Intervju med Jesus – Ödmjukhet, session 4

Session 4 – Motstånd mot ödmjukheten – Del 1

Det här dokumentet är en transkription av en intervju med A.J. Miller och Mary Luck (som säger sig vara Jesus och Maria Magdalena) om ämnet ödmjukhet och varför vi tycker att ödmjukhet är svårt.

Framfört av Jesus (som A.J.) den 29 augusti 2012

Översatt dokument på svenska (PDF): Klicka här
Originaldokument på engelska (PDF): Klicka här

Originalvideon hittar du längst ner på den här sidan.

Observera: Divine Truth Ltd och God’s Way of Love Organisation har ett urvalsprogram för volontärer som vill arbeta med att sprida och leva enligt Guds sanningar. Då ingen svensktalande person ännu har godkänts som volontär (enligt kriterierna som finns på engelska om du klickar här), så har heller inte någon av de svenska översättningarna kunnat godkännas som tillräckligt korrekta för att Divine Truth Ltd ska kunna garantera deras tillförlitlighet.
Med andra ord kan min och andra frivilliga översättares förståelse av originaltexterna fortfarande innebära att översättningarna inte med precision förmedlar det som Jesus, Maria Magdalena och övriga som representeras i texterna ursprungligen avser med det som sägs och skrivs i dessa.

1.    Varför vi tycker att ödmjukhet är svårt

Mary:  Välkomna allihop! Idag intervjuar jag Jesus och det här är den fjärde i vår intervjuserie om ödmjukhet. Så tack älskling, för att du är med mig här igen.

AJ:   Det är mitt nöje, älskling.

Mary:  Vi har ägnat några intervjuer åt att prata om ödmjukhet och vad ödmjukhet verkligen är. Och jag antar att den första frågan jag har till dig idag är: Varför verkar det som att vi, som de vackra själar vi är som skapats av Gud, tycker att ödmjukhet, ett så vackert tillstånd, är så svårt?”[00:01:16.01]

1.1.  Orsak 1: Att förlita sig på sig själv

AJ:  Ja, jag tror det hör samman med den primära, underliggande känslomässiga skadan som hela den mänskliga rasen har, och det är skadan att vilja förlita sig på sig själv. Så snart vi väljer vägen med att förlita oss på oss själva, så hamnar vi i ett tillstånd där vi önskar göra det vi önskar göra. Och om det vi önskar inte går att uppnå, så börjar vi vanligen agera på ett ilsket eller rädslobaserat sätt. Olyckligtvis så är det den underliggande huvudsakliga utlösaren till skälet till att vi inte har en särskilt hög grad av ödmjukhet.

Om du tittar på den här skadan så har den funnits med oss sedan Amon och Aman först levde på Jorden, så den har funnits med hela mänskligheten i tiotusentals år, och därigenom sitter den ordentligt inbäddad i mänsklighetens natur som en känslomässig skada. Det är den allra första emotionella skadan som någonsin har placerats inombords av en annan person. Och när Amon och Aman fick barn så fick de den här emotionella skadan, och den har flyttats med nedåt genom generationerna och blivit allt starkare med tiden. Så länge den skadan är aktiv, så finns det en väldigt stark önskan om att förneka alla känslor, i synnerhet alla känslor som kommer sig av att vi känner att vi inte har kontroll över våra egna liv. [00:02:55.02]

Mary:  Är det en känsla av att ha rätten att förlita sig på sig själv som sedan får oss att ha ett motstånd?

AJ:   Javisst. När vi fokuserar så mycket på att förlita oss på oss själva, så blir vi väldigt motståndskraftiga mot ödmjukhet. Och faktum är att de flesta på planeten har ett väldigt stort motstånd mot någon form av ödmjukhet nu som en följd av detta. Jag känner att det är den primära orsaken till varför.

1.2.  Orsak 2: Att känna sig oförmögen att handskas med överväldigande känslor

AJ:   Den andra orsaken är att vi har underliggande känslor som vi inte kan ta itu med; det finns en känsla i oss av att vi inte kan ta itu med överväldigande känslor. I synnerhet varje gång vi överväldigas av en känsla som är negativ så har vi en tendens att stänga av. Och den här önskan har också funnits rätt så lång tid med människan, eftersom den hör samman med problemet med att förlita sig på sig själv.

När vi förlitar oss på oss själva och sedan inte får det vi vill ha, så blir det ofta överväldigande känslor, i synnerhet om vi inte får någon njutning och tar emot smärta. Men olyckligtvis vill vi inte känna dem. Vi väljer att inte känna dem eftersom vi inte tror att vi kan handskas med överväldigande känslor av oss själva. Verkligheten är att hela mänskligheten kan handskas med överväldigande känslor, till och med utan Gud. Men de flesta i mänskligheten väljer att inte göra det, och eftersom vi väljer att inte ta itu med något som är överväldigande så stänger vi ned det, och det är också en stor skapare av bristen på ödmjukhet på planeten.

Så det är kombinationen av vad som hände när det gäller att förlita sig på sig själv och sedan vad som hände med våra föreställningar vad gäller om vi kan handskas med känslor eller inte. Och som du vet, om du ser på det idag till och med, så varje gång vi pratar med en grupp om känslor, så finns det oftast, i synnerhet om det är en ny grupp, ett djupt underliggande motstånd inför att ens ta itu med problemet. Och om du sedan tittar på majoriteten av den kritik vi får via media eller via allmänhetens åsikter, så handlar det mesta av kritiken om att: ”Åh, de triggar igång en annan känsla i en person och det är väldigt skadligt och farligt”, som om det verkligen vore farligt att känna en känsla. [00:05:22.17]

1.2.1.   Att inte känna våra känslor skapar en öppenhet för att bli manipulerade

Mary:   Och det antyder en sårbarhet i personen inför att skadas eller manipuleras.

AJ:   Precis, vilket jag tycker är ironiskt på sitt sätt, eftersom jag tror att om du inte frigör dina underliggande emotionella skador, så är det i det läget som du kan manipuleras som mest. Faktum är att du öppnar dig fullständigt för att manipuleras när du försöker förneka en känsla, som till exempel rädsla. Och när du förnekar känslor som sorg så blir du manipulerad i hög grad, du är väldigt engagerad i beroenden. Så länge någon kan tillgodose dina beroenden så är du väldigt nöjd, så det är väldigt enkelt att manipulera en person i det tillståndet. Så verkligheten är att vad mänskligheten är rädd för i själva verket är det de behöver för att bli mindre manipulerade och styrda av sin omgivning, och i synnerhet av andra. Så jag tycker det är väldigt ironiskt på en del vis att den sak de är rädda för är vad som kommer befria dem från alla sorters beroendebaserad manipulation. [00:06:24.15]

Mary:  Javisst. Kan du bara ge ett kort exempel på hur vi är som mest öppna för manipulering när vi undviker våra känslor?

AJ:   Låt oss säga att vi undviker vår känsla av att vara ensamma. Det här är en stor känsla som många har, en rädsla för att vara själv, en rädsla för att vara ensam. När vi undviker den känslan så behöver vi få med oss människor. Och vi behöver få dem med oss så mycket att om de skulle avfärda vår åsikt så skulle vi inte tala om vår åsikt, enbart för att behålla relationen med den personen. Så vi måste förneka vår egen åsikt för att någon ska stanna kvar hos oss och därmed hjälpa oss att fortsätta känna det som att vi inte längre är ensamma.

Om vi bara kunde gå igenom känslan av ensamhet och komma ut i den andra änden av den och inte känna oss ensamma, inte ens när vi är ensamma, så skulle alla som är med oss alltid få våra sanna åsikter och vi skulle vara hela vårt jag. Men verkligheten är att de flesta på planeten inte är sitt hela jag, eftersom de är väldigt rädda för att någon eller till och med en hel grupp människor så småningom skulle avvisa dem eller angripa dem, och det slutar upp med att de känner sig ensamma, och de känner att de inte klarar av den känslan. Så till slut stänger de ned sig själva för att behålla kontakten med människor som de känner att de vill ha kontakt med.

Alla personer i deras omgivning kan manipulera dem med det här hotet om ensamhet. Om jag har en åsikt som du inte håller med om och jag också har en känsla av ensamhet som jag är så rädd för att känna, så kan du manipulera mig rätt så enkelt enbart genom att hota med att lämna mig. Jag kommer inte tillåta mig själv att ha en egen åsikt när jag är med dig om jag är väldigt rädd för att du ska lämna mig. Då öppnar det här upp mig helt för att manipuleras av dig. Och det är här ironin finns i att förlita sig på sig själv. Jag förlitar mig ännu mer på mig själv och i slutänden så blir jag därigenom mer beroende av andra personer för att ersätta de här känslorna.

Många av de saker vi pratar om idag handlar egentligen om beroenden. Jag känner att det är beroendena som är igång, och det orsakar så mycket problem när det gäller vår egen framtida utveckling i att vara oss själva. Vi är så rädda för att uttrycka oss känslomässigt, vilket är vad ödmjukhet helt och hållet handlar om, att vara känslomässigt sann, jämte andra saker förstås. Att vara det sanna, känslomässiga jaget; andra kan se allt vi känner. Om vi är så rädda för vad en annan person tror eller känner inför vårt verkliga, känslomässiga jag, så kommer vi förstås stänga ned det automatiskt. Detta skapar ett inre motstånd. Vi kan inte säga att den andra personen i vår närhet har skapat motståndet; vi skapar motståndet genom att inte tillåta oss att känna oss överväldigade av känslan som skulle ha orsakats om jag bara var mig själv.

2.   Hur vi motsätter oss ödmjukhet: arrogans

Mary:   Okej, och det är syftet med vårt samtal idag, att prata om motståndet mot ödmjukhet. Vi har pratat mycket om vad det är egentligen, men nu skulle jag vilja gå på djupet i hur vi motsätter oss ödmjukheten. Vilka är några av de sätt som vi motsätter oss ödmjukheten på? För uppenbarligen går de flesta av oss omkring i ett tillstånd som inte är ödmjukt.

AJ:   Ja. Jag förmodar att ett av de första som jag kommer att tänka på är vad vi kan säga är motsatsen till ödmjukhet, vilket är känslan av arrogans. Jag känner att vi förmodligen kan börja med den.

Mary:   Jättebra. Så vad är arrogans?

AJ:  Ja, arrogans är en känsla som finns inuti en person av att de är bättre än en annan person, att de är överlägsna den andra personen, att de vet mer än den andra personen. Att deras värde, deras personliga värde eller värdefullhet, är större än den andra personens. Och det här kommer förstås ut på många olika sätt. Om någon känner att hudfärgen har att göra med hur bra eller dåliga de är, så kommer det förstås ut i det vi kallar rasism. Det är bara arrogans mot en person från en viss ras eftersom: ”Jag tror att jag är vit och därför tror jag att jag är bättre än en person som är svart”. Men det visar sig också i andra uttryck i livet.

Om vi tittar på religionen så har ibland en person som går med i en specifik religion en arrogans mot en person som hör till en annan typ av religion. Och jag ser till och med det här utvecklas i den så kallade ”Divine Love-gemenskapen”, där de har en arrogans eftersom de nu känner till Guds sanning om saker, och då gör det dem automatiskt bättre än andra. Det gör dem i själva verket inte bättre. Faktum är att det på många sätt kan göra dem sämre, i synnerhet om de inte följer principerna i lärorna om kärlek. De kan uppvisa en brist på kärlek mot andra genom sin arrogans och rentav degradera sitt tillstånd, fastän de känner till sanningen. [00:11:59.11]

Så känslan av arrogans kan komma ut på alla möjliga områden; religiöst, politiskt, socialt, miljömässigt och rasmässigt. Och vi ser arrogans i samhället på nästan alla områden av livet. De religiösa är arroganta mot forskarna och forskarna känner sig arroganta mot de religiösa. Och en del religioner känner sig mer arroganta mot en typ av religion än vad de gör mot andra. Du får också samma slags arrogans som uppstår i familjen, där föräldrar vanligen har en hög grad arrogans gentemot sina barn. De har en känsla av ägande över sina barn, att de är överlägsna sina barn. Och den arrogansen gör att de agerar på alla möjliga kärlekslösa vis till och med mot sina egna barn. Så arrogans är ett stort hinder på vägen till ödmjukhet. [00:12:49.05]

Mary:  Jag vet att du just sagt att arrogans är som motsatsen till ödmjukhet, men många personer känner att det är rätt att ha en åsikt och att tro på den åsikten. Hur förhåller det sig till arrogansen?

AJ:   Ja, jag känner att det är rätt att ha en åsikt. Det är inget fel med att ha en åsikt som du tror på som du har skaffat dig under en period av ditt liv, och som du har uppnått ett visst vidkännande av. Det är när de åsikterna får dig att tro att du är bättre än den andra personen som det förvandlas till arrogans. Så det är en sak att ha en åsikt, men något helt annat att tro att den åsikten gör dig till en bättre person än någon annan. Och kom ihåg att jag sade att med arrogans, och faktiskt med allt som vi kommer prata om idag, allt det är känslor, det är inte bara ord; det är i själva verket känslor som vi har inom oss som projiceras mot de andra.

Så jag kan ha en arrogant känsla mot dig, även om jag kanske vet mer. Vi kan säga att jag vet mer om elektronik än vad du gör, vilket är sant, och du vet mer om arbetsterapi-branschen än vad jag gör. Det är så det är. Om jag tror, eftersom jag vet mer om elektronik än vad du gör, att det gör mig bättre än dig, så har jag nu en känsla inom mig av överlägsenhet över dig och den känslan är känslan av arrogans som vi pratar om. Den känslan är den skadande känslan, eftersom det i själva verket är ett angrepp på den andra personen. Det är en projicering av nedlåtande och andra känslor mot den andra personen. Du säger i själva verket till den andra personen genom din själsbaserade känslointeraktion med dem att han eller hon är mindre än vad du är.

Det är väldigt skadligt för din själ personligen när du gör så, men det är också väldigt skadligt för personen som tar emot arrogansen, i synnerhet om de är väldigt unga, eftersom de kommer att tro att de är mindre än vad du är. Det är väldigt skadligt för dem. Vi vet att problemet med självvärde på planeten är väldigt illa och orsakar så mycket problem. Orsaken till att det gör det är att det projiceras så mycket ilska på folk när de är väldigt, väldigt unga, så de växer upp med känslan av att de inte har något värde. Och sedan undrar de varför de agerar som om de inte hade något värde. De kommer förstås agera som om de inte hade något värde eftersom det är känslan de har inombords.

Vi måste komma ihåg med alla de här sakerna som vi har beskrivit att det är en känsla av arrogans som vi har mot den andra personen, en känsla av överlägsenhet, en känsla av nedlåtande, en känsla av att jag är bättre än den andra personen för att jag vet det jag vet, eller för det jag har lärt mig, eller för att jag är äldre, eller för att jag har en annan hudfärg. Vi skulle kunna göra en lång lista över allt som orsakar den här underliggande känslan. Det är väldigt skadligt för vår själ och faktum är att den gör att många kommer till andevärlden i ett stort mörker, den här känslan av arrogans. Dessutom är problemet med den arroganta känslan att den får folk att bli kvar i sitt tillstånd, eftersom de tror att de har rätt, utan att veta att de i själva verket har fel eller utan att de ens är öppna för tanken på att de kan ha fel. [00:16:16.13]

2.1.  Arrogans förhindrar en öppenhet inför nya idéer

Mary:  Och det var det jag var på väg att fråga dig; hur påverkar det vår öppenhet inför nya idéer? Jag förmodar att det stänger oss totalt.

AJ:   Helt och hållet. Varje gång en ny idé presenteras för oss, om det är något som skulle få oss att känna oss små eller något som skulle få oss att känna det som att vi behöver ge upp något som vi har haft en stark åsikt om, så kommer vi vägra göra det. Vi kommer bara vägra rakt upp och ner. Och jag har sett folk bli väldigt ologiska i sin arrogans. Det är en av de mest ologiska känslor du kan föreställa dig, där folk håller fast vid en åsikt. Många känner igen det här från rasistiska åsikter, till exempel. Verkligheten är att vi är människor allihop. Det är väldigt uppenbart. Verkligheten är att vi kan föröka oss med varandra, folk av olika raser, så det visar att vi alla är detsamma. Och den arroganta inställningen att en ras är bättre än en annan är så ologisk. Bara det ologiska i det gör att tanken bakom eller konceptet med rasism är dumt.

Och ändå – hur många är det inte som är rasister? Det finns bokstavligen miljontals människor på planeten som fortfarande är rasister, och håller fast vid den här uppfattningen som uppenbarligen är felaktig, men de har något slags känslomässigt bagage som får dem att hålla fast vid det konceptet, en önskan om att känna sig överlägsen eller bättre än andra.

Jag känner att många filmer påvisar de sakerna. Kommer du ihåg filmen ”American Beauty”, där grannen, som var arrogant mot homosexuella, i slutänden kände homosexuella känslor själv? Och ändå var han så rädd för dem och så överväldigad av dem att han till slut önskade mörda sin granne, på grund av sin rädsla för känslan. Det är den sortens saker som händer på planeten med arrogans.

Under det första århundradet och under hela våra liv under de senaste 2 000 åren så har vi båda sett att nästan allt som har varit skadligt för planeten har den underliggande känslan av arrogans som en del av det [00:18:33.07]

2.2.  Guds sanning om arrogans

Mary:  Javisst, definitivt. Okej. Ja, så nästa omgång frågor handlar om Gud och arrogans. Så hur krockar vår syn på oss själva när vi är arroganta med Guds syn eller Guds sanning?

AJ:   Om vi tänker på det med arrogans, så placerar vi oss själva ovanför Gud. Det här är problemet med att förlita sig på sig själv också; vi placerar i princip oss själva ovanför Gud. Vi vill i princip att universum ska anpassa sig till allt vi vill att det ska göra, och i vårt förlitande på oss själva så är vi fullständigt nöjda med att allt i universum gör precis det vi vill. Men vi förstår inte principen om att Guds lagar i själva verket är större än vad vi själva är. Faktum är att Guds lagar styr oss, och vi blir laglösa när vi är arroganta. Vi tror att vi är bortom lagen. Om du tittar på nästan all slags arrogans, vare sig det är rasism eller någon annan sorts arrogans, så ser du alltid att en person som är rasist tror att de står över lagen, till och med över lagarna som gäller för andra människor, för att inte tala om Guds lagar. [00:19:46.05]

Mary:  Javisst, jag kan se det i mig själv med problem med auktoriteter. Förr kände jag, och nu ser jag på det som arrogans, att på grund av bagaget jag har om auktoriteter så kan jag trotsa auktoriteter eller att regler inte gäller mig; världens regler, planetens gemensamma regler, att det är okej att bända på den regeln. Och det är i själva verket en form av arrogans.

AJ:  Det är det, javisst. Hela uppfattningen om att vi borde kunna bända alla lagar så att de passar oss själva kommer av den här underliggande arrogansen. Till och med när vi bestämmer att vi kan köra för fort när hastighetsbegränsningen är en viss hastighet, så är det också en arrogant inställning. Vi fattar det beslutet ovanpå vad lagen säger eller vad en grupp personer gemensamt har beslutat. Om vi ska ha den inställningen så kommer vi behöva försäkra oss om att vi verkligen är i harmoni med Guds lagar om vi inte ska skada vår själ. Olyckligtvis så är vi för det mesta inte i harmoni med Guds lagar, och därmed så blir vårt tillstånd snabbt sämre. [00:20:56.22]

2.3.  Svårigheterna med att frigöra arrogans

Mary:  Hur svårt är det att frigöra oss från arrogans, från vår själ, om det är en väldigt vanlig skada?

AJ:   Jag känner att det är en väldigt svår känsla att frigöra från själen. Den kommer från många väldigt djupt liggande rädslor som hör samman med vår känsla av självvärde, och hur vi utmanas av människor omkring oss och andra situationer omkring oss när det gäller vår känsla av självvärde. Alla känslor som i sin kärna har en underliggande känsla av bristande självvärde kommer vara ganska svår att frigöra. Vi blir förstås bara arroganta när vi motsätter oss den underliggande känslan. Verkligheten är att medan vi behåller arrogansen så har vi nästan en underliggande känsla av att rättfärdiga vår inställning. Och det är det svåra att bli av med, att rättfärdiga vår egen kärlekslösa inställning, i synnerhet när vi tror att vi har rätt. Det är något väldigt, väldigt svårt att bli av med, när vi faktiskt tror att vår kärlekslösa inställning är korrekt.

Kanske jag kan ge ett exempel. De flesta på planeten skulle säga att om någon dödade din son eller dotter, så skulle du ha rätt att döda deras son eller dotter. Det här är en inställning där de tror att detta är rättvisa, och den kommer från den underliggande principen med öga för öga, tand för tand, ett liv för ett liv. De flesta skulle påstå att det är okej att ha den här inställningen: ”De borde inte ha dödat min son från första början, så nu borde jag kunna döda deras.” [00:22:47.12]

Mary:   Deras son eller dem själva.

AJ:   Javisst eller dem själva. Och verkligheten är att det inte är en särskilt logisk föreställning, för om jag dödar din son och du sedan dödar min son så har vi båda två förlorat en son i slutänden, och vi är båda två fortfarande enormt olyckliga över att ha förlorat våra söner. Att döda din har inte fått förlusten av min son att försvinna. Så det är en väldigt ologisk föreställning, men jag har den eftersom jag har den arroganta inställningen att rättvisa måste utkrävas. Så när jag börjar se att rättvisa i själva verket inte är en kärleksfull inställning, så utmanar det mig väldigt mycket. Jag vill argumentera om att rättvisa är en kärleksfull inställning, och så snart jag frigjort känslan av arrogans i att jag tror att rättvisa är en kärleksfull inställning, så börjar jag se hur ologisk den här känslan av rättvisa är, och därför hur kärlekslös den måste vara. Men fram till dess så ser jag det inte.

Så jag ser det lite som att de svåra delarna med arrogans är att du håller fast vid en uppfattning inom dig där du tror att du har rätt, och har en del väldigt, väldigt stora känslomässiga investeringar i att ha rätt. Alla som är rasister har till exempel en väldigt stor, känslomässig orsak inom sig, eller förnekar en känsla inom sig, kring varför de vill hålla fast vid den inställningen. Att frigöra känslan kräver mycket uppriktighet, och en stark önskan om kärlek, en stark önskan om sanning, och en stark önskan att verkligen nå fram till den underliggande kärnkänslan. [00:24:32.24]

Mary:  Är det därför arrogans utvecklas i en person? På grund av motståndet mot en underliggande känsla?

AJ:   Alltid. Du vet vartenda ett av alla de motstånd som vi pratar om mot ödmjukheten, de hör allihop samman med vår önskan om att komma undan från en faktisk känsla som vi bär runt på i vår själ, och vi är rädda för att överväldigas av den känslan. Det är den enda orsaken till att vi sedan utvecklar kvaliteter som arrogans eller stolthet eller många av de andra kvaliteter som vi kommer prata om.

Mary:  Okej. Och du nämnde att det är något som förmörkar vår själ en hel del.

AJ:   Ja, för problemet med arrogans är att den riktas mot en annan person. Det finns en del motstånd mot ödmjukhet som vi har inom oss som riktas mer mot oss själva. En brist på självvärde är till exempel ett motstånd mot ödmjukhet, men det riktas mot oss själva. Vi mår dåligt, vi nedvärderar oss själva, vi behandlar oss själva illa, men vi skadar i allmänhet inte någon annan ovanpå det, eller ofta så skadar vi dem inte så mycket. Nedbrytningen av vår egen själ hör bara ihop med hur vi behandlar oss själva, istället för hur vi både behandlar oss själva och någon annan. Vi skapar vanligen inte en enorm mängd skador i andra, i sådan grad som vi skulle ha gjort om vi hade en arrogant inställning.

Det här betyder då att det finns vissa grupper av känslor som är motstånd mot ödmjukhet som i själva verket fördubblar vår skada, eftersom vi skadar oss själva och en annan person eller omgivningen omkring oss. Det finns andra känslor som vi håller fast vid som bara handlar om oss själva, och därför skadar vi bara oss själva och därför har det mindre negativ inverkan på vår själ. Arrogans är en av de känslorna som är orsak till en enorm mängd mörker i själen. [00:26:28.16]

3.    Hur vi motsätter oss ödmjukhet: det falska egot

Mary:   All right, ja, kanske lite mer om oss själva; problemet med egot eller det falska egot. Är det ett motstånd mot ödmjukhet?

AJ:   Vi kan först definiera det sanna egot respektive det falska egot, blir det bra? Jag känner att folk använder termen ego på Jorden i betydelsen att det är en fasad som vi bär omkring på, en falsk fasad. Men i själva verket, om vi tittar på ordets ursprung, så betyder det bara själ, det verkliga jaget. Om vi tittar på det sanna egot, som är att ha en uppfattning om ditt verkliga jag, så är det inte skadligt att göra det. Det är exakt vad Gud vill att du ska göra. Men om vi tittar på det här med det falska egot, vilket är den ego-terminologi som de flesta på planeten använder idag, så hänvisar vi nu till önskan om att skapa och upprätthålla en fasad, att inte vara sanna mot andra människor omkring oss. Jag skulle säga att egot är fasadjaget, kan vi kalla det, enligt den definitionen. Det falska egot är detsamma som vi har pratat med folk om tidigare – fasadjaget, där fasadjaget är den person som vi skapar, som har skapats så att vi kan förneka vårt verkliga jag och förneka det skadade jaget som våra föräldrar skapade. För mig är detta det falska egot hos en person, och att upprätthålla det kan skapa en enorm mängd problem med ödmjukhet. [00:28:09.07]

Mary:   Varför skapar det problem med ödmjukhet?

AJ:   Det finns förmodligen många orsaker till att det skapar problem med ödmjukhet. Om du definierar att vara ödmjuk som att vara ditt verkliga jag känslomässigt hela tiden, med andra ord att vara känslomässigt sann mot ditt verkliga jag hela tiden, så om vi då alltid upprätthåller en fasad, eller för det mesta, så kommer vi för det mesta inte vara ödmjuka alls, och därför är det möjligt för oss att komma fram till en kausal känsla. Vi blockerar Gud, vi blockerar sanningen och vi blockerar kärleken från att komma in i vår själ eftersom Guds kärlek bara kan komma in i vår själ när vi är i ett tillstånd av sanning. Och vi kommer bara vara i ett tillstånd av sanning när vi går bort från vår fasad och vi börjar komma in i den person som vi verkligen är. Vad känner vi egentligen? Så det är ett enormt hinder i vår relation med Gud, och vår relation med oss själva till och med. Men det är också ett enormt hinder i vår relation med alla andra, eftersom alla andra börjar interagera med fasaden. Och problemet med att de interagerar med fasaden är att de aldrig får se vårt verkliga jag, och de interagerar i själva verket med en person som inte existerar. Vid något tillfälle i framtiden så kommer de inse att personen de reagerade på inte ens var den person de trodde att han eller hon var, så förr eller senare kommer alla, även vi själva, bli väldigt besvikna med utkomsten när vi lever i fasaden som baseras på det falska egot. [00:29:48.19]

3.1.  Varför det falska egot är attraktivt att behålla

Mary:  Så varför är det här tillståndet så attraktivt för så många av oss?

AJ:    Det finns en del väldigt grundläggande och viktiga orsaker till att det är attraktivt. Den första är att när vi är i fasaden så behöver vi inte konfrontera samhället. Med andra ord så behöver vi inte agera annorlunda jämfört med hur andra människor vill att vi ska vara. Och självklart är det ett sätt att förhindra alla sorters angrepp; det är ett sätt att förhindra alla sorters sorg. Det är ett sätt att förhindra projiceringar som kommer mot oss personligen om att vi inte är tillräckligt bra eller inte är vad alla andra vill att vi ska vara. Det ger enormt stor motivation när du tänker på saken. Vi försöker i princip bli vad de som vi umgås mest med i samhället skulle se på som en godtagbar person.

Om jag umgås med en grupp new age-personer, så skulle den samhällsbaserade fasaden vara att bli en idealisk new age-person. Om jag umgås med en grupp pånyttfödda kristna, så kommer min fasad vara att jag kommer att bli den idealiska, pånyttfödda kristna. Medan jag är det så kommer jag accepteras av just den gruppen människor. Om jag lever i ett slumområde någonstans i något av länderna som har många sådana, och nästan alla länder har dem, då kommer min fasad att vara tuff. Om jag är en man så är jag en tuff kille som inte är rädd för att hamna i ett slagsmål här och där, det är min fasad.

Min fasad, det som är acceptabelt, kommer bero väldigt, väldigt mycket på min omedelbara omgivning. Ironin är att samhället som helhet kanske avvisar min fasad, men så länge jag får mina beroenden tillgodosedda från min omedelbara omgivning, mitt närmaste umgänge, så kommer jag behålla en fasad så länge jag vill behålla den eftersom den inte konfronterar någon av de människorna. Och tittar du på vad som händer när vi försöker lämna fasaden i den miljön, så blir du angripen extremt mycket av personerna i din direkta omgivning. Även om andra i världen kanske håller med om dina förändringar, så kommer du bli angripen som en följd av att din direkta omgivning vill att du behåller fasaden, eftersom det är samma fasad som de också upprätthåller.

Om vi tittar på det här så har vi den samhällsbaserade konfrontationen, och sedan har vi den familjebaserade konfrontationen. Det mesta av vår fasad kommer från familjen på något vis. Så om jag börjar konfrontera och bryta ned min fasad, så konfronterar och bryter jag i själva verket ned alla de familjebaserade föreställningarna. Självklart så kommer min familj, om de inte klarar att konfronteras med någon känsla, att reagera väldigt negativt på det. De kommer att ha ett väldigt starkt motstånd mot att jag bryter ned inte bara min egen fasad, utan i själva verket – genom att jag bryter ned min fasad – så bryter jag också ned deras. Och många av dem känner att det händer utan att de väljer det själva. De kan uppenbarligen välja att ignorera det, men de känner inte på det viset, eftersom de känner att det är ett personligt angrepp på deras sätt att leva. Och du kommer nu utsättas för enorma mängder avvisande känslor som projiceringar mot dig från din familj; du kommer förmodligen till slut känna dig ensam i din familj när du fortsätter göra det här.

Om du tittar på dynamiken, vad som verkligen pågår när det gäller det falska egot, så är det att vi upprätthåller den falska, egobaserade fasaden så att samhället inte konfronteras, så att familjen inte konfronteras, och så att jag inte konfronteras av samhället och familjen genom att jag väljer att vara mitt verkliga jag. Det finns enorma mängder känslomässiga investeringar i att upprätthålla en fasad. [00:34:01.08]

3.2.  Orsaker till vår investering i fasadjaget

Mary:  Under den senaste intervjun pratade vi om hur ödmjukhet bland annat är att vara sitt verkliga jag, och du säger att fasaden är det som täcker över vårt verkliga jag. Är mina blockeringar inför att vara sann helt enkelt de beroenden jag har av att andra ska tänka gott om mig, den här investeringen i att undvika konfrontation som du just nämnde? Finns det fler?

AJ:   Det är det översta lagret på problemet; det underliggande lagret är att jag är investerad i vad du tänker om mig eftersom om du inte tänker väl om mig så kommer jag ha vissa känslor att känna, och det är känslor som jag vill undvika. Så då har jag mängder av själviska orsaker till att försöka få dig att ha en bra åsikt om mig. Mina själviska orsaker till att försöka få dig att ha en god åsikt om mig (och genom att hålla igång en fasad så kanske jag får dig att ha det), är att jag slipper känna det jag skulle känna om du skulle angripa mig. Så jag har en personlig, känslomässig investering i att inte angripas, eller hur; det är min personliga, känslomässiga investering.

Och det handlar inte bara om att få andra att tänka väl om mig, det är det översta lagret. Det underliggande lagret är hur mycket jag vill undvika att de tänker illa om mig, på grund av hur det får mig att må och eftersom jag är rädd för att känna de känslorna. Om jag inte var rädd för att känna de känslorna så skulle jag inte ha någon investering. Men verkligheten är att eftersom jag är rädd för att känna de känslorna, så är jag nu väldigt fokuserad på att få de känslorna tillgodosedda och undvika de känslor som finns inom mig. Jag bär fortfarande omkring på dem, de finns fortfarande inuti mig. Jag bär omkring dem var jag än är. Ironiskt nog så kommer Guds attraktionslag, som baseras på mitt själstillstånd, attrahera vissa händelser där folk behandlar mig illa och då kommer jag uppenbarligen reagera på något vis.  Många gånger reagerar jag med arrogans eller ilska, den föregående känslan, eftersom jag försöker undvika att konfronteras med just de känslorna.

3.2.1.   Liknelsen med hur vår själ tänder eldsvådor

AJ:   Ironiskt nog så går min själ omkring och skapar en massa bränder; den skapar alla bränderna på grund av känslorna inuti mig. Sedan springer jag runt och släcker dem genom blidkande handlingar, genom att vara så som alla omkring mig vill, även om det betyder att jag stänger ner mig själv helt och hållet eller agerar på ett sätt som är helt på tvärs mot mina egna ideal, och jag gör allt det eftersom jag vill undvika känslorna som triggas inom mig, inte för att jag vill undvika känslorna som finns inuti dig. [00:36:47.00]

Genom min handling så undviker jag känslorna som finns inuti mig som har skapats av att du angrep de känslorna eller inställningarna. Jag behöver se att de här problemen inte är någon annans problem. Det är mina problem. Min villighet att ha en brist på integritet handlar helt om mitt problem. Det handlar inte om någon annans problem. Du kan ha hundra personer som angriper dig; om du har integritet så kommer du tillåta hundra personer att angripa dig och bara känna dina känslor. Och om du tittar historiskt på alla de människor som generellt respekteras på planeten, så var de i något läge personer som har angripits och ändå förblivit fasta i sin inställning till kärlek utan att vara arroganta. [00:37:39.03]

Maria:   Ja, verkligen. Och för att spola bakåt lite, så sade du: ”Vi går omkring och tänder eldsvådor och försöker sedan släcka dem.” Den här dynamiken mellan att starta branden och sedan släcka den, är det vårt verkliga jag som startar branden? Vad är det för dynamik som pågår där?

AJ:  Det är en kombination av vårt skadade jag och vår fasad som skapar bränderna, och faktum är att vår själ kommer fortsätta skapa de här bränderna eftersom det är så Gud har skapat attraktionslagen. Lagen om attraktion är sådan att vår själ, när den inte är i harmoni med kärlek, kommer att skapa negativa händelser eller omständigheter eller situationer som sedan för med sig de händelserna eller situationerna till oss, så att vi kan se hur vårt verkliga tillstånd är. Så vår själ kommer fortsätta skapa alla de här bränderna och sedan agerar vi för att släcka dem. Och ironiskt nog så tar vi inte itu med känslan som skapade dem.

Det är nästan som att någon går omkring med en tändsticka och startar alla de här bränderna, vilka är vi själva i vår själ, och sedan bestämmer sig någon för att det bästa sättet att hindra att det här händer är att gå efter dem med en vattenkanna, istället för att ta ifrån dem tändsticksasken. Och verkligheten är att vi ständigt gör det här mot oss själva där vi går runt och startar bränder, utan att hejda oss och tänka: ”Ja men vänta lite, jag har tändstickorna i min hand, tändaren ligger i min hand. Kanske jag ska lägga ned tändstickorna och arbeta på den underliggande orsaken till att jag har plockat upp tändstickorna och börjat tända alla de här eldsvådorna”.

Och det är egentligen det vi gör när vi upprätthåller den falska fasaden. Vi försöker få oss själva att se bra ut i andras ögon, och kom ihåg att alla omgivningar har olika krav, så det kommer vara rätt så svårt att få oss själva att se bra ut i alla andras ögon. Dessutom kommer vår själ att starta de här bränderna, för om vi vill få oss själva att se bra ut i andras ögon så kommer det bero på att vi har en del skador om oss själva och de underliggande skadorna kommer att starta branden. Och sedan springer vi runt och släcker dem allihop, genom att agera på sätt som ska släcka dem, utan att förstå att hela saken är väldigt oekonomisk. Det bästa förhållningssättet är att ta ifrån oss själva tändsticksasken, sluta tända eldsvådor och titta på de underliggande själsorsakerna inuti oss som är orsak till att vår själ startar de här bränderna.

Det är vad vi skulle göra om vi inte var så intresserade av egot. Vi skulle göra det automatiskt. Men när vi är intresserade av det falska egot så gör vi inte det. Vi bestämmer oss för att springa omkring och släcka bränder eftersom vi vill fortsätta att behålla det falska egot av flera orsaker. Vi vill se bra ut för andra men vi vill också se bra ut själva, och få det att se ut som att vi är något annat än vad vi är. Dessutom slipper vi de smärtsamma känslorna som finns inuti oss; vi har så många investeringar i att behålla det. [00:40:51.10]

Mary:  Det slår mig bara när du pratar att det är som att Gud arbetar med själen, och de här två sakerna tänder eldsvådorna och sedan försöker fasaddelen av oss arbeta emot hela processen, vilket jag förmodar är definitionen på en brist på ödmjukhet, eller hur?

AJ:   Ja, det är också definitionen på dumhet, egentligen, om du tänker på det! Vad finns det för poäng med att göra det? Och ironin är att eftersom de flesta inte förstår själen, så förstår de inte vad som skapar alla de här bränderna. Men om de tog en titt på vad som fanns inuti deras själ så skulle de lätt kunna se sambandet mellan vad deras själ egentligen känner och varför personen svarar på det sätt de gör. [00:41:36.14]

Mary:  Det låter som att varje gång det finns en brand i mitt liv så behöver jag försöka sluta dämpa lågorna och istället se vad som presenteras för mig här.

AJ:   Ja. Väldigt viktigt. Faktum är att om jag hade någon självuppfattning så skulle jag vilja gör det. Jag skulle inte vilja försöka få det till att det inte har hänt. Som du vet så har vi ofta pratat i grupper där någon säger till oss att: ”Nej, jag vet allt det där”. Och jag säger till dem: ”Okej, du säger att du vet allt det där, men vad hände dig förra veckan?” För jag vet ofta vad som hände dem förra veckan; då var det något förfärligt, traumatiskt som hände. ”Åh, men det var för att alla andra..:”, du vet: ”… det berodde på vad alla andra gjorde”, utan att förstå att deras egen själ har skapat bränder.

Så när de kommer och säger till mig att de redan vet allt jag pratar om, så säger jag: ”Jag är ledsen, du tror att du vet, vilket i själva verket är en arrogant inställning, och ovanpå det så håller du fast vid en fasad, för i verkligheten så skapar din själ de här bränderna som du inte ens känns vid”. (Skrattar) Det är som att starta branden och säga: ”Åh, det finns ingen brand här!” Startar en annan brand: ”Åh, det finns ingen brand”. (Skrattar) ”Ingen brand, ingen brand!” Och det är så vi i vår egen arrogans och känsla av ego har ett sätt att ignorera allting därigenom. Och sedan säger vi till någon som kommer och pratar med oss om det att: ”Åh, jag vet allt du pratar om”. Och jag skulle säga till personen att: ”Ja, om du visste allting jag pratar om så skulle du inte bara vara enig med Gud just nu, utan din själ skulle heller inte starta bränder varje dag i veckan heller”: [00:43:11.20]

3.3.  Hur vi bryter ned fasaden med mod, integritet och ärlighet

Mary:  Det leder mig till nästa fråga, vilken är att om jag, eller vi, upptäcker att: ”Okej, jag har den här fasaden”, hur börjar jag då komma närmare mitt verkliga jag? Hur börjar jag arbeta mig igenom det här problemet?

AJ:    Ja, återigen så är det här något som är väldigt svårt för de flesta, för att verkligen vara självreflekterande kräver en viss nivå av uppriktighet i början. Vi behöver ställa frågor till oss själva om oss själva, fråga: ”Vad är sanningen om mitt liv? Är jag lycklig på riktigt? Mår min kropp bra? Blir jag yngre? Blir jag klokare? Agerar jag i harmoni med kärleken i alla mina interaktioner med andra? Är mitt liv lyckligare?” Alla de frågorna behöver vi ställa till oss själva. Och om de inte är det, om det inte händer så beror det på att det är något där som vi blockerar. Det är något som pågår inuti oss.

Vi behöver sluta framställa oss för världen på det sätt som vi vill att världen ska se, och vi behöver börja framställa oss inför alla så som vi verkligen är. Det kräver många kvaliteter som de flesta av oss inte har i början, vilket är mod, integritet och ärlighet. Vi pratar ofta om de här kvaliteterna, men väldigt få har dem när det gäller att leva i sin fasad. Mitt förslag är att be om att få integritet, mod, ärlighet, sanningsenlighet, be till Gud om att få utveckla en önskan inom oss att utveckla de kvaliteterna, även om ingen annan på planeten utvecklar dem än vi själva. [00:45:03.10]

Använd den processen för att utveckla de kvaliteterna så att vi åtminstone kan få en ärlig utvärdering av oss själva. Det är vad jag känner behöver hända när det gäller detta. När vi går igenom detta så börjar vi uppenbarligen exponera en del underliggande rädslor och beroenden som vi har som gör att vi behåller fasaden. Men vi kommer inte kunna göra det om vi är totalt okunniga om vårt eget tillstånd och vad vi attraherar in i vårt liv.

Mary:  Så det låter som att vi behöver börja vilja titta ärligt på oss själva. Utifrån vad du sade, att titta på allt som pågår omkring oss i våra liv just nu.

AJ:   Ja.

Mary:   Och vad det säger om mig själv, snarare än om andra människor.

AJ:  Ja. Om vi tog det som ett globalt problem, vilket det är, då skulle vi resonera på det här viset. Världen har många väldigt, väldigt mörka problem just nu. Vi drar ut i krig, det pågår mord, det pågår våldtäkter, det pågår väldigt mörka saker på Jorden hela tiden. Det finns människor som svälter ihjäl. Det finns miljontals människor som svälter ihjäl vartenda år. Allt detta är globala problem. Om jag då är självreflekterande, så börjar jag se hur jag själv och känslorna inuti mig skapar de här globala problemen. Det faktum att de globala problemen existerar betyder att vi inte har fått ordning på allting.

Om alla andra än jag är problemet, så skulle det betyda att det finns 7 miljarder människor på planeten som allihop tänker att det är någon annan som orsakar problemet. Verkligheten är att det måste vara de 7 miljarder människorna på planeten som orsakar problemet. Om vi undersöker det ur ett globalt perspektiv så, ja; då orsakar de 7 miljarder människorna på planeten de här problemen, och därför har vi inte fått ordning på allting och därför är vår fasad rätt så onödig, den fungerar i själva verket inte, och medan vi går med ett förnekande av de här problemen så kommer vi inte ordna upp i någonting.

Om vi tar och krymper ned det här till vårt personliga liv. Detsamma gäller i ännu högre grad i vårt personliga liv. Om vårt personliga liv har en stor mängd problem och svårigheter och vår egen kropp har problem, så finns det till och med ett större samband mellan våra egna oläkta känslor och våra egna föreställningar och våra egna önskningar och våra egna handlingar som skapar vårt liv; vi är den person som är i mitten av vårt eget liv. Då skulle det vara rimligt ur ett logiskt perspektiv att om vårt liv är lite av en röra så är det vi som är personen i centrum av detta som skapar det. Och vi behöver se det här, i synnerhet i en miljö som på de flesta platser i västvärlden. I andra länder så tvingar västvärlden på dem saker, och ofta hamnar en persons liv utanför deras egen kontroll en del på grund av det här påtvingandet. Som jämförelse så har de flesta av oss i västerländska länder inte någon enorm mängd tvång, så verkligheten är att om vi lever i västvärlden och vi tror att vi har läkt allting emotionellt och har fått ordning på allt, så är det en stor, stor lögn som vi intalar oss, om vi dessutom inte tänker granska vårt eget liv.

Kommer du ihåg samtalet vi hade i U.S.A. om ”The Human Soul – Denial & Addictions” (Människan själ – Förnekelse & beroenden)? Vi gick ut och åt middag med en grupp personer och de förnekade sina egna känslor väldigt mycket, och hur deras egna känslor skapar många av de beslut som regeringen fattar, och när vi väl började prata om hur mycket det utmanade dem allihop så: ”Wow!” Det kom upp tunga känslor efter det. Det är den sortens självgranskning som vi kommer behöva om vi är i vår fasad. [00:49:04.05]

Mary:  Tack så mycket. Okej, så här långt har vi pratat om arrogans och fasad. Vad kommer därefter på din lista?

AJ:   Tja, det finns så många, eller hur?

Mary:  Ja. Jag har en på listan som vi kan ta upp, dömande och kritik, vilket jag tycker är intressant, och vi förknippar det kanske inte alls med en brist på ödmjukhet.

4.   Hur vi motsätter oss ödmjukhet: dömande och kritik

AJ:  Javisst. Dömande och kritik. De är i själva verket väldigt lika arrogansen på många sätt.

Mary:  Hur skulle du definiera dömande?

AJ:   Ja, återigen så är dömandet en känsla som kommer ut från mig. Det har inget att göra med vad jag säger. Jag kan säga sanningen på ett kärleksfullt vis eller så kan jag säga sanningen på ett dömande vis. Om det är på ett dömande vis, så har jag en känsla som kommer ut från mig mot den andra personen om att jag är överlägsen dem, att jag vet bättre än dem och så vidare. Faktum är att ett dömande handlar mycket om min åsikt om den andra personens värde. När jag är i ett tillstånd där jag dömer så har jag en stark åsikt inom mig om att jag är värd mer än vad den andra personen är. Det kan vara på ett visst område, men det kan också vara på en lång rad områden. Ibland handlar det om en rad områden där jag tror att allt som har att göra med min existens är mer värt än någon annans.

Det är en känsla som är en ganska skadlig projicering på den andra personen. Det är nedlåtande, förminskande. Det får oss att ha en motbjudande syn på andra människor. Det skapar en känsla i dem av att de är mindre värda eller så försöker det skapa en känsla i en annan person av att de är mindre värda än vad jag är. Och det ger mig möjligheten att behålla en känsla av personlig överlägsenhet. Med andra ord, genom att döma dig så kan jag behålla en känsla av att jag är bättre än vad du är. Och självklart finns det stora problem med dömande när det gäller ödmjukhet.

Att kritisera ligger väldigt nära och återigen så behöver vi vara försiktiga; kritik är en känsla. Det är inte ett uttalande. Du förstår, jag kan göra ett uttalande som är sant, och det sanna uttalandet kan till exempel vara att: ”Tycker du om de här blommorna?” (A.J. pekar på en vas med blommor på intervjubordet) Och min känsla är att: ”Javisst, jag älskar de blommorna. Många av dem ser ut som inhemska arter, och jag gillar hur många av dem ser i färgen och allt”. ”Är de döende?” ”Ja. De är döende. De har klippts av och är döende.” Och för att vara uppriktig så förstår jag inte varför folk vill klippa av blommor för de börjar genast dö. Ärligt talat. Jag skulle mycket hellre se dem leva under en längre tid. [00:52:52.10]

Så mitt uttalande om att de är döende är inte ett dömande eller kritik; det är bara ett uttalande som är sant. De är döende. Men någon skulle kunna ta det uttalandet för att vara dömande eller kritik. Med andra ord så ger de mig blommorna, och det är en vacker, trevlig bukett och jag säger: ”Du har gett mig en hög med saker som dör nu”, vilket är ett sant uttalande, då kanske de ser det som att jag avvisar deras gåva, vilket nu tas som kritik, även om jag inte menar det på det viset. Det är bara ett uttalande som är sant.

Så det beror på givaren, och det är här det är väldigt, väldigt svårt för de flesta att bedöma om det är dömande och kritik, för de flesta känner sig kritiserade eller dömda till och med när du bara uttalar sanningen. Det är inte det jag pratar om. Jag pratar inte om när vi bara uttalar sanningen utan någon känslomässig avsikt med det. Det jag pratar om är dömande och kritik som är en önskan om att få den andra personen att känna något som en följd av uttalandet, vilket är ett helt annat tillstånd.

Om jag säger: ”De är döende”, och det bara är ett sant uttalande, så är det bara ett uttalande som är sant. Men om jag säger: ”Jag påpekar för dig att de är döende, eftersom jag vill kritisera dig för att du klippt av dem”, och i själva verket vill jag få dig att må dåligt för att du klippt av dem, istället för att undersöka sanningen bakom varför du klippte av dem; då är jag direkt involverad i att känna dömande från mig själv. Det är en känsla som kommer ut från mig. Och olyckligtvis är de flesta inte särskilt känsliga för känslor, så de känner inte känslan som kommer ut från personen när de bara uttalar en sanning. Så det här grumlar vattnet en del när det gäller den här känslan. [00:54:49.15]

Mary:   Det gör det, eller hur? Och ibland känns det som att du kan ha vad som verkar vara ett subtilt utbyte med någon som kan vara kantat av dömanden, eller hur? Det kan vara öppet eller väldigt underförstått, men i båda fallen så förmodar jag att du pratar om känslan som kommer ut?

AJ:    Ja. Vi ser att det underförstådda dömandet förekommer väldigt mycket i familjer, men även i samhället. Det har till exempel skrivits många saker om oss nu och ett dömande är att vi är en sekt. Det är inte ett sant uttalande. Du och jag leder inte någonting. Vi bor på vår egen mark. Det är ingen som bor här med oss. Vi övervakar inte allas liv för att se om de utövar principerna som vi lär ut om Guds sanning. Vi angriper dem inte om de inte gör det. Vi ger dem inte en massa härliga känslor när de gör det. [00:55:52.00]

Mary:   Vi hotar dem inte.

AJ:   Vi hotar dem inte med att ta bort vår kärlek. De enda gångerna vi avlägsnar oss från att tillbringa tid med någon är när de är kärlekslösa mot oss. Vi har inga kontrollnivåer över huvud taget. Och i princip alla som kommer och hälsar på oss ser det.

4.1.  Exemplet med hur Divine Truth stämplas som en sekt av massmedia

AJ:   Men om du ser på vad massmedia gör, så har ordet ”sekt” en antydan. Det är inte bara ett uttalande om sanning för massmedia, utan det är i själva verket ett sätt att ge läsaren ett intryck. Det är en avsiktlig manipulation av sanningen med syftet att skapa en uppeldad känsla i läsaren, i det här fallet.

I många nyhetsartiklar så hänvisas jag till exempel till som ”Miller”. Med andra ord så respekterar inte personen som skrev artikeln mig ens så mycket att de använder mitt förnamn. Jag kallas sällan för ”Mr. Miller, eller Mr. Alan John Miller”, utan istället kallas jag bara för ”Miller”, och det här är ett annat dömande som kommer ut från dem. Hur de uttrycker mitt namn är bara ett uttalande som är sant; mitt efternamn råkar vara Miller, men attityden de har är att jag inte förtjänar någon typ av respekt, vilket är hur de känner. Och det är så de behandlar mig när de intervjuar mig.

Känslan som kommer ut från dem är en dömande känsla. Den hjälper en person att behålla sin egen arrogans, deras egen inställning. Det hjälper dem att behålla känslan av att vara överlägsna, så de känner att de har rätt att trycka ner andra. Folk som vi hittills har träffat i massmedia – och jag säger inte att alla människor som arbetar med massmedia skulle vara så här, men vi har inte träffat någon som inte är det än så länge – har en stark önskan om att trycka ned andra hela tiden. Faktum är att vi ser det här hända med andra hela tiden. De skriver stora artiklar som trycker ned någon, men när det visar sig vara bevisligen felaktigt och de har stämts eller något liknande för att det var felaktigt, så skriver de en pytteliten rättelse på den 28:e sidan i tidningen som ingen kan se, medan de använde utrymmet på hela framsidan åt att trycka ned personen. Det här är en indikation på deras underliggande önskan; deras underliggande önskan är att döma, men inte säga sanningen. En person som har en önskan om att säga sanningen skulle säga sanningen, vare sig de är tycker om sanningen eller inte. [00:58:32.07]

Om någon kom och undersökte våra liv så skulle de se att vi inte lurar folk, vi pådyvlar dem inte våra känslor. Vi gör inte någon av de sakerna. Och även om de personligen kanske är olyckliga över det, eftersom det gör deras rapport mindre dramatisk och mycket mindre uppeldande, så skulle de ändå vara nöjda med att säga sanningen. Det är vad dömandet gör, dömandet hjälper oss att undvika sanningen. Dömandet är ett väldigt bra sätt att gå bort från sanningen på, att komma undan med handlingar som är väldigt, väldigt skadliga för samhället och individer, eftersom vi vill behålla en felaktig inställning för det mesta.

4.2.  Orsaker till att vi dömer

Mary:  Min nästa fråga är: ”Vad får oss att döma? Inte bara döma andra utan även döma oss själva. Jag ser att många har problem med att döma och kritisera sig själva, så vad är det som driver på i den här skadan?”

AJ:   Ja, när det gäller alla de skadorna så började de flesta i barndomen på något vis. Det kan vara en kombination av saker som samlat sig i barndomen som har fått oss att börja döma andra. Ibland har en familj uppfattningen att deras familj är den bästa familjen, och på grund av detta så behåller barnen den uppfattningen, de inpräntar hela konceptet i barnen om att: ”Vår familj är bättre än någon annan familj. Vår föreställning är bättre än någon annans föreställningar. Hur vi lever vårt liv är bättre än hur någon annan lever sitt liv. Det gör oss till bättre människor”. Det finns en sådan underliggande känsla i dem. Den här underliggande känslan byggs upp inuti barnet, och sedan börjar de agera enligt den här underliggande känslan av att de är bättre än andra. Och som en följd av det kommer de självklart inte undvika att döma andra.

Det andra som orsakar dömande är nästan hela den motsatta uppsättningen av omständigheter i vår barndom, vilket är där andra människor har dömt oss och kritiserat oss och tryckt ner oss och förminskat oss och behandlat oss illa under vår barndom, och det här får oss att ha en upprorisk inställning mot deras dömande genom att döma dem i vår tur, genom att ha en sparka tillbaka-reaktion på deras dömande. Därigenom växer vi upp och dömer de saker som finns inuti oss.

Dessutom dömdes vi ofta som barn när vi uttryckte någon känsla. Så snart vi uttryckte en känsla som inte stämde överens med familjens eller det omgivande samhällets synpunkt på den tiden, så angreps vi direkt. Så dömandet kommer i själva verket från en hög grad av rädsla inom oss över att bli personligt angripna. När vi angriper andra så slipper vi själva bli angripna. Och om vi, som grupp sett, angriper varandra, så finns det en hög grad av acceptans i gruppen mot att vi själva inte ska angripas. Ofta kommer dömandet från en djup, underliggande rädsla för att vi själva ska angripas, att vi saknar trygghet, och vår egen brist på säkerhet.

Du ser det här hända hela tiden i världen också, där dömandet så småningom förvandlas till krig. Under hela den Mörka tidsåldern förvandlades dömande till en religiös förföljelse, därför att de till slut nådde fram till det här synsättet: ”Eftersom jag dömer dig, så kan jag nu fördöma dig”. Nu kan jag skipa rättvisa, det jag tror är min form av rättvisa, mot dig. Om du råkade prata med andemänniskor och jag hörde dig, och jag var en religiös förföljare på den tiden, så skulle jag ha fördömt dig som häxa och gett dig ett sätt att testa det, och det testet slutade upp med din död om du var oskyldig, och om du inte var oskyldig så skulle du ändå dödas. Inte mycket till val, men det skulle vara det dömandet jag mätte saker efter. [01:03:06.06]

När vi väl börjar döma varandra så börjar vi i själva verket också fördöma varandra. Och det är inte långt från det innan vi börjar mörda andra, där vi börjar skada andra fysiskt. [01:03:21.00]

Mary:  Det är rätt så tillnyktrande.

AJ:   Javisst. Jag förmodar att det vi behöver göra är att se på hur det här förhåller sig till ödmjukheten. Hela orsaken till att vi gör det här är att undvika våra egna känslor kring att andra angriper oss. Och vi undviker våra egna känslor av överlägsenhet som vi känner mot andra. I slutänden undviker vi våra egna känslor av hur mycket mindre värda vi känner oss, vår egen känsla av självvärde. Det finns många känslor som vi undviker och kommer undan med bara genom att döma någon. [01:03:55.20]

4.3.  Dömandet stänger ute Guds sanning och Guds kärlek

Mary:   Hur förhåller sig dömandet till att vi ser och säger sanningen?

AJ:   Ja, rädsla och sanning är raka motsatserna till varandra. Rädsla är falska förväntningar som förklär sig till sanningar, eller vi kan kalla det ”False Expectations Appearing Real” (F.E.A.R = rädsla, övers.anm.); de förklär sig till sanningar. Och sanningen är raka motsatsen. Sanningen är Guds sanning, absolut, omöjlig att ändra på. Dömandet är en känsla som baseras på rädsla. När jag är i ett tillstånd där jag behåller en rädslobaserad känsla, så är det omöjligt för mig att se sanningen. Det är vad dömandet också får oss att göra. Det gör att vi inte kan se sanningen. Så det är väldigt, väldigt skadligt.

Om vi tänker på vår relation med Gud, så har vi ödmjukheten som grunden för vår relation med Gud. Ödmjukhet öppnar dörren till sanningen. Om vi dömer så stänger vi dörren till sanningen. Vi kanske ber till Gud att: ”Snälla, ge mig mer kärlek”, men medan jag dömer min medmänniska så, som jag sade under det första seklet: ”Du kan lika gärna ta ett rep och lägga det om din hals och fästa det till ett järnklot och kasta det i havet”, för det är vad du egentligen gör. Du dödar dig själv när det gäller din relation med Gud. Det är vad du gör genom att döma en annan person. Du skadar den andra personen, men dessutom skadar du din egen själ så att den stänger sig inför mer sanning. Och när du får din egen själ att stänga sig inför mer sanning, hur kan då kärleken komma in?

Så om ödmjukhet är porten till sanningen och sanningen är porten till kärlek, så kommer vi inte ens fram till sanningen när vi är i ett dömande tillstånd. Vi intalar oss redan en lögn. Och det är omöjligt för nya sanningar att komma in i oss och omöjligt för Guds kärlek att komma in i oss medan vi dömer vår medmänniska. Dömandet hjälper oss att undvika vår egen rädsla, det hjälper oss att hålla oss undan från sanningen om vad vi känner, och det hjälper oss att undvika personligt ansvar för vår egen känslomässiga respons på det som händer. Det hjälper oss att undvika alla de sakerna. Det är anti-ödmjukhet, dömandet.

Vi märker, som du och jag ofta talar om, hur många som tror att de är på Vägen med Guds kärlek dömer andra väldigt mycket. De har förfärliga känslor mot människor i samhället eller i omgivningen, och det här är en indikation på hur mycket de inte förstår principerna i ödmjukhet. Om de förstod ödmjukhetens principer så skulle de titta på sig själva och säga: ”Wow, jag dömde precis någon annan. Så jag dömde precis någon annan. Wow, varje gång jag dömer de här personerna, så stänger jag ute sanningen totalt från mig själv. Totalt.” [01:07:00.08]

Mary:   Och jag ser många som anser sig tala sanning, och ändå är de i ett dömande tillstånd.

AJ:    Precis. De är fullständigt avstängda mot sanningen.

Mary:   Den vägen är helt avstängd.

AJ:   Precis.

Mary:   Det jag tycker är så tillnyktrande med dömandet är, som du påpekade, den snabba utvecklingen mot våldsamheter som kan ske genom dömandet. [01:07:21.07]

AJ:    Ja. Under det första seklet så behandlade många av våra så kallade vänner dig väldigt illa, på grund av sitt dömande av dig, både medan jag levde men ännu mer när jag hade gått över. Och många av de personerna agerade som om de var helt kärleksfulla. Men så snart du försatte dem i en negativ situation så tog de till våld, så mycket våld att de i allmänhet var redo att döda en människa till och med, eller våldta dem och många andra väldigt kärlekslösa handlingar som kommer genom det underliggande, dömande tillståndet.

Män till exempel, som dömer en kvinna genom att kalla henne för en slampa eller hora, kommer ofta ta sig för att våldta samma slags kvinna, enbart för att deras dömande känslor får dem att så småningom ta till våld.[01:08:08.18]

Mary:    För att rättfärdiga det.

AJ:    För att rättfärdiga det, ja.

5.    Hur vi motsätter oss ödmjukhet: förnekande

Mary:     Okej, tack älskling. Nästa på min lista är förnekande. Jag har skrivit: ”Intellektuellt och emotionellt förnekande av kärlekslösa tankar, ord och handlingar är ett motstånd mot ödmjukhet”.

AJ:     Kan vi säga med både intellektet och känslorna.

5.1.  De tre huvudtyperna av förnekande: rättfärdigande, minimerande och att lägga skulden på någon/något annat

Mary:    Vilka är de sätt som vi vanligen använder för att leva i förnekande?

AJ:    Ja, vi skulle förmodligen kunna räkna upp hundratals av dem, men det finns tre huvudsakliga som jag känner är så populära och vanliga att vi kan hänvisa till dem hela tiden. Den första är en känsla av rättfärdigande av vårt eget beteende, där vi rättfärdigar beteendet, vanligen eftersom någon annan gjorde det mot oss. Till exempel: ”Du sårade mig så det ger mig rätt att såra dig”.  ”Du skadade mig, eller du skadade något jag äger, så det ger mig rätt att skada något du äger.” ”Du stal från mig så det ger mig rätt att stjäla från dig.” [01:09:28.05]

Mary:   Javisst, eller jag kan tänka på några bland kvinnorna som att: ”Hon har gjort en abort. Jag har gjort en abort. Alla gör det”.

AJ:    ”Alla gör det.”

Mary:   Och vi förnekar känslorna.

AJ:    Javisst, rättfärdigandet är ett stort sätt att förneka känslor. Och intellektuella rättfärdiganden orsakar känslomässigt förnekande. Att mnimera är något annat som vi gör. När jag säger minimera, så säger vi: ”Åh, det var inte så illa”. Vi gör ofta det här med vår barndom; vi säger: ”Javisst, mamma och pappa var inte alltid kärleksfulla, men det var inte så hemskt”, samtidigt som de bär omkring på flera berg av känslomässigt bagage. ”Men det var inte så illa. De var okej”. Faktum är att när vi minimerar så kan vi aldrig nå fram till den underliggande kausala känslan. Det är uppenbart när vi rättfärdigar att vi aldrig kommer nå fram dit, eftersom vi i själva verket rättfärdigar ett kärlekslöst beteende, men när vi minimerar det kärlekslösa beteendet, så kommer vi heller aldrig komma fram till den kausala känslan på det djup vi behöver för att kunna frigöra den.

De flesta tar sig för att minimera det som har hänt dem, och minimera det de har gjort också, och förklarar för sig själva: ”Nej, det var inte så illa. Det var bara en liten sak”. Du ser ofta det här när folk stjäl: ”Åh, det vara bara från regeringen. Jag skulle inte stjäla från dig! Men jag skriver in felaktiga uppgifter i inkomstdeklarationen.” Det finns en underliggande syn på att vissa saker är acceptabla.

Och sedan är den tredje som vi använder lika ofta känner jag, att skylla på någon annan eller något annat. Du ser till exempel ofta det här när en person samtalar med en annan person om något som har gått fel i en relation. De säger: ”Men du gjorde det här”, men för det mesta så hör ”Du gjorde det här” inte alls ihop med samtalet. Men vi försöker flytta fokuset från oss själva och till något annat. Och vi använder det som ett sätt att undvika vad som verkligen pågår inuti oss själva.

Rättfärdigande, minimerande och att lägga skulden på något eller någon annan är verktyg vi använder, och jag känner att allt det är en del av förnekandet. Allt detta är metoder som vi använder för att stanna kvar i ett totalt förnekande av ett kärlekslöst beteende. Alla kärlekslösa tankar, alla kärlekslösa ord och allt kärlekslöst beteende som vi har upprätthålls av förnekandet av desamma genom att rättfärdiga, minimera och skuldbelägga andra för det. Vi behåller den här inställningen så att vi inte behöver stå ansikte mot ansikte med oss själva. Men ödmjukhet handlar helt och hållet om att stå ansikte mot ansikte med dig själv. När du är i tillståndet där du förnekar och lägger skulden på andra så kommer du aldrig stå ansikte mot ansikte med dig själv.

5.2.  Förnekandet av Guds lagar

Mary:   Så det är att förneka oss själva. Hur är det när vi förnekar Gud och Guds lagar? Indikerar det en brist på ödmjukhet?

AJ:   Självklart! En ännu större brist på ödmjukhet på många vis. Föreställ dig att det finns en Gud, och Gud har en massa lagar på plats i universum, och jag går igenom det här universumet med ett fullständigt förnekande av dem allihop; då kommer uppenbarligen mitt liv att återspegla hur jag förnekar dem på många vis. Saker som händer i mitt liv kommer visa mig att jag förnekar det. Min själ kommer tända en massa bränder förstås, som jag kommer springa runt som en tok och försöka släcka. Men jag är också i ett arrogant tillstånd. Jag är i ett tillstånd där jag säger: ”Jag är laglös. Jag behöver inte Guds lagar”, där jag inte värdesätter några av Guds lagar på något vis. Och det här är ett underliggande förnekande av en viss känsla. Det är en upprorisk känsla. Att vilja göra uppror mot själva den person som skapade oss är en stark, ilskebaserad önskan. Så länge jag förnekar allting, så är det detta jag gör; jag är i själva verket i ett rasande tillstånd mot alla Guds lagar och Guds principer. Och det kommer förstås aldrig ge något särskilt bra resultat. [01:13:50.09]

Mary:   Vad blir resultatet? Hur påverkar det oss när vi förnekar Gud och Guds lagar?

AJ:   Tja, jag antar att vi kan säga att det påverkar resultatet på ett väldigt grundläggande vis. Så länge jag förnekar alla Guds lagar och förnekar Gud själv, så är jag också i ett tillstånd där jag aldrig kommer leva i harmoni med kärleken. Vi har pratat med många som älskar att höra det vi har att säga till dem, men de vill inte agera på det, och den främsta orsaken till att de inte vill agera är att de säger till oss: ”Om du inte kan bevisa att du är Jesus så kommer jag inte göra något av det här”. Och jag säger: ”Tja, det är en väldigt underlig inställning. Det du i princip säger till mig är att om jag inte kan bevisa för dig tillräckligt väl att jag är Jesus, så kommer du inte agera på ett mer kärleksfullt vis.” Det verkar vara en väldigt ologisk sak att göra i mina ögon; att faktiskt bestämma sig för att inte agera på ett mer kärleksfullt vis enbart för att du inte vet om någon är den de säger att de är. Det är en väldigt ologisk inställning. [01:15:03.01]

Dessutom ger det dem ett rättfärdigande för att inte agera kärleksfullt. Varför skulle du vilja ha ett rättfärdigande för att inte agera kärleksfullt? Det måste finnas en del rätt så mörka känslor i en person som är villig att rättfärdiga, använda en orsak så som: ”Kan du bevisa att du är Jesus?” ”Nej”. ”Då kommer jag inte bli mer kärleksfull.” För mig ter det sig som en absurd föresats, att du nu säger att eftersom jag inte kan bevisa min identitet i det här läget, så betyder det att du har rätt att vara kärlekslös. Och det är här jag känner att förnekandet har en enorm inverkan på folk på planeten, där de inte ens kan resonera logiskt längre, om att det de förnekar inte är logiskt att förneka. Det är inte logiskt ur något perspektiv på planeten; det är inte logiskt att motsätta sig att bli mer kärleksfull. Det är inte logiskt.

Det är inte logiskt att motsätta sig mer sanning. Det är bara inte logiskt. Och det är inte logiskt att lägga beslutet om huruvida du ska göra något i någon annans händer. Det är inte heller logiskt. Och ändå gör folk det hela tiden eftersom det är i ett förnekande. De vill inte agera fysiskt på något vis för att bli mer kärleksfulla själva. Verkligheten är att de inte vill stå ansikte mot ansikte med det faktum att de är kärlekslösa; de förnekar detta totalt. De hittar hellre på hundra ursäkter till varför de ska fortsätta att vara kärlekslösa. Och en av de ursäkterna kan vara: ”Åh, men du är inte Jesus”, eller ”Du har inte bevisat att du är Jesus”: Så vadå? Det finns fortfarande goda orsaker för dig att vara kärleksfull. Det finns fortfarande goda orsaker för dig att upptäcka mer sanning, vare sig jag är Jesus eller inte. Och det finns ingen logisk rimlighet i att en person väljer att förneka, förutom att de vill fortsätta vara kärlekslösa. De vill komma undan med att behandla andra illa.

5.2.1.   Ett exempel med att förneka sanningen om abort

AJ:   Så jag känner att förnekandet är en väldigt stark sak som pågår på planeten. Du vet samtalet vi hade om ”The Human Soul – Denial & Addictions” (Människans själ – Förnekelse & beroenden) med folk i U.S.A. nyligen? När jag började räkna upp olika problem, så var en av dem statistiken över aborter sett ur andevärldens perspektiv. Det sade jag förstås inte under presentationen. Många gick hem och började kolla upp statistiken över aborter, och sedan fick jag en lång rad mejl som talade om hur fel jag hade om abortstatistiken och så vidare. Och det hade jag inte, ärligt talat.

Deras statistik över aborter räknar bara med dokumenterade aborter i utvecklade samhällen. Dessutom inkluderar de inte aborterande former av preventivmetoder. När du lägger samman alla aborterande former av preventivmetoder och alla önskningar som föräldrar har om att inte få barn, och alla aborter som faktisk sker, så är det i själva verket mer än en halv miljard graviditeter på planeten varje år. Inte 144 miljoner, vilket är antalet barn som föds, på planeten varje år.

Så vad hände med resten av barnen? De dog allesammans, av aborter och missfall. Vare sig vi kallar dem för aborter eller missfall så dog dem allihop av det. Så när jag pratar med våra andevänner så säger jag: Hur många går över till andevärlden varje år på grund av att deras föräldrar agerat på ett aborterande vis?” De säger: ”250 miljoner”. När vi ser på statistiken på planeten för hur många aborter som sker varje år, så är det 45 miljoner. Väldigt olika antal.

Men varför rättfärdigar vi då 45 miljoner barns död från aborter varje år? Vi menar att vi lever i samhällen som älskar barn, men innan barnet lämnar livmodern så har vi inga som helst problem med att döda det. Är det något som är fel här? Självklart är det det. Det är det som är poängen. Det är något som är fel här. Och det här är det underliggande problemet; de flesta av oss är i ett totalt förnekande av att de flesta av oss i de västerländska samhällena accepterar, eller många människor accepterar, abort, vilket i själva verket är att acceptera mord, utan att se resultaten i andevärlden av vad som faktiskt händer de här barnen. Vi godtar i själva verket något eftersom vi vill behålla vårt förnekande. Varför vill vi behålla vårt förnekande? Eftersom vi får rätten att göra en abort om vi behåller vårt förnekande. Det är därför vi vill göra det. [01:20:10.06]

Mary:   Vilket handlar om att undvika en rädsla i slutänden?

AJ:    Vilket handlar om att undvika en rädsla. Alla möjliga rädslor, om vi räknar upp dem allihop. I intervjun nyligen med Barbara som handlade om abort, så räknade jag upp några av de rädslorna vi har som får oss att välja en abort. Men i verkligheten så vill ingen av oss möta de rädslorna, så varför slutar det med att vi gör det? Det slutar med att vi går in i ett totalt förnekande av att det ofödda barnet är ett barn, och då börjar vi behöva göra ett val. Är det vid 3 månader som det är ett barn? Eller är det vid ett halvårs graviditet som det är ett barn? När kan vi tillåta en abort och inte tillåta en abort? Och alla de valen görs eftersom vi har ett totalt förnekande av det faktum att det här är ett barn. Vi förnekar fullständigt sanningen i det faktumet. Vi behöver inte möta sanningen. Och vi behöver inte möta sanningen om hur många aborter som faktiskt sker. Vi behöver inte möta sanningen om vårt eget kärlekslösa beteende. Och ändå, när barnet är fött, hur långt går vi inte för att rädda barnet om det är sjukt? Extremt långt. Något är fel här! Logiskt sett är något fel. [01:21:18.16]

Mary:   Javisst. Om du tar det här problemet till exempel, förnekar vi något som vi känner inuti oss själva från början? Eller är världen i sig i ett förnekande av att den inte tillåter att vi nås av tillräckligt mycket sanning om de här problemen?

AJ:    Ja, i slutänden så kan alla de här sakerna tillskrivas oss personligen och vårt känslomässiga tillstånd. Men vi måste förstå att vårt eget känslomässiga tillstånd ofta är följden av omgivningen vi lever i. Om världen i sig tror att barn inte är ett barn förrän det har fötts, så kommer jag förstås växa upp med samma tro, vilket sedan får mig att göra vissa rättfärdiganden. Men alla mödrar som varit gravida och som har förlorat sitt barn genom ett missfall känner ofta att de har förlorat ett barn. Och ändå, när de förlorar ett barn genom en abort, så tror de inte att barnet är ett barn.

Och det i sig är den nivå av förnekande vi har. Vi är villiga att förklara ett tillstånd, och ändå förklara ett helt motsatt tillstånd och ändå vara i ett totalt förnekande av att vi pratar om exakt samma sak nästan samtidigt. Och det är en indikation på hur mycket vårt intellektuella förnekande får oss att undvika känslomässiga orsaker inuti oss. Verkligheten är att ja, samhället har kollektivt sett vissa tillstånd som går helt emot vidkännandet av sanningen på ett visst område. [01:23:00.18]

Mary:  Vi pratar mycket om aborter, men jag antar att det här gäller väldigt många andra problem som vi inte ens ser. Abort är ett problem som tas upp som ett moraliskt problem på planeten, men jag förmodar att det finns många problem som vi inte ens ifrågasätter eftersom hela världen är i ett slags globalt förnekande av dem.

5.2.2.   Ett exempel med att förneka sanningen om att äta kött

AJ:   Så vi kan se på en annan, ätandet av kött. Det är mer av ett globalt problem. De flesta på planeten är helt för att äta kött. De flesta inom hälsovårdsyrkena förespråkar att vi äter det, de tror att vi ska göra det av hälsoskäl. Om du tittar på nästan alla samhällen på planeten så är vi villiga att förstöra vår natur för att vi ska kunna äta kött. Det sker 10 gånger så mycket förstörelse på planeten och även av ekonomiska resurser som krävs för att ta fram köttet, jämfört med om alla var vegetarianer på planeten. Och ändå förnekar vi allt det här. Och varför förnekar vi allt det? Eftersom många av oss gillar att äta kött. Det är den främsta orsaken till att vi förnekar det hela.

Ur ett socialt perspektiv så kan vi behålla det här förnekandet. Många som har lyssnat på Divine Truth, Guds sanning, i åratal har fortfarande inte tagit itu med det här moraliska problemet, eftersom de fullständigt förnekar det faktum att de är kärlekslösa. De är själva kärlekslösa mot djuren, men de är också kärlekslösa mot Jorden. De är kärlekslösa mot regnskogarna, vilka förstörs i en enorm hastighet enbart för att vi ska producera kött. De är kärlekslösa mot Jorden och Jordens resurser eftersom vi kan använda en tiondel av resurserna som vi använder just nu till matproduktion. Och samtidigt klagar de över hur Jorden förstörs.

Hur ser hyckleriet ut där? Om en person klagar över hur Jorden förstörs, och samtidigt äter kött, så är de hycklare. Rätt så enkelt. Och det är inte ett dömande, det är bara ett uttalande om en sanning. De är hycklare eftersom de å ena sidan förstör Jorden och å andra sidan klagar de över folk som gör det, och det är hyckleri. Det är ett hycklande uttalande. Lösningen är att vi arbetar oss igenom den känslomässiga orsaken till att vi vill behålla det förnekandet, och mycket av det har att göra med vår familj. För, som du vet, så snart du blir vegetarian, vilka är det då som klagar först av alla? [01:25:26.21]

Mary:   Ja, min familj gjorde inte det för de var vegetarianer när jag var barn, men för många är det mamman…

AJ:   Min mamma klagar fortfarande!

Mary:   ”Vad äter du ens? Hur kan du överleva? Hur får du i dig tillräckligt med näring?

AJ:   När jag först blev vegetarian så gick jag igenom en period där jag behövde ta itu med massor av känslor, så jag gick ner mycket i vikt och min mamma tänkte att: ”Du är för smal, det beror på att du är vegetarian”. Nu när jag fått tillbaka min vikt, beror det på att jag är vegetarian? Jag äter fortfarande inte kött, jag är vegan. Jag äter fortfarande inte kött eller några djurprodukter. Så har jag fått tillbaka vikten eftersom jag är vegan? Nej, det berodde på en känsla. I slutänden så får vårt förnekande av den kärlekslösa handlingen, att äta kött, oss att förneka att en person som är vegan i själva verket kan vara helt frisk. Och det är här jag känner att förnekandet är ett så kraftfullt verktyg som vi använder på planeten för att manipulera och kontrollera och styra hela världens åsikter. [01:26:31.14]

5.3.  Motstånd mot ödmjukhet skapar hyckleri

Mary:  Och utifrån vad du säger så hjälper det oss att bli hycklare. Jag tittar på din lista över saker som vi redan har gått igenom, och det verkar som att alla dessa motstånd mot ödmjukhet i själva verket ger upphov till hyckleri.

AJ:   Det gör de, ja. Om du tittar på arrogansen, så när jag har en åsikt, som till exempel att min ras är bättre än din, så är jag en hycklare eftersom jag inte tittar på sanningen. Verkligheten är att vi kan föröka min ras med din ras, så det gör oss lika. Om vi älskar, så kan vi få ett barn, vi är från olika raser men vi är lika. Så det är bevis på min arrogans, men det är också bevis på mitt hyckleri när det gäller mina föreställningar.

Det är detsamma med alla dessa olika motstånd mot ödmjukhet; de skapar hyckleri allihop. Det är därför vi nyligen höll i den där föreläsningen i London för en liten grupp om ”Kärlek i handling – Uppriktighet eller hyckleri?” (Love in Action: Sincerity or Hypocrisy?) Vilken av dem kommer vi välja? Det finns så många som tror att de hör Guds sanning; de tror att de följer den, men den förvandlar inte deras liv. Helt ärligt så tycker de fortfarande att det är svårt att känna en känsla, och orsaken till det är att de fortfarande vill behålla de fasadbaserade, hycklande handlingarna. [01:27:44.17]

5.4.  Orsaker till att vi har investeringar i att fortsätta förneka

Mary:   Javisst. När det gäller ämnet förnekande, så är min senaste observation att de flesta av oss, när vi ger oss av på färden mot att lära känna oss själva och lära känna Gud, så verkar vi inse att vi alla har hinkvis med förnekanden. Och vi har pratat lite om vår investering i förnekandet, men min sista fråga till dig var, tänker du att världen är investerad i att vi förblir i förnekandet?

AJ:   Javisst, definitivt. Om du ser på politiken, så är den investerad i att vi förnekar vad den gör. Religionen är investerad i att förneka vad den gör. Om vi ser på nästan alla områden där det finns en strävan; det medicinska yrkesområdet, alla dessa områden, så finns det enorma mängder förnekanden inom dem. Mycket av det handlar om att skapa en synbar tanke om välstånd, vilket uppenbarligen inte är fallet eftersom många människor i världen inte har något välstånd alls. Vi har precis varit i Brasilien där det finns favelas överallt. Även om en del personer har förbättrat sitt tillstånd, så finns det enorma mängder förnekande om vad som händer med naturen, bara vad gäller förbättrandet av det ekonomiska välståndet.

Det finns enorma lager av förnekande på livets alla områden. Till och med vår egen kontakt med massmedia har varit intressant, eftersom vi ofta får mejl från folk som säger: ”Massmedia säger alltid sanningen”, och vi säger: ”Vad?! Det har inte funnits ett enda tillfälle där massmedia har sagt sanningen om oss.” Hur kan de tro att massmedia säger sanningen? [01:29:28.00]

Mary:   Den stackars massmedian har förlorat all trovärdighet i mina ögon nu (skrattar), för jag vet hur många lögner som sagts om oss. Jag tittar på allt och tänker: ”Jag kan faktiskt inte tro på det som sägs.”

AJ:   Javisst. Kan du se att om jag upprätthåller förnekandet om att massmedia inte ljuger för mig, eller att regeringen inte ljuger för mig, eller att religionen inte ljuger för mig eller vad det nu är som inte ljuger för mig, så behöver jag inte känna något? Jag behöver inte känna besvikelsen, bristen på tillit och de andra känslorna som jag inte vill känna. Så vad gör jag? Jag väljer att tro på det som basuneras ut som den allmänna åsikten, och jag väljer det eftersom jag vill undvika en hel grupp känslor om det. [01:30:10.05]

Mary:   Så du säger i själva verket att ja, världen är investerad i att vi förblir i förnekandet, och individer skapar den investeringen.

AJ:    Precis. Det har inget att göra med världen. Världen är inte något slags icke-levande objekt som vi inte har någon styrande inverkan över. Den svarar helt och hållet på det sätt den gör, eftersom de flesta individer i världen vill behålla en förnekande inställning. De flesta individer i världen vill inte tro att deras politiker ljuger för dem. De vill inte tro att deras religioner säger dem osanningar. De vill inte tro att alla de här områdena, de ekonomiska områdena och andra områden i våra liv, bara är någons påhitt eller någons väldigt illvilliga kontrollbehov. De vill inte tro alla de sakerna. De tror hellre att allt är bra. Och om jag kan tro att allt är bra så behöver jag inte känna något dåligt.

Om alla i världen känner det som att: ”Vi vill bara tro att allt är bra”, så kommer förstås politiker och religiösa ledare och alla de andra bara säga att: ”Allt är bra. Allting är bra. Allting är bra”. Och vi säger: ”Åh ja, allt är bra. Är det inte underbart?”, när det inte är bra. Det ironiska med det är att om vi ser oss omkring i världen idag så kan vi se att allt inte är bra, och ändå vill vi tro att allt är bra. Det är som det gamla talesättet med strutsen som gömmer huvudet i sanden; vi vill tro att allt är bra när det inte är det. Och vi gör det eftersom vi inte vill stå ansikte mot ansikte med våra egna känslor. Det är den enda orsaken till att vi gör det. Det är inte för att vi inte är kapabla att ändra oss, för det är vi. Det är inte för att vi inte är kapabla att göra vårt liv mer harmoniskt med kärleken, för det är vi. Det är för att vi inte vill möta våra egna negativa känslor, vilka vi behöver möta innan vi gör de sakerna. Det handlar helt om att möta vår egen smärta; vi vill undvika vår egen smärta, vilket är ett väldigt själviskt, självorienterat perspektiv på vårt liv.

Mary:  Och det är där vi förlorar vår integritet, eller hur?

AJ:  Vi förlorar allt – mod, integritet, all känsla för kärlek, sanning, allt. Vi förlorar alla kvaliteter som är goda i människans natur när vi stannar kvar i förnekandet och när vi vill undvika vårt eget känslomässiga tillstånd, och vår egen känslomässiga smärta. Och kom ihåg, att vara ödmjuk handlar om att acceptera ditt eget känslomässiga tillstånd, att acceptera din egen känslomässiga smärta, att acceptera hur du mår; det är vad ödmjukhet handlar helt och hållet om.

1.    Hur vi motsätter oss ödmjukhet: ilska mot oss

Mary:   Okej, så vidare till vår nästa punkt med motstånd mot ödmjukhet; ilska mot andra. Min första fråga om ilska är: Om ödmjukhet i själva verket handlar om att känna alla våra känslor, hur kan då ilskan mot andra indikera en brist på ödmjukhet? [01:33:41.19]

AJ:   Ja, många tror att de har rätt att uttrycka sin ilska, och det har de förstås. Men verkligheten är att vi kan vara arga och inte synda, som Bibeln säger. Det gör vi genom att äga ilskan som en känsla inuti oss själva som vi vägrar att rikta mot någon annan person. De flesta använder emelletid ilskan som ett verktyg att rikta mot andra, och därigenom så är de inte ens i närheten av att uppleva någon känsla; de är i ett tillstånd där de missbrukar det arga tillståndet och använder sin ilska till att förstöra saker omkring sig, bland annat andra människor.

Så som ett barn uttrycker ilska, om vi återgår till det, så har det bara ett litet utbrott, ligger på golvet, skriker och sparkar och gråter ofta samtidigt. När barnet är i ett rent tillstånd av ilska, så förväntar det sig inte något av sin omgivning. Det går inte fram och slår någon, till exempel. Om barnet går fram och slår någon, så upplever det inte sin ilska, utan nu agerar det i själva verket på sin ilska och misshandlar andra människor. Och det är något väldigt, väldigt annorlunda mot att uppleva ilskan. När ett barn är på en plats inom sig där de upplever ilskan i en ren form, som jag sade, så hoppar det bara upp och ner och känner ilskan inombords.

De flesta som är arga gör inte så. De flesta som är arga projicerar istället sin ilska, de tvingar på andra sin ilska. Det är en indikation på att de har beroenden som inte tillgodoses. Och beroenden täcker över rädslor och täcker över sorg. Om vi är i ett tillstånd av ilska så säger det oss att vi är i ett tillstånd där vi är långt ifrån vårt faktiska, emotionella tillstånd. Det betyder att vi är långt bort från ödmjukheten. När vi blir arga som vuxna befinner vi oss vanligen långt bort från att vara ödmjuka. Det är när vi upplever en barnaktig känsla av ilska som finns inuti oss och som inte uttrycks utåt mot andra i omgivningen, det är då vi är i ett rent tillstånd där vi känner lite kausal ilska.

Resten av tiden när vi är arga, så är vi bara i en verkan av att vilja få våra beroenden tillgodosedda och får  dem inte tillgodosedda. Vi är i verkan av att upprätthålla våra beroenden och sedan vilja att världen ska gå oss till mötes i våra beroenden, att ge oss det vi vill ha. [01:36:44.07]

Mary:   Skulle du göra någon skillnad i så fall på ilska och ilska mot andra? Är det när jag är arg på dig som jag inte är ödmjuk? Men när jag upplever min ilska så är jag ödmjuk? Eller är det att förenkla det för mycket?

AJ:   Nej, jag tycker det är ett bra, enkelt sätt att se på det, men när majoriteten hör detta så kommer de inte förstå skillnaden. De flesta gångerna som folk på planeten upplever ilska är när den upplevs mot en annan person, eller mot en situation som inbegriper en annan person. Och därigenom så är det en indikation på att deras beroenden inte tillgodoses. Det har inget att göra med underliggande, kausala känslor. Nu säger jag inte att: ”Känn den inte”, utan det jag säger är att: ”Agera inte på den. Agera inte på din ilska och använd inte din ilska som ett rättfärdigande för att skada någon annan.”

Du behöver till och med ifrågasätta orsaken till att någon ens skulle gå fram till någon annan och säga: ”Jag var arg på dig”. Varför behöver de tala om för dig att de var arga på dig? Om de verkligen upplevde din ilska så skulle de inte behöva göra det. Det faktum att de gör det beror på att de vill ha en viss kontroll över dig. De vill få dig att känna att de har varit arga på dig. Och varför skulle de vilja det? Det vill de eftersom de vill få dig att känna något kring deras ilska. De känner att du bär skulden för den.

I verkligheten så är ilska som riktas utåt alltid följden av ett beroende som inte tillgodoses. Det är alltid följden av ett underliggande, emotionellt tillstånd som vi förnekar, eftersom om vi inte förnekade det så skulle vi inte bli arga på den andra personen. Så det är alltid ur harmoni med ödmjukheten och därmed ur harmoni med sanningen och därför kan vi i det tillståndet inte förvänta oss att ta emot Guds kärlek. [01:38:50.08]

Mary:   Okej. Så vad visar det oss om vårt emotionella tillstånd? Du har berört det men är det något som…?

AJ:   Vår ilska är en indikation på vårt rättfärdigande av att andra personer bär skulden för en personlig smärta som vi upplever. Med andra ord, det vi egentligen säger här är att vi inte klarar av att uppleva vår egen personliga smärta utan att orsaka personlig smärta i någon annan. Det är vad vi verkligen gör när vi blir arga. Vi säger till världen runt omkring oss, och oss själva, att andra förtjänar att få ont om vi har ont. Och det är en väldigt, väldigt skadlig handling. Faktum är att nästan varenda negativ sak som händer på planeten orsakas av det underliggande rättfärdigandet av att om jag har en personlig smärta så har jag rätt att skapa smärta i dig också.

Det här är inte sant och det är dessutom enormt kärlekslöst. Dessutom är det en uppvisning i vår egen brist på ödmjukhet. Med andra ord är det en uppvisning i vår egen brist på en önskan att verkligen känna vår egen smärta utan att skada någon annan. Varför behöver vi skada någon annan när vi har ont? Det beror på att vi förnekar vår egen smärta och vi tror att vi har rätt att skapa smärta åt andra när vi har ont. Och det har vi inte någon rätt att göra. [01:40:26.00]

6.1.  Hur ilska frigörs

Mary: Så, låt oss säga att jag är en arg person, och jag hör dig säga de här sakerna, och jag säger till mig själv: ”Okej, jag rättfärdigar de här sakerna.” Vilka steg skulle jag ta? Vad behöver jag släppa taget om för att släppa taget om ilskan?

AJ:   Ja, det är en process, förstås. Först behöver vi se de beroenden vi har. Sedan behöver vi känna att beroendena är fel, inte saker som vi vill ska tillgodoses, utan vi behöver se dem som fel, saker som gör oss olyckliga i längden. För det andra behöver vi se att vartenda beroende som vi har som skapar ilska när det inte tillgodoses, i själva verket täcker över rädslan vi har inombords som vi förnekar. Och vi behöver tillåta oss någon gång att nå ett tillstånd där vi ser rädslorna som vi förnekar.

När vi väl går igenom den fasen, som en kännande fas, så kommer vi till stadiet med det som gjort oss sorgsna förr, och det är vanligen det som har gjort oss sorgsna förr som får oss att agera i ilska i framtiden eller i nuet. Vi behöver förstå att vi enbart undviker förfärliga känslor av sorg som vi behöver tillåta oss att känna utan att skada andra människor.

Om vi är redo att gå igenom de faserna, så skulle vi väldigt snabbt komma ur vårt arga tillstånd och in i ett tillstånd av rädsla. Men som du vet av egen erfarenhet så är det inte alltid lätt, eftersom vi har enorma beroenden sammanflätade med vår ilska. Vi vill vara arga, vi vill rättfärdiga. Vi har vanligen en massa arrogans kring det också. Vi förnekar det faktum att det är en känsla inuti oss själva. Vi tror alltid att någon annan har gjort oss arga, eller att situationen har fått oss att bli arga, utan att förstå att alla de här sakerna pågår inuti oss själva.

Och verkligheten är att det finns en del omständigheter där vi angrips, och vi känner att det är orättvist, och genom att vi känner att det är orättvist och vi förnekar vår egen sorg över orättvisan, så börjar vi angripa oss själva.  Så det är ofta vårt motstånd mot att känna sorgen över orättvisa handlingar som utförts mot oss som sedan får oss att behålla ett raseri mot andra.

Så du ser hur det här händer ofta i relationer där en kvinna kan ha behandlats illa i sina tidigare relationer. Nu har hon åsikten att alla män är kräk, och det finns inte en enda bra man på hela planeten. Det är en osanning, men utöver att det är en osanning så är det ett sätt att behålla hennes egen ilska. Hon vill inte känna smärtan över de här ouppfyllda och olyckliga tidigare relationerna; istället projicerar hon nu sitt förflutna på sin nutid och sin framtid. Nu bestämmer hon att alla människor är likadana som de hon redan träffat, och det här, förutom att det är ologiskt, är en till sak som alltid händer när vi förnekar våra verkliga känslor. Det är också väldigt kärlekslöst eftersom vi projicerar saker på andra personer som kanske inte finns i dem. Vi ger dem inte möjligheten att visa upp sanningen alls.

Folk gör det här med dig och mig hela tiden, som du vet. De antar automatiskt att eftersom jag säger att jag är Jesus så säger jag att jag är bättre än dem, till exempel. Det är inte ett giltigt antagande. Det är inte vad jag känner men det är vad de förmodar. Och sedan blir de automatiskt arga över det. Ibland får vi väldigt elaka mejl från människor som inte ens är religiösa, där de fördömer mig för att jag säger att jag är Jesus. De tror inte ens på Jesus, många av dem, och de fördömer mig för att jag säger att jag är Jesus, eftersom de känner att genom att jag säger att jag är Jesus, så säger jag att jag är bättre än dem, och de känner sig väldigt arga över det, vilket betyder att de i själva verket känner att de är sämre än Jesus, och de är inte villiga att känna i vilken omfattning de faktiskt känner sig dåliga.

Det har inget att göra med mina känslor om dem, eftersom mina känslor är att jag älskar dem och det är hela orsaken till att jag ger dem sanningar på det sätt jag gör; det är för att vi älskar dem. Så det är inte våra känslor, utan de misstolkas. Och det är det här som är problemet med vårt raseri; vi tolkar ofta nuet utifrån tidigare erfarenheter och vi är långt ifrån att vara i harmoni med kärleken när vi gör det här. [01:45:05.07]

6.1.1.   Ilska kommer från smärta i det förflutna som vi inte har frigjort

Mary:   Javisst, det var en väldigt viktig och vacker sak du sade för en tid sedan, att det ofta är smärtan som vi inte har känt från det förflutna som får oss att rättfärdiga ilskan i nuet och i framtiden. Det verkar vara en avgörande slags sanning som kan komma in i oss, att: ”Wow, jag är arg och det måste bero på att det finns saker i mitt förflutna som jag inte är ödmjuk inför”.

AJ:   Från det förflutna. Ilska skapas inte i en individ när alla saker har känts igenom i det förflutna. Om ett barn till exempel har skadats i sitt förflutna och sedan tilläts sörja ur sig all den skadan, så skulle det inte längre vara argt. Verkligheten är att om jag är arg som person, eller ens bara arg eller frustrerad då och då, så beror det på något som har hänt i mitt förflutna. Och den nuvarande omständigheten eller situationen som vi tror har gjort oss arga är bara en händelse genom attraktionslagen som baseras på vårt tillstånd, för att hjälpa oss avslöja känslan från det förflutna som har fått mig att vara i det här tillståndet.

Den enda orsaken till att jag är arg är att jag förnekar den känslan från det förflutna. Och vanligen är den känslan rädsla och sorg; enorma mängder sorg, vanligen. Jag är rädd för sorgen och det är det som skapar min ilska. Jag förmodar att vi kan säga att det finns två primära skapare av mitt raseri. Den första primära skaparen är min önskan att få mitt beroende tillgodosett och när beroendet inte tillgodoses och jag förväntar mig att det ska tillgodoses, då blir jag arg. Det är nummer ett.

Den andra är att beroendet finns här på grund av att jag förnekar rädsla och sorg, och om jag går igenom rädslan och sorgen, om jag verkligen var ödmjuk och inte hade mitt arga motstånd mot ödmjukheten, så skulle jag tillåta mig att gå in i känslan av sorg, vilket i sin tur skulle tillåta mig att frigöra den underliggande orsaken till att jag skapade beroendet från första början. Och när de beroendena har försvunnit och sorgen har försvunnit, så blir jag aldrig någonsin arg i samma situation igen. [01:47:23.10]

Mary:   Det är förmodligen svårt för folk att kännas vid det här som en sanning, men jag ser det definitivt i dig och jag börjar se det hända mig, vilket är spännande.

AJ:   Javisst. Ja, du har sett mig behandlas orättvist många gånger, och jag låter bara mig själv, för det mesta, gå in i sorgen över det. Som en följd av det känner jag mig inte alls arg på de som har behandlat mig illa. Så du kan se att om en person tillåter sig att gå in i sorgen över situationen istället för att gå in i ett raseri och rättfärdiga sitt raseri, så gör det personen till en mycket mjukare individ, mycket mer kärleksfull individ, och under alla omständigheter, så inte ens under de råaste omständigheter kan en person i det tillståndet alltid vara vänlig och omtänksam och kärleksfull.

Mary:   Hur är det med folk som säger att ilska är en hälsosam känsla eftersom den gör att det blir förändring; den får oss att stå upp för oss själva? Hur förhåller sig ilskan som vi pratar om med det de pratar om? Är det ilska de pratar om? Jag ställer för många frågor! (Skrattar) [01:48:42.00]

AJ:    Ja, javisst. All ilska är hälsosam i betydelsen att om vi känner vår ilska så kommer vi vara hälsosamma. (Skrattar) Vi behöver känna alla våra känslor för att vara hälsosamma. Däremot så är det inte hälsosamt med ilska som projiceras på andra. Som du vet så väl och som alla vet så väl, så skapar det mycket dynamik i världen som är väldigt, väldigt farlig och skadlig, bland annat krig, faktiskt, vilka skapas ur den här underliggande känslan av samhällets ilska länderna sinsemellan. Den här sortens raseri är inte alls hälsosamt. Det har orsakat enorma mängder skador.

Jag tror inte att förändring som motiveras av raseri någonsin kommer att ge en permanent fördel. Förändring som motiveras av kärlek, ödmjukhet och sanning kommer alltid ha en permanent fördel. Det är sant att när vi ser sanningen om ett visst problem så blir vi ofta arga direkt, och det den ilskan är en indikation på är hur mycket felaktigheter som har funnits fram till dess som vi behöver sörja. När vi sörjer över att vi fick höra saker som var fel, så kommer vi märka att vi agerar på ett väldigt annorlunda sätt som en följd av att vi kommer till sorgen, och vi kommer inte längre bli rasande över saker och ting.

Men ofta når vi inte fram till sorgen förrän vi känner lagren ovanför den. Lagret av ilska är lagret av känslor ovanpå beroendet. Beroendekänslorna är lagret av känslor ovanpå rädslan. Om en person är i ett totalt förnekande så kommer de förstås behöva bli arga för att kunna läka. Hur de uttrycker sin ilska i vardagslivet kommer att avgöra om den är skadlig eller inte. Om de uttrycker den mot andra och agerar ut sin ilska mot andra så kommer det att skada deras själ ännu mer, och bara ge dem ännu mer ilska att känna. Det är allt det kommer göra. Det kommer i själva verket inte ha någon läkande inverkan på dem.

För att det ska få en läkande inverkan så behöver de känna igenom ilskan, de behöver känna ilskan utan att skada någon annan, och bara känna hur arga de är. Du kan känna ilskan utan att projicera den på andra. Och när du väl känner den här sortens ilska, så kan du nu komma in i vad beroendet handlar om och även komma in i den underliggande rädslan och sorgen, när du tillåter dig att gå in i det på det viset. På det viset kan det vara en väldigt läkande process, om du känner den utan att projicera den på andra.

Om du projicerar den på andra, vilket de flesta gör, så är du inte längre i tillståndet där du läker genom din ilska, istället är du i ett motstånd mot att läka. Du rättfärdigar att du inte är ödmjuk och motsätter dig läkningsprocessen. Och det här kommer förstås vara väldigt skadligt för dig och ditt framtida liv och alla relationer du har. [01:51:46.18]

Jag känner att det är en stor skillnad på de två tillstånden. De flesta på planeten behöver göra antagandet att det mesta av deras ilska är beroendebaserad till sin natur, snarare än en barnaktig upplevelse. När du ser en person som upplever ilska som en barnaktig upplevelse, så känner du dig fullständigt trygg. När du känner ilska från folk omkring dig som inte är i en barnaktig upplevelse, då känner du dig fullständigt otrygg. Det är väldigt lätt att säga om en person är trygg eller otrygg när de upplever sin ilska. Om du känner dig trygg när de upplever sin ilska, så betyder det att de inte projicerar den utåt. Om du känner dig otrygg eller kritiserad eller skadad av dem när de upplever sin ilska, så är det en indikation på att de nu skyller på andra och de påverkar andra och de skadar andras och sin egen själ. Och verkligheten är att de flesta på planeten hamnar i den andra kategorin. [01:52:44.08]

2.    Hur vi motsätter oss ödmjukhet: hat och motvilja

Mary:   Okej, så nästa på min lista är ett annat tungt ämne. Det finns många! (Skrattar) Den sista för idag är hat mot andra. Jag har skrivit hat mot andra men kan vi bara definiera det som hat? För vi kan hata oss själva också, eller hur?

AJ:   Ja, och hat mot dig själv kan vara lika skadligt för din egen utveckling när det gäller kärlek som hat mot andra kan vara.

Mary:   Kan du definiera hat åt oss?

AJ:   Hat eller motvilja är vanligen en ansamling av raseri eller ilska i så stor omfattning att vi vill skada någon annan eller oss själva. Vi kanske skadar någon emotionellt, eller fysiskt eller intellektuellt. Med andra ord, så om vi är villiga att skada någon emotionellt, fysiskt, intellektuellt, sexuellt på något vis, oss själva eller någon annan, så är det en indikation på att vi är fulla av hat.

Många har den nivån av hat mot sig själva där de är villiga att skada sig själva. Och många har också en liknande nivå av hat mot andra, där de är villiga att skada varandra. Det är en väldigt, väldigt skadlig känsla, förstås. Den gör att människans själ bryts ned väldigt snabbt, och olyckligtvis skadar den både andra människor och oss själva. Den kommer att vara orsak till många skador i både den andra personens själ och vår egen. [01:54:43.02]

Mary:    Jag ser definitivt att det sker i hela världen och förmodligen i mitt liv mot mig själv vid olika tidpunkter. Vad leder fram till att vi hatar?

AJ:   Ja, återigen så kommer det alltid från en underliggande önskan om att undvika specifika känslor, vanligen våra egna känslor. Olyckligtvis har den här önskan om att undvika något blivit så stark att vi är villiga att förstöra saker för att fortsätta undvikandet. Vi är villiga att förstöra andra eller förstöra oss själva eller förstöra vår omgivning på grund av mängden hat som vi har inom oss. Det här är en extrem känsla som många av oss har inom vissa områden, som baseras på ett väldigt stort undvikande av våra egna underliggande känslor, vanligen mot någon annan eller mot oss själva.

Det är en väldigt, väldigt skadlig känsla för vår själsutveckling. Det är en väldigt skadlig känsla i vår relation med Gud. Det är väldigt intressant, för återigen har du och jag ofta fått ta emot enorma mängder hat från människor som säger att de går Vägen med Guds sanning. De är människor som säger att de tar emot Guds kärlek och Guds sanning, och samtidigt projicerar de enorma mängder ondsinthet mot oss, utan att förstå kärlekens underliggande principer. Om vi inte kan älska våra fiender så är vi inte bättre än en mördare eller en tjuv, för de älskar sina vänner, men de älskar bara inte sina fiender, eller hur? Om vi inte kan älska våra fiender så är vi inte bättre än vad de är, egentligen, i slutänden. Och när jag säger bättre, så är vi inte i ett mer kärleksfullt tillstånd än en mördare eller en tjuv om vi inte kan älska våra fiender. Hat gör att vi får fiender. Hat handlar helt om fiender. Vi har vanligen fiender när vi är i ett hatiskt tillstånd, där vi helt enkelt inte står ut med åsynen av en person. Vi skulle älska att se dem dö.

7.1.  Könsskillnader i uttrycket av hat

AJ:   För många kvinnor är det en känsla av att de skulle älska att se dem torteras till döds. Många män har hat som är explosivt och väldigt kortvarigt. Många kvinnor har hat som har utvecklats över många, många år av motvilja, och det är en väldigt, väldigt långvarig känsla som får dem att fullständigt önska förstöra någon ur ett emotionellt perspektiv. Båda sorternas hat är väldigt, väldigt skadliga för själen. [01:57:35.20]

Mary:    Så män har ofta en explosiv slags hat medan kvinnor, som det heter: ”Ingen hatar mer än en försmådd kvinna”. Den här sortens hat styr kvinnornas liv under lång tid. Kan vi dra någon slutsats av hatets natur genom detta?

AJ:    Javisst. Samhället är mer tillåtande mot män som befinner sig i ett ilsket tillstånd. Faktum är att fram till nyligen fick inte kvinnor dra ut i krig på grund av det uttryck för ilska som behövdes för att kriga; det maskulina våldsuttrycket som behövs. Och av de orsakerna så är samhället mycket mer tillåtande mot ilska i män och därför mot korta explosioner av hat. Det finns i allmänhet också ett större tillåtande där eftersom mannen i allmänhet är fysiskt större till sin natur än kvinnorna, och fysiskt starkare, och på grund av de här två underliggande faktorerna så känner sig en man i allmänhet mer kapabel att använda sin ilska på ett hatiskt vis mot andra och att skada dem fysiskt.

Det uppmuntras till och med, på sitt sätt, att man ska ha lite slagsmål med någon annan kille för att få ur sig alla frustrationer. Och det är ofta sant; de får i slutänden ur sig många av sina frustrationer. Och ofta blir personen som de haft ett rejält slagsmål med en god vän efteråt, som en följd av att känslorna har frigjorts. [01:59:22.05]

Mary:  Säger du att vi kvinnor bara behöver ha lite mer slagsmål?

AJ:    Nej nej, det säger jag inte alls. (Skratt) Men det som händer med kvinnor är att många kvinnor har känt sig maktlösa i stora delar av sitt liv. Den här pågående maktlösa känslan som har funnits där under långa perioder av deras liv har gett upphov till att motvilja – vilket är som långvariga känslor av hat – har byggts upp inuti själen, återigen eftersom det inte finns någon önskan om att frigöra sorgen i det. Du förstår, för att undvika motviljan så behöver du lämna en situation. Om du till exempel angrips av en kvinna på något vis, om det är verbalt eller fysiskt eller vad det än är, så är det enda sättet att undvika att ha motvilja mot människan som genomför angreppet att lämna situationen. Om du lämnar situationen så skulle du sörja över känslan, du skulle sörja över angreppet, det som hänt dig, och sedan skulle du ha förlåtit personen. Du skulle inte vilja vara med dem längre, men du har förlåtit dem och du skulle kunna gå vidare i ditt liv rätt så enkelt.

De flesta kvinnor stannar kvar i kärlekslösa situationer under lång tid, däremot, eftersom de har enorma problem med säkerhet och trygghet och andra saker, andra känslor som de inte tillåter sig att känna. Så de lever i en situation som är väldigt skadlig där ilskan som finns i början förvandlas till hat, och sedan förvandlas hatet till avsky. Och när hatet har omvandlats till avsky så har vi den känslan inuti oss där vi vill planera för en individs förstörelse.

Vi är inte nöjda med att de dör, för om de dog så skulle det gå för fort. Vi vill planera för hela den emotionella förstörelsen av individen och skratta medan vi gör det. Det är den sortens avsky som finns i många kvinnor mot män i synnerhet, och ibland också mot andra kvinnor. Och den här nivån eller det här lagret av avsky kan vara enormt.

Kvinnor har det här mer än män, eftersom de har förtryckts mer än män. Många män har haft lov att uttrycka sin ilska eller korta explosioner av ilska, både ur samhällets perspektiv och utifrån sitt eget fysiska tillstånd och sin fysiska natur har de lov att uttrycka just de här sakerna. Men folk ser ner på en kvinna när hon har några av den sortens känslor, så då trycker hon undan de känslorna mycket lättare och upplever därför mer av en känsla av avsky under en längre tid. [02:02:11.14]

Mary:     Utifrån vad du säger så hör det samman med en känsla av maktlöshet som trycks undan.

AJ:   Ja.

Mary:   Så för männens del så har de på samma vis en känsla av maktlöshet, men de använder ilskan för att känna sig kraftfulla.

AJ:    Ja. Men kvinnor använder vanligen inte ilskan för att känna sig kraftfulla, även om det håller på att ändras. Du ser det här hända snabbt nu i västerländska samhällen där kvinnor använder ilska för att känna sig mäktiga. Men historiskt sett har de inte kunnat göra det utan att bli skadade. [02:02:41.21]

Mary:   Det låter som att det du säger är att hat uppstår när det finns en maktlös känsla, i både kvinnor och män, och när vi inte är ödmjuka inför den, eller när vi inte kan lämna en maktlös situation?

AJ:   Ja, verkligheten är att de flesta i det västerländska samhället kan lämna en maktlös situation, men de väljer att inte göra det av andra skäl. De flesta kvinnor väljer att inte lämna den maktlösa situationen eftersom de är rädda för att förlora sin egen säkerhet eller trygghet, eller sin ekonomiska trygghet.

Mary:   Javisst, jag tänker mer på barn här som misshandlas i många situationer.

AJ:  Ja, det är väldigt annorlunda, förstås; de kan inte lämna situationen. Personer som har misshandlats bär ofta på stora mängder hat och avsky, och det är förståeligt att de känslorna finns där, men de behöver tillåta sig att gå igenom de känslorna utan att skada andra. [02:03:28.17]

7.2.  Hur vi arbetar oss igenom känslor av hat och avsky

Mary:   Så det finns maktlöshet, och om vi inte kan komma undan den känslan av maktlöshet så blir vi ofta arga.

AJ:   Så är det väldigt mycket.

Mary:   Och om det trycks undan eller inte tillåts så blir vi hatiska och fulla av avsky. För någon som är i ett hatiskt tillstånd, skalar de i princip bort de lagren ett efter ett?

AJ:   Ja.

Mary:   Är det vad som kommer hända dem?

AJ:   Det kommer behöva hända, men de behöver göra det i ett tillstånd där de inte angriper andra hela tiden. De behöver inse att det är känslor inuti dem som de, på grund av de olyckliga omständigheterna i deras liv, behöver känna och de är de enda personerna som kan känna det. Ingen annan kan känna det för dem, och varje gång de försöker skada någon annan på grund av de känslorna, så skapar de i själva verket ännu mer skador i sin egen själ. Det kommer bli mer för dem att känna igenom om de fortsätter göra det. [02:04:19.18]

Mary:   Javisst, och jag känner att det är olyckligt, därför att ofta har människor som skadats väldigt illa, varit i en mycket maktlös situation under en lång tid, och nu tänker jag mer på människor som har misshandlats i många år, fått sin ilska undantryckt och sedan når de ett tillstånd av hat, och ofta blir det globaliserat. Det finns väldig lite medkänsla för människor i det här tillståndet, eller hur?

AJ:   Ja.

Mary:   Och det verkar som att det är det de behöver mest.

AJ:   Tja, ja, de behöver medkänsla; däremot kan vi inte stödja deras kärlekslösa beteende. Du förstår, om samhället var bra på att hantera de här situationerna så skulle de ha platser där de kan återhämta sig, vilka skulle få stöd av en stor grupp människor, så att en person inte känner hela vidden av det hat eller den ilska som kommer från individen. Och på de här platserna för återhämtning så kan personen som har skadats eller misshandlats i sitt förflutna gå igenom en process där de först exponerar sitt hat och sitt raseri, kommer in i kännandet av det utan att projicera det på andra, och sedan sakta gå in i sin egen sorg.

Eftersom de flesta som har misshandlats har stora mängder sorg att uppleva, så finns det ett stort lager av förnekande som de flesta av dem behöver gå igenom, där de har stora mängder raseri eller ilska eller rädsla som hör samman med sorgen. Om vi som samhälle brydde oss om de här problemen, så skulle vi skapa miljöer där de tryggt kan gå igenom de här sorgenivåerna; först nivåerna med hat, raseri, sedan se beroendena de har också, och in i sina rädslor och sin sorg. Och vi skulle ha platser som stödjer den processen där de skulle kunna göra det här. Det kommer att vara konfronterande platser. Det behöver vara konfronterande platser för att de verkligen ska konfrontera många av de känslor personen har inombords.

Men de behöver också vara stödjande. Det är en läkeprocess, och du kan inte läka utan att gå igenom just de här känslomässiga upplevelserna. Om vi gjorde det så skulle inte personen vara så rädd för att känna sina egna känslor. En av orsakerna till att de här personerna som har misshandlats känner sig så arga är att samhället vanligen dömer ut den mängden raseri eller ilska eller hat de bär på, och därför tillåts de inte ens uppleva de känslorna. Och om vi skapade en annorlunda miljö så skulle de personerna enkelt kunna gå igenom sina känslor, eller mycket snabbare än vad de kan göra just nu.

Faktum är att vi vanligen medicinerar de människorna. Vi trycker i själva verket ner deras känslor, vi ger dem antidepressiva läkemedel eller någon annan medicin, som bara trycker ned det emotionella tillståndet kraftigt, och det ger dem bara ännu mer problem. De känner inte att de har något lyckligt liv eller ett liv där de känner sig nöjda, och nu har de alla möjliga problem som dyker upp. Mängden undantryckt raseri får dem att begå självmord i mycket högre omfattning, och så vidare. Samhällets rädsla för den här sortens känslor är så stor att folk som har upplevt den här sortens händelser inte får någon hjälp alls från samhället att läka. [02:07:52.07]

7.3.  Hat kan orsakas av känslor av överlägsenhet, utöver känslor av maktlöshet

Mary:   Bara en sista fråga; jag vet att tiden börjar nå sitt slut, men vi pratade om exemplet där någon slutar upp med hat, och som började i grundorsaken som var att känna sig maktlös. Nu i veckan så studerar vi Through The Mists i bokcirkeln och vi har kommit till kapitel 9 och det heter ”The Harvest of Jealousy” (Avundsjukans skörd, övers. anm). I det kapitlet får vi höra historien om en kvinna som växte upp med en känsla av rättfärdighet; hon var väldigt rik. Och sedan inträffade vissa situationer där hon inte fick som hon ville. Hon blev väldigt arg, men förträngde det och istället slutade det upp med att hon hatade. Här ser vi en annan grundorsak, eller hur? Vi ser någon som utmanas i sitt beroende, men trycker undan ilskan som kommer därifrån? Är det så? [02:08:42.02]

AJ:   Ja. I slutänden så får vi ett stort antal beroenden när vi växer upp i en miljö där vi tror att vi är överlägsna på något vis, och de är där för att upprätthålla den överlägsenheten. Och så snart vi inte kan behålla känslan av överlägsenhet så får beroendena oss att ta till ilskebaserade känslor. Och om den ilskan trycks undan så kommer vi definitivt att ta till hat.

Men i slutänden så finns den underliggande känslan fortfarande där. Känslan, ”Jag är överlägsen någon annan”, skapas ur den underliggande känslan av att vi kanske inte är överlägsna, att kanske är vi motsatsen till det. I slutänden så ger ofta de här polariserade eller rakt motsatta känslorna samma slutresultat i en individ. Så en person som har behandlats illa som barn kan växa upp med ett raseri mot världen, medan en person som behandlats väldigt väl som barn, och när jag säger ”väl” så använder jag det ordet i en väldigt lös bemärkelse, på så vis att de har fått allt de vill ha – och jag tror inte att det är ett sätt att behandla barn väl på – men en förälder som ger barnet allt de vill ha ger också barnet samma slags beroenden.

Det är beroendena som orsakar ilskan, och det är den undantryckta ilskan som orsakar hat och avsky. Ilskan som trycks undan och som orsakar hatet och avskyn leder till slut till våldsamma handlingar. Kvinnan du nämnde tog till våldsamma handlingar både när hon levde på Jorden och efter sin övergång, och de handlingarna utförde hon för att trycka undan sina underliggande känslor. Om du kommer ner till den underliggande orsaken, så är det en brist på ödmjukhet i individen som är orsak till alla de här problemen.

3.   Avslutande ord

8.1.  En brist på ödmjukhet skapar vår egen död med tiden

AJ:   Jag tror det är en av de saker vi förmodligen behöver få sagt innan vi avslutar, och som folk behöver förstå när vi kommer till slutet av vårt samtal här, och det är att en brist på ödmjukhet i själva verket skapar vår egen död. Så stark är bristen på ödmjukhet. Om du tänker på en brist på ödmjukhet som en oförmåga att uppleva var och en av våra känslor medan de uppstår utan att skada någon annan, och att alltid vara på en kärleksfull plats när vi upplever våra känslor, så om vi hade gjort det så skulle vi inte åldras. Vi skulle inte bli sjuka och därför skulle vi aldrig dö.

Verkligheten är att en brist på ödmjukhet är vad som orsakar vår död, inte en brist på kärlek. Det är en väldigt intressant tanke. Om folk förstod att deras egen död skapas av deras brist på ödmjukhet, så kanske de skulle ha en mycket större önskan om att se på problemet med ödmjukheten än vad de gör just nu. [02:11:36.00]

Mary:   Det är ändå ledsamt att det måste finnas ett dödshot för att vi ska motiveras, eller hur?

AJ:   Precis. Och även efter att en person dött så orsakar deras brist på ödmjukhet all smärta de har i andevärlden.

Mary:   Javisst.

AJ:   Du vet, det är en så olycklig sak att vi tror att vi kan bibehålla en arrogant inställning på den här planeten. Vi har tittat på de här sakerna så här långt, och det finns förstås mycket mer att titta på, vilket vi kommer prata om senare. Men om du tittar på arrogansen, fasaden, dömandet, förnekandet, ilskan och hatet, så tror vi att vi ska kunna behålla alla de sakerna, och ändå förstår vi inte att var och en av de sakerna spelar en roll i skapandet av vår egen död. Så det finns ingen logisk rimlighet i att avbryta processen med att bli mer ödmjuka.

Gud önskar ständigt att vi ska förstå ödmjukheten bättre än något annat, eftersom Gud förstår att när vi väl är i ett ödmjukt tillstånd, så öppnas porten till sanningen. När porten till sanningen är öppen så är porten till kärleken öppen. Faktum är att utan ödmjukhet kan inget positivt hända i vårt liv. Och de flesta av oss vet det. När vi är i ett arrogant tillstånd mot andra, så vet vi att det inte finns någon fridfullhet, det finns ingen lycka. När vi dömer andra, så finns det inte någon fridfullhet, det finns ingen lycka. När vi förnekar att något dåligt har hänt, så finns det inte någon fridfullhet, det finns ingen lycka. Vi vet allt det, och ändå håller vi fast vid de här sakerna eftersom vi vill förneka vår egen smärta, vilket alltihop är en brist på ödmjukhet. [02:13:10.20]

Mary:   Javisst. Det är fantastiskt, älskling, och tack så mycket! Som du vet är jag väldigt passionerad över det här ämnet. Jag tror att jag sade i en av de andra intervjuerna att jag känner att det här är allt jag behöver göra. Gud vill redan känna mig och älska mig och ge mig sanning, om jag bara vill lära känna och känna mig själv och använda min önskan till de sakerna.

8.2.  Vikten av ödmjukhet

AJ:   Javisst. Men jag känner också att det förmodligen finns en sak som vi ska avsluta med, och det är den här tanken: Kärlek är något som kommer från Gud, sanning är något som kommer från Gud, men ödmjukhet är inte något som kommer från Gud.

Mary:   Det är min känsla, javisst.

AJ:   Ödmjukhet är något som jag måste välja att utveckla i mig själv. Så om du tänker på ödmjukhet, om jag gör det till en del av min natur, om jag verkligen välkomnar den som en kvalitet, då ger jag Gud en chans att göra Sitt arbete i min själ. Utan ödmjukhet kan inte Gud arbeta i själen. Det finns ingenting som Gud kan göra för vår själ så länge vi saknar ödmjukhet. Så det blir den viktigaste kvaliteten som vi kan utveckla. De andra sakerna kan komma från Gud, men vi kan inte få ödmjukhet från Gud. Gud försöker ständigt, genom sin attraktionslag som Gud har skapat och andra saker, få oss till en plats där vi önskar oss ödmjukhet. [02:14:40.12]

Mary:   För att hjälpa oss, javisst.

AJ:   För att hjälpa oss, men det är en kvalitet som vi måste utveckla i oss själva. Vi måste själva arbeta oss igenom de här problemen för att bli verkligt ödmjuka. Av den orsaken så känner jag att det är en av de viktigaste sakerna som vi behöver förstå om Vägen till Gud, Guds väg, ”Vägen”. Självklart finns det andra saker som jag känner är lika viktiga. Förlåtelse och ånger är också väldigt viktiga aspekter. Sanningen är en väldigt viktig aspekt. Men allt börjar med ödmjukhet. Verkligheten är att vi aldrig kommer förlåta en annan person förrän vi är ödmjuka. Vi kommer aldrig ångra något förrän vi är ödmjuka. Vi kommer aldrig godta sanningen förrän vi är ödmjuka. Vi kommer aldrig ens godta kärleken förrän vi är ödmjuka. Mycket beror på att den här kvaliteten utvecklas i vår själ. Och om vi undviker att utveckla den kvaliteten i själen så är det högst osannolikt att andra kvaliteter kommer utvecklas. [02:15:39.10]

Mary:   Javisst, och jag skulle kunna fortsätta länge till. Jag känner att Gud redan har visat mig Sin kraft och skönhet överallt i skapelsen, och ödmjukheten är det enda som jag behöver utveckla. Jag behöver bara ta med mig den till bordet. Han kommer med allt det andra.

AJ:   Och jag tycker det är viktigt att kännas vid att ödmjukheten, ur Guds perspektiv, är vacker. Ödmjukhet är en av de vackraste egenskaper en individ kan ha.

Mary:   Tack, älskling.

AJ:   Inga problem, älskling. Tack så mycket.