommer jag aldrig vänta på att någon annan ska be om ursäkt innan jag förändras, innan jag förlåter dem. Jag kommer aldrig vänta på att någon annan ska få en insikt om sanningen som får dem att förändras och behandla mig bättre, innan jag förlåter dem för hur de redan har behandlat mig. Jag kommer alltid i första hand ta itu med mina egna känslor, eftersom jag vet att om jag är ödmjuk så behöver jag veta att bara jag kan ta ansvar för att känna mina egna känslor, och min egen smärta och mitt eget lidande. Och det gäller alla mina egna känslor, även min egen glädje. Jag ser ofta hur personer som inte är särskilt ödmjuka vill att andra ska dela deras glädje också. Det är också ett tecken på bristande ödmjukhet. I verkligheten så kan vi sitta och se på en solnedgång och känna glädje utan att behöva dela den med någon när vi är verkligt ödmjuka, eftersom vi är fullt engagerade i vår egen upplevelse. Vi tar fullt ansvar för vår egen upplevelse. Vi är inte beroende av att en annan person delar den med oss. [00:40:02.17]

4.1.  När vi är ödmjuka så söker vi inte efter bekräftelse eller tillstånd att känna från andra

Mary:  Det ligger mycket i det, eller hur? Ofta väntar vi till exempel på bekräftelser, eller hur? Tillstånd att känna.

AJ:  Tillstånd att känna, bekräftelse, ofta kan vi inte känna glädje utan att någon annan känner glädje tillsammans med oss.

Mary:  Vilket i själva verket också handlar om bekräftelse, eller hur?

AJ:  Det handlar egentligen om bekräftelse, men det handlar också om hur de förstärker vår glädje med sin glädje, så det är ett beroende av deras glädje snarare än att bara känna igenom själva upplevelsen. Så vi är beroende av glädjen i att de känner igenom upplevelsen istället för att bara känna vår egen upplevelse. Så det finns många saker där i, och det handlar om en brist på ödmjukhet. När vi är verkligt ödmjuka så känner vi vår egen upplevelse utan att förvänta oss att någon annan person ska dela upplevelsen med oss, för vi vet att bara vi själva kan känna känslan i vår upplevelse. [00:40:50.20]

4.2.  När vi är ödmjuka skyller vi inte på andra för vår smärta och vårt lidande

Mary:  Javisst, och jag ser det när det gäller den personliga smärtan och lidandet, saker som har hänt i vårt liv, jag ser att människor, även jag själv, kan fastna på två sidor av myntet. Den ena är där vi vill skylla på någon, vi vill att personen ska förändras, kännas vid att de hade fel och sedan kommer vi att känna det som att vi vill känna, vilket är lite bedrägligt, eller hur? [00:41:11.09]

AJ:   I väldigt hög grad, för när du går igenom allt det så inser du att du fortfarande inte har känt det och att du inom dig fortfarande kommer behöva gå igenom förlåtelsen. Även om det kan vara något lättare nu när den andra personen har känt igenom det hela, så har du nu gjort hela din relation med Gud beroende av att den här andra personen förändras, vilket inte är en särskilt ödmjuk inställning inför Gud. För Gud säger att: ”Jag vill ha en relation med dig”. Och du säger att: ”Jag vill bara ha en relation med dig, Gud, när den här personen har bett om ursäkt”. Och Gud säger: ”Varför skulle du vänta till dess? Det kan ta 1 000 år! Varför vill du vänta till dess innan du har en relation med mig? Varför inte ha en relation med mig nu?” Och vi säger: ”Åh, därför att jag fortfarande vill ha det här”, eftersom vi är för arroganta att gå igenom känslan av förlåtelse, där vi verkligen förlåter personen för det de har gjort och vi arbetar oss igenom våra egna upplevelser så pass mycket att vi gör det, så att vi kan ha en relation med Gud. Då är vår relation med Gud fullständigt oberoende av vår relation med någon annan. Och om Gud är nummer ett i vårt liv, skulle det då inte vara så? [00:42:17.01]

Så om vi har en relation, som vi har, och jag säger till dig att: ”Åh, jag måste vänta tills min son Caleb godkänner dig innan vi kan ha en relation”. Nu gör Caleb det, det här är bara som en illustration. ”Men jag måste vänta tills Caleb godkänner dig innan jag har en relation med dig”; vad händer då om Caleb ägnar de kommande 25 åren åt att inte godkänna dig? Då kommer jag ägna 25 år åt att avvisa dig. Det skulle visa för dig att Caleb är viktigare för mig än vad du är. [00:42:50.21]

Mary:  Det är systemet av prioriteringar.

AJ:  Det är systemet av prioriteringar. Så det vi ofta visar Gud är att vi ofta säger: ”Åh Gud, jag vill ha en relation med dig”, och samtidigt så visar vi Gud att vi inte är särskilt uppriktiga i det, eftersom vi i själva verket vill ha en relation med den här personen, och den personen och den där personen mer. Och det är ingen relation. En relation med Gud är inte möjlig under de omständigheterna.

Mary:  Javisst. Och det var den andra sidan av myntet som jag skulle säga, att vi kan fastna i skuldbeläggandet och kräva att de ska kännas vid saker. Vi vill ha rättvisa, och på myntets andra sida ser jag att vi kan fastna i att ”Ingen annan i min familj eller släkt känns vid att jag har ont. Jag kanske har fel. Det kanske aldrig hände.” Även om det finns smärta och lidande inuti mig, så känner jag det som att jag inte har tillstånd att känna det, eller att det är fel att känna det, att det är respektlöst att känna det. [00:43:48.22]

AJ:  Eller kanske att det aldrig hände.

Mary:  Javisst.

AJ:  Du har alla de här känslorna, men…

Mary:  Jag tvivlar på mig själv.

AJ:  Javisst. Men verkligheten är att om du är ödmjuk så skulle du bara säga: ”Nej, jag har de här känslorna och även om de är fullständigt fel, så har jag dem fortfarande.” [00:43:58.13]

Mary:  Och jag behöver ta ansvar för det.

AJ:   Och jag behöver känna dem.

Mary:  Och det är det jag känner när vi pratar om det här, att vi säger: ”Var finns Gud i vårt system av prioriteringar?” Och sedan: ”Var finns vi själva i vårt system av prioriteringar?” [00:44:09.00]

AJ:  Precis. Nästa. Så vi har Gud i vårt system av prioriteringar, och sedan har vi oss själva efter det, eftersom vi behöver hedra oss själva tillräckligt mycket för att vara ödmjuka. Det här är det vackra med ödmjukheten. Ödmjukheten lär oss att vi måste sätta värde på oss själva. Det är det vackra med ödmjukheten. När vi är verkligt ödmjuka så hedrar vi hela vår upplevelse. Vi kommer i själva verket känna igenom hela vår upplevelse utan motstånd. Det är att sätta värde på oss själva. Så verklig ödmjukhet gör att vi hedrar oss själva, medan arrogans gör att vi inte hedrar oss själva. Det gör att vi hedrar allmänhetens åsikter om oss. [00:44:47.04]

Mary:  Fasaden.

AJ:  Fasaden, ja.

Mary:  Så när det gäller villigheten att ta ansvar som vi pratar om, så har vi sagt att det betyder att vi vill ta fullt ansvar för alla våra handlingar, inte skylla på någon annan, och att ha en längtan efter att känna all smärta inom mig som redan finns där.

AJ:  Om vi tittar på handlingarna så är det som att vi skulle aldrig säga: ”Åh, men det här och det där fick mig att göra detta”. Eller: ”Åh, jag gjorde det eftersom…” och hitta på någon slags förklarande orsak till att vi har agerat på ett kärlekslöst vis. För en person som är ödmjuk skulle säga: ”Nej, jag agerade på ett kärlekslöst sätt och det var fel och jag behöver känna igenom det.” [00:45:35.24]

Mary:  Javisst, det här är intressant, för jag vet många föräldrar som säger: ”Tja, jag gjorde det bästa jag kunde med de resurser jag hade just då”. Och de använder det som ett sätt att avfärda de kärlekslösa handlingarna de har utfört. Och som jag ser det så skulle en verkligt ödmjuk person kännas vid att: ”Det där var kärlekslöst, jag gjorde något kärlekslöst. Jag behöver ta ansvar för det”, samtidigt som han eller hon känner att: ”Jag gjorde mitt bästa”.

[00:46:02.00]

AJ:  Japp.

Mary:  Det är nästan som att vi gör oss av med ansvarsdelen och bara tar till: ”Tja, jag gjorde mitt bästa”, och det är i själva verket inte ödmjukt, eller hur?

AJ:   Nej, inte alls. Vi behöver ha en totalt motsatt inställning när vi är ödmjuka. När vi är ödmjuka ser vi på våra handlingar. Det är som när jag såg på mig själv som en förälder första gången, och jag sade till min far, och jag kommer fortfarande ihåg det samtalet: ”Pappa, jag har varit en rätt så dålig förälder”. Och jag började förklara orsakerna till detta, och min far blev väldigt arg på mig och sade: ”Nej, du har varit en bra far.” Och jag sade: ”Varför vill du tro att jag har varit en bra far när jag vet att jag inte har varit det? När jag har gjort saker som inte är i harmoni med kärleken, vilket mina pojkar har fått lägga mycket av sin emotionella tid på att behöva arbeta sig igenom?” Och i synnerhet hur jag behandlade kvinnor. Jag lärde dem att behandla kvinnor på ett visst vis, och nu har de båda två behövt arbeta sig igenom en massa känslor kring det. Och jag sade: ”Pappa, varför är du så investerad i att vilja framställa mig som en god far?” Och han svarade direkt med att om jag inte hade varit en god far, vad sade det då om honom? För han hade inte gjort de sakerna med mig som jag hade gjort, han hade i själva verket distanserat sig mycket mer från mig än vad jag hade gjort med mina barn. Så då kände han så mycket dömande, bara genom att jag sade att jag hade varit en dålig far, för då kände han att det innebar att han hade varit ännu sämre. [00:47:40.03]

För i hans tankar så kände han att han var mycket sämre än jag. Och det här händer ofta. Om en person är i ett verkligt ödmjukt tillstånd, så skulle de tillåta sig att känna det. De skulle tillåta sig att känna den känslan. Och de skulle vara uppriktiga om det. De skulle inte angripa sig själva för det, eller kritisera sig själva, eller försöka sänka sig själva, eller försöka få någon annans medlidande. De skulle

vilja ta itu med de verkliga, emotionella orsakerna till det hela. De vill ta personligt ansvar för sina handlingar och för sitt kärlekslösa beteende. [00:48:11.03]

4.3.  Att ta ansvar innebär också att önska uppleva kompensationslagen

Mary:  Det leder förmodligen till nästa punkt, vilken är att när vi vill ta ansvar så önskar vi av hela vårt hjärta uppleva kompensationslagen för det vi har gjort mot andra. [00:48:22.18]

AJ:  Så med andra ord, om vi verkligen är ångerfulla och ledsna för det vi har gjort, så kommer vi inte alltid försöka undvika att prata om vad vi har gjort. Vi kommer inte alltid försöka undvika kritik för det vi har gjort. Folk blir ofta rätt så konfronterande när de pratar med mig, för de kommer fram och säger: ”Du gjorde det här och du gjorde det där, och en del av de sakerna kan ha varit kärlekslösa”, och jag säger: ”Ja, jag har gjort de sakerna”.  Och det är nästan som motsatsen till vad de förväntade sig, för det de förväntade sig var ett argument mot detta. Och jag säger: ”Ja, jag har gjort de sakerna, så vad innebär det?” Och de säger: ”Ja, det betyder att du inte kan vara Jesus”, eller något sådant. Och jag säger: ”Ja, okej, du har lov att tro det, om det är vad du vill. Jag vet vem jag är, men du får ha den tron om du vill det.” Men de två går inte ihop, logiskt sett. Det är inte ett logiskt antagande som kommer ut av det.

[00:49:26.20]

Mary:  Att använda det som logik baseras bara på vanliga kristna trosföreställningar.

AJ:  Precis, javisst. Så det är att tillämpa deras felaktiga föreställningar som logik, men det är inte en logisk slutsats. [00:49:40.12]

Mary:  Och det som får mig att skratta är att många av de här personerna inte är kristna.

AJ:  Precis.

Mary:  Men de använder en kristen logik.

AJ:  Ja. Och det indikerar hur starkt de här föreställningarna har satt sig och påverkar dem i deras omgivning, och hur mycket det har påverkat dem att ha en grupp känslor som de inte vill känna. Och om de verkligen var ödmjuka så skulle de vilja känna det, istället för att angripa mig. För jag har behövt vara verkligt ödmjuk inför alla saker som jag har gjort. [00:50:07.04]

Mary:  Och den här tanken om att önska uppleva kompensationslagen, det betyder i själva verket att vi helt enkelt inte har något motstånd. Så för alla skador jag har åsamkat dig, så skulle jag inte ha något motstånd. Faktum är att jag skulle vilja veta vilken slags smärta jag har gett dig. [00:50:21.17]

AJ:  Hur det kändes. Precis. Så vi ser ofta föräldrar säga till barnen att: ”Åh, har du inte kommit över det där än? Ja, jag gjorde det där, men har du inte kommit över det vid det här laget?” Och det är ett tecken på en verkligt arrogant person. En person som angriper en annan person eller skadar en annan person under sitt liv, och sedan skuldbelägger den andra personen för att de inte har kommit över det, är ännu inte ödmjuk, och känner ännu inte hela effekten av kompensationslagen och deras egen skada. Och sanningen är att om vi var verkligt ödmjuka så skulle vi vara motsatsen till det. Vi skulle säga: ”Jag har verkligen skadat dig, min son eller dotter. Du vet att jag verkligen har skadat dig, och jag vill gärna höra hur du känner kring det”.

[00:51:03.20]

Mary:   Det skulle aldrig finnas någon tidsgräns där, eller hur?

AJ:  Nej. Men om personen gapar och skriker på dig över detta så kanske du uppenbarligen säger: ”Ja, jag vet inte om jag kan ta gapandet och skrikandet hela tiden”. Men till och med då skulle du vara medveten om det faktum att det finns så mycket smärta i den här personen som du har skapat, så att de gapar och skriker. Det är mycket smärta, och du förtjänar säkerligen en del av det, eftersom du har skapat en del av den här smärtan i dem. [00:51:34.17]

Mary:  Ja, jag känner att det inte ens handlar om att jag förtjänar det, utan om jag verkligen vill känna smärtan eller vara medveten om den här personens smärta, så skulle jag bara kännas vid att: ”Wow, så här ont har han eller hon”. [00:51:50.00]

AJ:   “Och så här mycket smärta har jag orsakat i dem”. Och det är det här de flesta av oss vill undvika. Vi vill säga: ”Åh, de har ont”, som om deras smärta kommer från någon annan källa än den de klagar över. Och ibland gör den det och ibland inte, men verkligheten är att om vi är ödmjuka så tillåter vi helt enkelt bara upplevelsen ändå. Vi skulle inte överreagera på det, vi skulle inte angripa honom eller henne tillbaka, och vi skulle bara vara ödmjuka i upplevelsen. [00:52:24.22]

Mary:   Jag vet att det här området som vi pratar om nu ofta är där folk får en tung känsla när vi pratar om det, eftersom det här är de känslor som vi nästan har tränats i att undvika.

AJ:  Ja, det är bara för att ingen vill ta personligt ansvar.

Maria:  Precis.

AJ:  De vill inte ta personligt ansvar för det de har skapat. På grund av det som har hänt i vår barndom och omgivningen där vi växte upp, och sedan valen vi har gjort, så har genomsnittspersonen vanligen skapat mängder av kärlekslösa händelser i sitt liv, och en del mer än andra. Men i verkligheten så har vi skapat de här kärlekslösa händelserna, och hur ska vi någonsin kunna komma närmare Gud om vi fortsätter att vägra att kännas vid att vi har skapat dem? Det är omöjligt. En person som kommer till Gud kommer till Gud med ett ödmjukt hjärta. Ett ödmjukt hjärta är ett hjärta som också är ångerfullt över vad det har gjort. Ett ödmjukt hjärta är en person som önskar försöka rätta till det de har gjort. Och de oroar sig inte över hur det ser ut för andra medan de gör det. De är bara ödmjuka genom det hela. [00:53:37.00]

Mary:  Det här har varit ett tema som kommit upp för oss i bokcirkeln flera gånger kring ånger. Något som jag verkligen önskar utveckla inuti mig själv är ett ångerfyllt hjärta, för jag vet att jag också har skapat mycket smärta. Men orsaken till att jag tog upp att det är en tung känsla för alla, är för att de flesta av oss har ett väldigt motstånd mot att ta ansvar, och det jag märker är en tendens hos många av oss att säga: ”Okej, jag kommer ta ansvar. Jag kommer känna ångern”, eller: ”Jag kommer önska titta på kompensationslagen för de saker jag har orsakat”, och sedan väldigt snabbt gå in i ett självattackerande tillstånd som inte heller är ödmjukt, eller hur? [00:54:21.00]

AJ:  Nej, och faktum är att självbestraffning nästan är ett arrogant tillstånd det också, eftersom vi i själva verket intalar oss att vi behöver straffas för saker som ofta har kommit in i oss från andra källor. För det andra vill vi ofta ha medlidande när vi bestraffar oss själva, vi vill ofta att andra ska komma och säga: ”Åh, du behöver inte göra så där.” Ofta är vi inte villiga att ta ansvar när vi straffar oss själva, vad det gäller att se på den verkliga orsaken till att vi gjorde saker och ting. Och ofta tillåter vi oss inte att känna känslorna i det vi har skapat i andra människor, eftersom vi är så självabsorberade i att känna våra egna. [00:54:58.04]

Mary: Så vi har gått från en typ av undvikande och rakt in i en annan.

AJ:  Vilket också är en arrogant inställning. Så vi har gått från en typ av arrogans till en annan typ av arrogans utan att egentligen ta itu med känslan. [00:55:09.23]

4.4.  Att ta ansvar innebär också att önska uppleva de kausala känslorna

Mary:  Och nästa punkt om att ta ansvar i den här ödmjuka inställningen, handlar om att med hela vårt hjärta önska uppleva de kausala känslorna i det som har hänt mig i det förflutna, vilket väldigt ofta är orsaken till att vi har skadat andra personer. [00:55:27.11]

AJ:  Alltid orsaken. Det är undvikandet, valen vi har gjort att undvika de kausala känslorna, som alltid leder till att vi skadar varandra. Så när vi är verkligt ödmjuka så kommer vi vilja hitta orsaken. Om orsakerna är skamliga så kommer vi vilja känna vår skam, och om orsaken är smärtsam så kommer vi vilja känna smärtan, eftersom vi inte vill skapa den smärtan hos någon annan. Så vi är så ödmjuka att vi är villiga att känna vår egen smärta, och vi är villiga att känna orsakerna till att vi har skapat smärta hos andra, så att vi aldrig gör om det igen. [00:56:03.15]

Mary:  Jag har varit och rört vid det här några gånger, och det är så vackert och kraftfullt. Och ändå märker jag att det här händer vid andra tillfällen, och då vill jag få kontakt med skadan jag har orsakat i dig, eller i någon annan, och sedan stöter jag på en känsla där jag har skadats, och jag kommer till ett läge där jag tänker: ”Åh, den där personen skadade mig på ett liknande sätt som jag har skadat den här andra personen”. Och jag hejdar nästan mig själv från att känna skadan som har gjorts mot mig, eftersom jag känner att: ”Ja, jag har gjort det, jag behöver känna igenom hur jag har gjort det mot någon annan”, och i slutänden så känner jag mig inte ångerfull och känner inte de kausala känslorna. [00:56:48.03]

AJ:  Och upprepar därmed beteendet.

Mary: Jag ser hur det händer hos andra också, och i slutänden så ger det mig bara möjligheten att fortsätta skada den andra personen och fortsätta att bära omkring på den kausala smärtan. [00:56:56.02]

AJ:  Precis.

Mary:  Och ironin är att om jag bara känner den kausala smärtan, så är det förmodligen väldigt sannolikt den saken jag undvek när jag skadade dig, och de andra personerna, så om jag bara hade modet att känna den kausala känslan…

[00:57:07.23]

AJ:  Eller ödmjukheten. Du förstår, en person som är ödmjuk behöver egentligen inget mot, eller hur? Mod är en viktig kvalitet att utveckla, men jag känner att ödmjukheten i sig är mycket viktigare att utveckla, eftersom när du är verkligt ödmjuk så behöver du inte något mod, du sätter bara igång och känner ändå. [00:57:34.02]

4.5.  Att ta ansvar är också att överge ilskan, rättfärdigandet, minimerandet och förnekandet

Mary:  Okej. Så nästa punkt om villigheten att ta ansvar är att i det här läget önskar jag av hela mitt hjärta överge all min ilska, mina rättfärdiganden, mitt minimerande och mitt förnekande. Så, vill du utveckla det? (Skrattar) [00:57:59.09]

AJ:  Ja, om du tänker på saken, så omger alla de sakerna; ilska, rättfärdigande, minimerande och förnekande våra beroenden. Våra beroenden är alla de saker som vi gör för att få vissa känslor tillgodosedda. Så även om det är fysiska beroenden, till exempel droger eller alkohol eller mat eller bara en varm kopp te tre gånger om dagen, eller vilka våra beroenden än är som återkommer, så välkomnar vi dem allihop för att undvika något eller för att få en slags känsla. Och alla de känslorna som de försöker få hör allihop samman med ett beroende. De hör allihop samman med något som vi inte vill känna som ligger därunder, eller som vi vill känna som vi inte har känt i det förflutna, som en förlust av den sak som vi behöver känna igenom. Om vi är verkligt ödmjuka så känner vi igenom förlusten, och om vi är verkligt ödmjuka så känner vi rädslan som skapar beroendet. Vi går inte efter beroendet hela tiden. Så om vi i vardagen ständigt går efter beroendet, som att vi exempelvis fryser och så vi går och tar en varm dryck; där är beroendet, istället för att dricka lite kallt vatten och sedan känna hur kalla vi känner oss, och känna rädslan som det för med sig. Det är ett fysiskt beroende.

Nu kan vi titta på ett känslomässigt. Vi kanske sitter i en publik och är rädda för att sträcka upp handen, eftersom vi är rädda för vad alla kommer tänka om vår fåniga fråga. Så där är ett annat beroende. Vi låter handen vara kvar i knät och på så vis slipper vi det beroendet, vi slipper det faktum att vi kanske potentiellt mår dåligt över att andra angriper oss för att vi ställt en fråga som de kände var värdelös eller dum. [00:59:49.01]

Mary:  Vi kan bli väldigt arga med tiden då, eftersom vi känner att ingen vill höra på oss.

AJ:  Precis. Vi tillverkar ofta mycket ilska ovanpå det här beroendet som en följd av detta. Men det jag är på väg till är att om vi är tillräckligt ödmjuka för att känna våra beroenden, vilka antingen är undvikandet av någon smärta eller önskan om att få en njutning som vi aldrig fått uppleva, så med andra ord är det undvikandet av någon förlust som vi aldrig har haft i det förflutna. Om vi är ödmjuka nog att känna det, så kommer vi aldrig in i ilskan. Vi kommer aldrig till förnekandet. Vi förhindrar aldrig våra känslor genom något fysiskt, emotionellt eller andligt beroende. Vi känner bara. Vi känner bara det vi behöver känna. Så vi har kapaciteten att växa väldigt snabbt i det läget. Det de flesta gör är motsatsen till detta, eftersom de inte är tillräckligt ödmjuka för att märka sina egna beroenden, och inte är tillräckligt ödmjuka för att känna sin egen smärta och de är inte tillräckligt ödmjuka för att ta ansvar för det faktum att de är den enda personen som kan frigöra smärtan heller. Så i slutänden matar de bara sina beroenden, och om vi matar våra beroenden så är det en väldigt bra indikation på att vi ännu inte har lärt oss ödmjukhet. [01:01:07.04]

4.6.  Att ta ansvar är också att önska känna vår rädsla för att bli ett tillitsfullt barn igen

Mary:  Så nästa på listan är förmodligen min favorit när det handlar om att ta ansvar. Jag önskar av hela mitt hjärta uppleva min rädsla för att bli ett tillitsfullt barn igen.

AJ:  Du förstår det finns så många skadliga saker som händer oss som barn, att tanken på att bli ett barn igen är för de flesta en av de mest skrämmande tankar de kan ha. Och en person som är ödmjuk är okej med att känna sin skräck. Så en person som är ödmjuk skulle vara villig att välkomna skräcken i att bli ett barn igen i en värld som verkar vara väldigt vuxen, attackerande och rå. Ironin i det hela är att om du välkomnar processen så frigör du många känslor, och världen blir långt mer omhändertagande eftersom din attraktionslag kommer förändras. Allting blir mer omhändertagande och så småningom, om vi blir eniga med Gud under processens gång, så kommer vi åtminstone att tas om hand fullständigt av den enda varelsen i universum som har kapaciteten att göra det. Och vi känner inte längre någon skräck över att vara ett barn i det läget. Så det vi behöver göra är att välkomna processen, men på grund av barndomens känslomässiga skador så är i allmänhet de flesta så skräckslagna över att välkomna den ödmjuka inställningen att de motsätter sig ödmjukheten. De intar ett aktivt motstånd mot ödmjukheten, som en följd av detta. [01:02:41.00]

De vill aldrig någonsin bli ödmjuka igen under resten av sitt liv. Och olyckligtvis är motståndet mot ödmjukhet det som slutar upp som en väldigt brysk attraktionslag. eftersom själen som motsätter sig ödmjukhet nu projicerar ut alla de kärlekslösa känslorna mot sin omgivning, vilket den nu som en konsekvens måste attrahera för att det ska korrigeras, och livet blir allt svårare och svårare. Det är därför folk blir hårdare och hårdare och bryskare, eftersom de inte mjuknar och blir ett barn igen. De lägger ett lager ovanpå ett lager ovanpå ett lager av hårdhet varenda gång något obehagligt händer dem som deras själ nu attraherar, eftersom de är ovilliga att bli ett barn igen. Och jag tycker det är en väldigt ledsam process som jag observerar, och många som är äldre har så många lager av hårdhet omkring sig, att det är som att knacka på en sten vad deras hjärta anbelangar. Och verkligheten är att ödmjukhet går i motsatt riktning till detta. [01:03:46.16]

En brist på ödmjukhet skapar det här förhårdnandet av en själv. Förhårdnandet av en själv med ett annat lager. Förhårdnande igen med ett till lager, ett till lager, ett till lager av hårdhet och bryskhet. Det är dit vi går när vi inte är ödmjuka. När vi är ödmjuka så skalar vi av bryskheten. Vi skalar av lagren. Vi bryter ned varenda barriär för att mjuka upp hjärtat, och för mig är det där de flesta gör fel. De flesta försöker fortfarande sätta upp en hårdhet, sätta upp en barriär när de behöver plocka bort barriären. De behöver göra sig av med barriären och bli mjuka. De behöver tillåta sig att bli mjuka och tillåta sig att bli känsliga inför smärtan de har. [01:04:35.17]

Mary:  Javisst, jag hade den upplevelsen när vi var utomlands i början på året, där jag kändes vid hur rädd jag var, och hur arg jag var på mig själv för att jag var rädd, och hur mycket jag dömde den här rädda lilla personen inom mig. Och jag insåg att jag hade känslor av att känna mig ensam och kraftlös och sexuellt skräckslagen och i princip missbrukad, och det kändes som det värsta i världen att gå in i de känslorna. Jag tänkte att det här kommer bli hemskt, ensam. Så småningom bad och bad jag, och en rad attraktionslagar hände, och jag hamnade i sängen och bara darrade och var som förstenad av rädsla. Plötsligt var mina guider där med en totalt kärleksfull närvaro. Det var nästan som att jag kände mig förstenad av rädsla, men jag kände mig samtidigt älskad och jag sade till dem att: ”Vänta nu, det är meningen att jag ska uppleva all den här skräcken och ensamheten och vad är det som händer?” Och de sade till mig att: ”Kan du se att när du motsätter dig ödmjukheten så kan vi inte vara med dig? När du bara tillåter den här processen så kan vi vara här med dig, och i själva verket kommer det bli mindre traumatiskt än hur du lever hela ditt liv just nu.” [01:05:57.03]

AJ:  Precis. Jag känner bara att när vi har barriär efter barriär så inser vi inte att ingen kan hjälpa oss. När vi öppnar upp oss och blir ödmjuka när vi blir mjuka igen, så kan alla som är kärleksfulla hjälpa oss. Så när vi har barriär efter barriär efter barriär så kan inte en enda kärleksfull person tränga igenom de barriärerna, och då kommer vi känna oss väldigt ensamma, och vi kommer vara väldigt bryska mot alla andra också. Men vi kommer också vara väldigt ensamma. Och vi kommer också känna oss ensamma, vi kommer känna det som att ingen älskar oss eller bryr sig om oss, eftersom vi i själva verket inte kan känna kärlek i det läget. För att känna kärlek så behöver du vara ödmjuk och känslig och mjuk. Så när du är ödmjuk och känslig och mjuk så har du förmågan att ta emot hjälp från många som är med dig, både på Jorden och i andevärlden, som är ödmjuka och mjuka inför vad du går igenom, och du kommer känna dig älskad. Men de flesta upplever aldrig detta, eftersom de helt enkelt inte vill ha ödmjukhet nog till att gå igenom sina föreställningar som är felaktiga för att komma till den punkten, eftersom de tror att de kommer förödmjukas istället för att älskas.

[01:07:06.10]

Mary:  Och det känner jag igen mycket i mig själv. Det är saker som jag fortfarande arbetar mig igenom som hindrar mig från att uppleva min skräck, var jag än är.

AJ:  Javisst.

4.7.  Frågor att ställa oss för att identifiera hur villiga vi är att vara ödmjuka och ta ansvar för våra fel

Mary:  Okej. Så bara för att avrunda den här punkten, så har du räknat upp en del frågor i seminarieutkastet som vi kan ställa oss, om vi funderar över ifall vi verkligen är ödmjuka vad gäller aspekten med en villighet att ta ansvar för och uppleva och frigöra alla fel inombords. Så den första frågan vi kan ställa oss är: ”Har jag en tendens att rättfärdiga min ilska eller rädsla inför Gud, andra eller mig själv?

[01:07:43.20]

AJ:  Så om vi alltid rättfärdigar, minimerar vår ilska och vårt raseri så är det en indikation på att vi inte vill att våra beroenden ska utmanas, så vi är inte villiga att ta ansvar för våra beroenden. Det är bara vi som kan frigöra våra beroenden, eftersom det är vi som har dem. Och visst, andra kanske har skapat dem, men nu är det vi som har dem, så bara vi kan frigöra dem. Så närhelst vi är arga så är det ett jättebra tecken på att vi inte är i harmoni med kärleken, så vi kan säga: ”Okej, jag har ett till beroende igång här, vad handlar det om?” [01:08:15.01]

Mary:  ”Har jag ett starkt motstånd mot att känna mina personliga rädslor?”

AJ:  Beroendena är lagret ovanpå rädslorna, så om jag har ett stort motstånd mot att känna mina rädslor så kommer jag självklart vilja att mina beroenden tillgodoses. Och självklart kommer jag vilja hålla mig borta från mina rädslor och rättfärdiga varför jag har dem, och förklara för alla i världen, och för Gud, varför jag ska behålla dem. “Gud förstår inte, och ingen annan förstår heller.” [01:08:43.10]

Mary: “Det är speciellt i mitt fall.”

AJ:   “Det är speciellt i mitt fall, jag är unik.” Och allt det här uppvisar en brist på ödmjukhet, för om vi är ödmjuka så säger vi: ”Nej, vi är inte ett speciellt fall. Varje rädsla jag har är en falsk förväntan som ter sig verklig för mig. Varje rädsla jag har; så snart jag frigör den så kommer den inte existera, och därför kommer jag inte behandla den som om den vore verklig. Jag försöker inte rättfärdiga den eller något i den stilen.” [01:09:07.20]

Mary:  En annan fråga vi har här är: ”Använder jag mitt intellekt för att intala mig själv att jag har kommit över det där nu?”, när allting indikerar att det är på ett annat vis. [01:09:17.15]

AJ:  Ja, när vi har samtal, som du vet, så ställer ofta folk en fråga till mig om deras attraktionslag och jag säger: ”Tja, det är en indikation på att du inte har tagit itu med just den här känslan”. De säger: ”Åh nej, jag är rätt så säker på att jag har tagit itu med den känslan”, och jag säger till dem: ”Nej, din attraktionslag visar att du inte har tagit itu med den känslan”. ”Nej nej, det är andra människor. Det är andra som gör det där mot mig. Det måste vara deras problem”. Och jag säger: ”Nej nej, det är din attraktionslag, så därför måste det vara så att du inte har tagit itu med den känslan”. ”Åh nej nej, jag kan inte hålla med om det.” Så återigen är det en person som inte är ödmjuk, en person som inte är ödmjuk inför det faktum att Gud gör perfekta lagar, och om Gud gör perfekta lagar så betyder det att allt som jag attraherar åt mig själv attraheras genom något som finns inom mig. Och om det finns smärta i mig som en följd av det, och om jag intellektualiserar mig ut ur det, så intellektualiserar jag mig bara bort från ödmjukheten. [01:10:12.23]

Mary:  Okej, en till fråga: ”Motsätter jag mig att se skadan jag har gjort mot andra och vägrar jag att ta fullt ansvar för verkningarna?” Det här är något du pratade om tidigare. [01:10:24.07]

AJ:  Javisst, att inte vilja ta ansvar för verkningarna är ett stort problem, och jag ser det i synnerhet hos föräldrar med barn. De flesta föräldrar har ingen önskan om att ta ansvar för verkningarna av det de har utsatt barnen för. De vill skylla på barnen för barnens reaktion på föräldrarnas kärlekslösa krav. Och när de går över till andevärlden har de flesta andeföräldrar en hel del jobb att göra i det avseendet, eftersom de inte är villiga att vara tillräckligt ödmjuka inför det faktum att de inte var så bra föräldrar som de trodde att de var. Och jag känner att en person som verkligen är ödmjuk tar ansvar för varenda skapelse, och om du tänker på saken så är våra barn en av våra främsta skapelser. De är de mest levande av alla våra skapelser, och därför kommer de återspegla det mesta av skadan som vi har skapat. Om vi är verkligt ödmjuka så kommer vi se det. [01:11:18.16]

Mary:  Och jag ser det i din relation med dina söner. Uppenbarligen fick du dina söner när du var i ett rätt så annorlunda tillstånd jämfört med nu.

AJ:  Javisst.

Mary:  Och jag ser dig reflektera över din relation med dem eller deras liv, fortfarande till och med, och känna igen var dina skador fortfarande tar sig uttryck hos dem. Du tar definitivt ansvar för det, du känner igenom det, du känns vid det genom att prata med dem om det. Men du tillåter inte heller fel. Hur kan jag säga det här? Du är bestämd när det gäller kärleken och sanningen inombords. Så en del av att ha en fasthet när det gäller kärlek och sanning är att säga: ”Min son, du har det här problemet för att jag har placerat det inom dig, och det här är vad jag har behövt titta på, och hur kan jag hjälpa dig att titta på det? Du vet att jag alltid finns här för dig om du behöver prata om det.” [01:12:04.08]

AJ:  Japp. Men respekterar också att de inte heller behöver ta det.

Maria:  Precis. Du tvingar inte på dem det. Och inte för att dina söner gör det här, men jag känner bara att du inte skulle tillåta att ditt barn sedan skulle använda den ödmjukheten som en ursäkt för att själva bete sig illa, på ett orelaterat vis…

AJ:  Jag skulle inte vara tillåtande inför det heller.

Mary:  Javisst. Du är fortfarande bestämd när det gäller kärleken och sanningen i allting. För jag ser att en del av att vara förälder är att lära ett barn att det kommer få konsekvenser för dem att använda sin vilja på ett kärlekslöst vis. Det är en del av att ta ansvar för den personliga smärtan inuti dem. [01:12:55.16]

AJ:  Javisst. Så om en person verkligen är ödmjuk så kommer de vara fullständigt villiga att ta ansvar för allt som de har skapat. Och jag förmodar att huvudpoängen vad gäller barnen är att barnen är den större delen av din skapelse när du är en förälder. Så därför skulle du vara villig att se vad du verkligen har skapat i dina barn, istället för att skylla på dina barn för det som har skapats, och även skylla på dina barn för deras oförmåga att förlåta dig för det som har skapats. Det handlar helt om din brist på ånger som förälder, och en förälder som är verkligt ödmjuk har väldigt få problem med sina barn. De flesta märker att de har mycket problem med sina barn, så därför är de inte på en särskilt ödmjuk plats med sina barn. De vill tro att det är deras barn också, inte Guds barn, vilket också är en arrogant inställning och inte särskilt ödmjuk. [01:13:44.11]

Så jag känner bara att det är en enormt stor del av ödmjukheten att ta personligt ansvar. Det är därför jag har föreläst om att ta personligt ansvar. Jag ser på att ta personligt ansvar som ett av de huvudsakliga problemen som de flesta står inför i sina liv. De vill inte ta personligt ansvar. De vill att någon ska komma dit och rädda dem. Faktum är att hela religioner har grundats på konceptet med att någon räddar någon. Hela den kristna religionen handlar om att Jesus, jag, räddar alla som är troende från följderna av deras handlingar. Och en Gud som är en rättvis Gud skulle aldrig ens kontemplera en sådan idé. Än mindre låta det hända. Verkligheten är att det inte finns något sätt som en person kan ta ansvar för en annan persons kärlekslösa beteende och handlingar. Så att ta personligt ansvar är en nyckeldel i vår utveckling i ödmjukhet.

[01:14:41.11]

Mary:  Javisst. Vackert. Bara några andra små punkter om det här, vilka är att vi också skulle se på vår egen kroppsform, smärtorna och åkommorna i vår kropp som indikationer. [01:14:51.10]

AJ:  Precis. Om din kropp har några fel så blir du påmind varenda dag. Du tittar i spegeln, du ser vad som pågår. När jag tittar på min kropp i spegeln så kan jag se var jag har mina problem. Många tror inte att jag kan det, och det är därför de mejlar mig oupphörligen med små meddelanden där de berättar för mig om alla mina problem. Och jag vet också vilka de underliggande känslorna är som fortfarande finns där, som jag inte är ödmjuk nog att uppleva, och att jag behöver arbeta med min ödmjukhet för att bli mer ödmjuk inför just de känslorna så att de kroppsliga sakerna kan korrigeras. Och när jag väl är det så kommer de kroppsliga sakerna att rättas till och i slutänden göra både kroppen, sinnet och anden perfekta. Och allt det kommer från en perfektion på själsnivå. Men det är inte nåbart utan ödmjukhet. [01:15:39.19]

Mary:  Javisst, vackert. Tack. Jag tror att vi har tagit upp allt nu kring punkten om att ta ansvar.

5.   Avslutande ord

Mary:  Vill du ta en till punkt? Efter det är vi klara.

AJ:   Jag tror att den här sessionen förmodligen har pågått tillräckligt länge, och kanske kan vi ta upp fler punkter i de kommande sessionerna om ödmjukhet och de praktiska aspekterna av att praktisera den. Hur ödmjukhet ser ut. Bara för att runda av det här lite, så känner jag att ett samtal om ödmjukhet fortfarande är rätt så konfronterande för de flesta. Verkligheten är att om du tittar på till och med de grundläggande punkterna som vi tagit upp, så kämpar de flesta som tror att de följer vägen med Guds sanning, om vi kallar den det, i hög grad med de här grundläggande principerna hos ödmjukheten. Om du har i åtanke att ödmjukheten öppnar dörren till sanningen, så är det inte mycket sanning som kommer in i själen när själen har ett stort motstånd mot ödmjukhet. Och därför kan väldigt lite av Guds kärlek komma in i själen. Av den orsaken vill många tro att de har tagit emot Guds kärlek när de ofta inte har gjort det, eftersom de ännu inte har tagit emot sanning. Och de har ännu inte tagit emot sanning eftersom de ännu inte har nått ett högre tillstånd av ödmjukhet. Så jag känner att av alla de kvaliteter vi skulle kunna utveckla, så är ödmjukheten en av de bästa kvaliteter vi någonsin kan utveckla inom oss. [01:17:08.17]

Mary:  Javisst. Absolut. Som jag sade tidigare, att om enbart det skulle vara mitt livsarbete, så skulle det vara väl använd tid.

AJ:  Ja. Och jag tror i själva verket att av alla kvaliteter som vi kan utveckla, om vi utvecklar ödmjukheten så skulle nästan alla andra kvaliteter komma där ur. Om du tittar på händelsekedjan; om vi utvecklar ödmjukhet så kan Guds sanning komma till oss och vi kan kännas vid den emotionellt. När Guds sanning kommer till oss så utvecklar vi en längtan efter Gud och en längtan efter en relation med Gud, och så kommer Guds kärlek till oss. När Guds kärlek kommer till oss så omvandlas vår själ, vi har förmågan att leva på en vänlig, medkännande, förstående, kärleksfull plats inom oss, och vi motiveras inte längre av kärlekslösa känslor och krav eller beroenden inuti oss själva. Många av de sakerna löser upp sig automatiskt. Så om du ser på porten till all tillväxt, så är på sätt och vis ödmjukheten den första delen av porten till allt växande. Utan ödmjukhet kan inte resten hända och av den orsaken tror jag att ödmjukheten måste ske innan sanningen kan komma in och sanningen måste komma in innan kärleken kan flöda. [01:18:26.12]

Och om vi kommer ihåg det så kommer vi se hur viktigt det är att vara ödmjuka i våra liv och hur viktigt det är att ge upp världens definition av vad som är bra, och börja absorbera Guds definition av vad som är bra. [01:18:45.06]

Mary:  Vackert. Tack.

AJ:  Tack för intervjun, älskling.