FAQ – Kvalitet 9: Hur ser en själsbaserad förståelse av att Guds sanning inte skadar någon eller något ut i mitt personliga liv?

(Videoklippet från sessionen finner du inbäddat direkt nedanför den svenska översättningen)

Svar:

Ja, jag styrs inte längre av konceptet att sanning leder till smärta. Det är det primära sättet som det påverkar mitt liv på. Jag ser att all smärta som jag upplever inte är resultatet av sanning, utan snarare resultatet av fel som lämnar mig. Så istället för att förneka smärtsamma processer är vi villiga att acceptera smärtsamma processer så länge som de kommer göra oss fria ifrån rädslan och smärtan som finns inom oss. Vi accepterar just de här processerna som en del av vår existens, tills det kommer en stund då vi är fria från smärtan, vare sig den är emotionell eller fysisk. Vi ser inte längre sanningen som orsaken till den; vi ser felet som orsaken till den, vi ser det riktiga förhållandet mellan fel och smärta.

När vi väl befinner oss i det tillståndet, så förändrar det hur vi ser det mesta som vi upplever, eftersom vi börjar se att smärta inte är något som ska undvikas, utan något som ska tas fram och upplevas. Vi väljer inte heller att skapa smärtsamma upplevelser, utan vi väljer att göra oss fria från smärtsamma känslor som har kommit ur tidigare upplevelser som var smärtsamma. Ironiskt nog så fortsätter en person som inte förstår det här förhållandet att välja att skapa smärtsamma upplevelser. Så med andra ord, eftersom de förnekar sanningen så finns det inget sätt för dem att skapa en lyckligare existens i sin framtid, eftersom de inte godtar den rädslo- och smärtbaserade upplevelsen och inte frigör sig från den. Sedan väljer de att fatta beslut utifrån nedtryckandet av den rädslo- och smärtbaserade upplevelsen och det får dem att skapa mer rädslo- och smärtbaserade upplevelser i sitt liv.

Det är bara absorberandet av sanning som gör att den här cykeln kan upphöra. Så vi skulle sluta skylla vår smärta på att vi får veta mer sanning, vi skulle börja se vikten av att absorbera mer sanning och i själva verket skulle vi utveckla en passionerad önskan om att få veta mer sanning, eftersom vi har brutit den där inre föreställningen, vilket är en falsk föreställning om att det finns ett förhållande mellan smärta och sanning.

Förhållandet mellan smärta och sanning existerar inte – det är inte Guds sanning och har alltid varit något vi inbillat oss. Det finns ett direkt förhållande mellan fel och smärta som däremot existerar, och vi behöver acceptera att det förhållandet existerar ur ett emotionellt perspektiv.

När vi förstår det förhållandet – att felet är följden av all vår smärta och därför när vi frigör oss från fel så måste vi frigöra oss från smärta – då börjar vi acceptera processen med att frigöra oss från smärta. Vi önskar inte längre ta del i situationer eller händelser som får oss att trycka undan smärtan, eller får oss att trycka undan felet. Vi accepterar inte längre föreställningar som får oss att trycka undan felet; vi har inte längre någon önskan om att ha felet i oss, som vi hade förut. Vi ger inte längre något stöd åt felet i vår omgivning, eller vårt samhälle eller i våra system av föreställningar ute i världen; vi konfronterar istället de felen, eftersom vi inser att de alla är den nuvarande orsaken till vår smärta.

Maria:      Så det betyder förmodligen att vi inte väljer att hålla undan sanningen i någon situation, eftersom vi vet att Guds sanning aldrig skadar någon eller någonting och om den råkar exponera ett fel så kommer det vara det till det bästa för alla det berör.

Ja, vi vet att det är till det bästa eftersom vi har upplevt det i våra personliga liv och vi vet att det är till det bästa. Så istället för att genomgå en process där vi drar en vit lögn för den här personen, så att de kan undvika just den sanningen, drar vi en vit lögn här eller en svart lögn där för att stödja personen i dennes felbaserade position och hjälpa dem att undvika smärta.

Vi ser till och med att det är en felbaserad position att hjälpa en person att undvika smärta, eftersom vi inser att smärta och lidande helt grundar sig i fel. Så vi stödjer inte deras undertryckande av smärta – vi vill hjälpa dem att göra sig fria ifrån den – så vi skulle inte ens uppmuntra utvecklingen av mediciner för att stödja nedtryckandet av smärta. Vi skulle istället stödja utvecklingen av mediciner som stödjer frigörandet av smärta – om det fanns något sådant – och vi skulle välja att engagera vårt liv på ett riktigt positivt vis i hur vi delar med oss av sanningen hela tiden, utan att någonsin vara rädda för sanningen, utan att någonsin undvika sanningen i ett publikt forum eller i kontakt med allmänheten, eller i vårt privata liv.

Vi skulle aldrig undvika sanningen i vår relation med våra föräldrar, barn, vår partner, vi skulle alltid säga sanningen. När de frågar oss vad vi känner, även om det vi känner inte är särskilt trevligt just då, så skulle vi göra det på ett sätt som inte skuldbelägger dem, eller kritiserar dem, eller dumpar det på dem, utan vi skulle väljla att göra det eftersom det är vad sanningen skulle göra. Felet skulle inte göra det – felet skulle bygga vidare på felet. Felet skulle säga ytterligare en lögn och täcka över den tidigare, det är vad felet skulle göra. Vi skulle inte välja att göra det.

Maria:      Okej, så apropå detta, några exempel från våra anteckningar. Så när vi har en själsbaserad förståelse av att Guds sanning inte skadar någon eller någonting, så skulle vi känna att det är skadligt för allt och alla omkring oss om vi undanhåller Guds sanning.

Kan vi prata om det?

Maria:     Varsågod, toppen.

Så det jag ser händer mycket på planeten är att folk känns vid att det är en kraftfull sak att säga sanningen, men de känner att den bara bör tas upp under vissa omständigheter. En av omständigheterna då de känner att den ska tas upp är när personen vill ha den hela tiden, men att leva i harmoni med sanningen innbeär att du kommer att vilja ha den hela tiden. Så det betyder att allt du gör kommer alltid att vara i harmoni med sanningen, i alla mellanhavanden du har med varje annan person, så kommer du alltid vara i harmoni med sanningen, hela tiden. Personerna omkring dig kommer att lära sig att om de ska ha något med dig att göra, så kommer de alltid att behöva förhålla sig till sanningen. Skälet till att du väljer detta är att du älskar dem, inte för att du är rädd för dem, eller för att du är rädd för deras känslor, eller för att du är rädd för din egen emotionella upplevelse.

Maria:     Eller ens att du vill att de ska må dåligt.

Eller att du vill att de ska må dåligt, utan bara för att du älskar dem. Du vet att det är felet inuti dem som orsakar deras smärta och därmed skulle du inte undvika att säga dem sanningen när du får möjligheten.

Om du nu började säga sanningen till dem och de sade: “Jag vill inte höra på det där”, ja, då är det okej, det är deras val och beslut och då skulle du inte säga den. Men om du var tvungen att vara med dem på något vis, så skulle du välja att gå därifrån, eftersom du inte kan undertrycka din egen önskan om att säga sanningen, under någon omständighet. Så om någon sade till dig: ”Kolla här, jag vill inte höra det där”, så säger du: ”Inga problem, jag vill inte vara med dig heller” (skrattar) eftersom du skulle förstå att det att bara vara med dem i det tillståndet där du måste stänga av sanningen inte är för vare sig ditt eller deras bästa. Det kommer att skapa smärta så du skulle inte ens välja att stanna kvar i situationer som den, såvida du inte blev tvingad till det.

Så det finns en del riktigt stora problem där som folk kan liksom konfrontera om de känner fullt ut att sanningen har en sådan kraft att göra oss fria och lyckliga, snarare än att den orsakar smärta.

Maria:      Okej, och nu denna: “Jag känner att när jag kompromissar bort Guds sanning så skadar jag både andra och mig själv”. Så det är inte bara det att det är skadligt att undanhålla Guds sanning, det är i själva verket att kompromissa bort den.

Ja. Så varje gång jag väljer att göra en kompromiss med felet så inser jag att det skapar någon slags skada för både mig själv och alla andra som har varit en del av kompromissen.

Maria:     Så skulle vi kunna ge några exempel på det?

Låt oss säga att jag vet sanningen att du var gift, och jag vet att din partner har varit otrogen mot dig. Jag är hans kompis och jag vet att han har varit otrogen mot dig, eftersom han talade om det för mig, men han talade aldrig om det för dig. Mitt kompromissande med den här sanningen och att inte tala om det för dig och inte tala om för honom att tala om det för dig, eller ge honom tid att tala om det för dig och sedan själv tala om det för dig om han inte gjorde det.

Maria:      Ta det tillfället i akt, japp …

Jag kompromissar bort sanningen. När jag kompromissar bort sanningen så byggerjag vidare på felet. Så nu är du inte bara upprörd på honom för att han aldrig sade sanningen till dig och för att han gjorde något som var en otrohet, utan du känner också felet i bedrägeriet från mig. Det finns ytterligare en smärta som du får uppleva som en följd av att du inte behövde uppleva – som en följd av mitt val att kompromissa bort sanningen. Det här är alltid resultatet. Vi ser det hända i människors vardagsliv hela tiden, där de kompromissar bort en sanning och det bara bygger vidare på felet och sedan orsakar det ett annat fel, en annan känsla, en annan smärta, som skapas. Så det händer hela tiden.

Maria:      Okej. ”När jag förstår att Guds sanning inte skadar någon eller någonting, så känner jag att jag arbetar i harmoni med alla Guds lagar när jag är i harmoni med sanningen.”

Ja, eftersom alla Guds lagar är sanning – så vi kan använda termen ”lag” och termen ”sanning” som utbytbara med varandra – när vi väl förstår den här relationen att sanning och lag är samma sak, så kommer vi inte längre vilja kompromissa bort sanningen, eftersom vi förstår att alla lagar baseras på sanning. Så därför vet vi att varje gång vi använder kärleken, så använder vi en lag i en positiv riktning och det innebär att vi nu arbetar i harmoni med lagen.

När vi arbetar i harmoni med lagen så finns det hela tiden positiva fördelar. När vi arbetar utan att vara i harmoni med lagen, så finns det negativa konsekvenser hela tiden. Så vi förstår att varje gång vi använder sanningen, så arbetar vi i harmoni med lagen, och det kommer alltid finnas en positiv konsekvens, även om vi inte kan se den just nu, så kommer det alltid att finnas en positiv konsekvens.

Maria:      Javisst, fantastiskt. Okej. “Jag känner att när jag säger sanningen, så möjliggör det varje persons fria vilja i största möjliga omfattning.”

Ja, så vi har den här vackra relationen mellan att säga sanningen och att låta folk göra valet. När du undanhåller sanningen, så har du redan fattat beslutet åt dem. Det här är något vi inte förstår så bra på planeten. När du bestämmer dig för att undanhålla sanningen för någon annan som du vet att de inte vet, så fattar du ett beslut om att de inte klarar att tas med sanningen. Du har redan gjort valet åt dem; du hedrar inte den fria viljans gåva längre.

Maria:      Och du hedrar inte heller deras förmåga att ta itu med sanningen, eller hur? Du säger: ”Du kan inte hantera den”.

Ja. Du är i princip nedlåtande eftersom du i princip säger till personen att de inte kan hantera sanningen. Gud skapade oss till att hantera sanningen. Det är felet som är smärtsamt, det hanterar vi inte särskilt bra, men Gud skapade oss till att hantera sanningen utan problem, med enkelhet. Och varje gång vi undanhåller sanningen från en annan person, så säger vi i princip till dem att de inte klarar att tas med sanningen och därför är de inte det Gud skapade dem till att vara. Så det är en väldigt skadlig sak att lära dem.

Maria:      Okej. Jag känner att när jag undanhåller sanningen, så skadar jag andras fria vilja, och är beroende av att leva i rädsla.

Ja, så det är i hög grad relaterat till det föregående samtalet som vi just haft. Det är att då jag säger personen sanningen så låter jag dem göra sitt eget val; när jag undanhåller sanningen så lever jag i min egen rädsla; men jag hindrar dem också från att uppfatta sin valmöjlighet, eller försöker minska deras förmåga att uppfatta sin valmöjlighet och det kommer att vara mycket, mycket skadligt för dem. Så att säga sanningen ger dem valet, att undanhålla sanningen tar bort valet.

Maria:      Ja, så precis som i ditt tidigare exempel med hustrun vars man har varit otrogen mot henne, om det undanhölls från henne i tjugo år så är det tjugo år av hennes liv där hon inte hade valet att fatta ett mer informerat beslut om sin relation.

Precis. Så hon kanske till slut får reda på sanningen efter tjugo år, och hon kommer att känna att det var tjugo bortkastade år och hon kommer att vara väldigt upprörd på alla som kände till sanningen, utöver hennes man, som inte sade något till henne. Hon kommer att vara rätt så upprörd på att hennes man inte sade något till henne, men hon kommer också vara upprörd på alla som visste om sanningen runtomkring henne och som inte sade något, eftersom de har varit en del av att hon slösat bort tjugo år av sitt liv. Så det vi i slutänden ser under de omständigheterna är att det ibland skapar lika mycket skada att undanhålla sanningen som att tala om felet för en person.

Maria:      Javisst, absolut. I det exemplet vi talar om just nu, att kvinnan visste sanningen, när det hände, så ger det henne möjligheten att ta itu med felet inuti henne och göra bättre val med sin fria vilja, men det ger också mannen möjligheten att konfrontera sitt fel …

Och sin skuldkänsla …

Maria:      Och hans skuldkänsla och skälen till att han agerade på det viset. Och istället när vi tillåter lögnen om jag säger så, och ingen pratar om det, så blir det mindre feedback till honom, att faktiskt konfrontera honom med hur hans handlingar inte har varit i harmoni med kärleken.

Det är inte bara mindre feedback om konfrontationen, han får också sina kompisar och vänner att hålla med honom.

Maria:     Outtalat eller öppet, javisst.

Javisst, förmodligen bådadera, och när det händer så håller de i princip med om att han inte ska säga något till sin fru. De går i princip med på önskan om att begränsa hustruns val, de går med på att hustrun kontrolleras av något hon inte vet någonting om, de går med på att mannen inte är i harmoni med kärleken. Så självklart kommer det finnas en del negativa konsekvenser av de överenskommelserna.

Maria:      Ja definitivt, och det är nästa sak som sanningen skulle exponera – det skulle inte bara ge hustrun förmågan att ta itu med saker och göra val, det skulle konfrontera maken, men det skulle också konfrontera alla de som varit överens med maken, rörande deras eget fel.

Ja, och deras egna föreställningar som handlar om att vara otrogna mot sina partners och deras egna föreställningar om huruvida det är tillåtet, eller om de skulle vara helt öppna om det när det hände. Deras egna föreställningar om vad ärlighet inbegriper i en relation, allt det skulle konfronteras.

Maria:      Och det skulle i själva verket hjälpa deras partners att fatta informerade beslut också …

Självklart, och också få lite tillit inom sina relationer om de valde att göra en del positiva val i det avseendet.

Maria:      Javisst, så ibland känner jag det som att sanningen är som en stor kärleksbomb som kan sprängas och den har en massa chockvågor som slår ut och påverkar; den har potentialen att exponera felet, vilket i själva verket har potentialen i sig att mer kärlek växer, i alla dessa situationer.

Och mer lycka som så småningom kan uppnås.

Maria:      För alla dessa människor. Okej, nästa med det att en själsbaserad förståelse av att Guds sanning inte skadar någon, eller någonting. ”Jag skulle känna att när andra känner sig skadade av sanningen så är de helt enkelt inte i harmoni med sanningen i kärleken till sig själva”.

Precis. Det här är något mycket stort. Många människor drar sig undan alla mellanhavanden med varandra eftersom den andra personen känner sig sårad och uttrycker sin sårade känsla på ett våldsamt vis. Min respons på en sådan handling är: ”Nej, du känner dig sårad eftersom du inte vill acceptera sanningen, och skälet till att du inte vill acceptera sanningen är att du vill undvika smärtan i felet som lämnar dig. Det är det enda skälet till att du är upprörd nu. Det är inte mitt fel att du är upprörd, det är ditt val att undvika smärtan som får dig att vara upprörd. Det är det enda skälet.” Så jag tar inte på mig skulden för andra människors respons på att höra sanningen som jag gett dem.

En person som är i harmoni med sanningen skulle aldrig ta på sig skulden som andra människor försöker tilldela dem för att de hör sanningen. De skulle aldrig ta på sig skulden; de skulle alltid se att smärtan som en person upplever är valet i deras egen önskan om felet, snarare än lyckan som skulle kunna bli resultatet av att de accepterar sanningen.

Maria:      Jag tänkte just på ett exempel. Jag vet inte om du minns detta, vi åt lunch för ett tag sedan med en man som inte lyssnade på lärorna om Guds sanning, men han berättade för oss om ett experiment han hade gjort för ett tjugotal år sedan, där han bara berättade sanningen i alla lägen och det tog inte lång tid efter att han hade fattat beslutet: ”Ja, sanningen är viktig så jag kommer säga sanningen”, så knackade hans granne på dörren och räckte över en tårta som en present, och han tog emot presenten och några dagar senare kom hon tillbaka och frågade ”Vad tyckte du om tårtan?”, och han svarade: ”Eh, jag måste säga sanningen. Jag tyckte faktiskt inte att den var så jättegod.” Och han berättade för oss att tjugo år senare är hon fortfarande hans granne, och tjugo år senare är hon fortfarande upprörd över att han inte tyckte om tårtan. Och han gav faktiskt upp experimentet med att säga sanningen …

Av det skälet.

Maria:      Tja, kanske av några andra skäl. (Skrattar) Han upptäckte att det var alltför traumatiskt, men den här idén om att…

Ja, först och främst så kunde han inte uppleva sin egen känsla, så hela orsaken till att han slutade göra det var att han inte gillade att känna angreppet.

Maria:     Han tog på sig skulden, eller hur?

Jag tror inte att han tog på sig skulden eftersom emotionellt tror han fortfarande att han gjorde det rätta, men han kände bara att andra människor inte kan handskas med det och eftersom han känner det och är villig att ändra på sanningen på grund av det så attraherar han det hela tiden. Så med andra ord, närhelst han talar sanning så kan inte folk omkring honom handskas med det på grund av den här känslan han har inom sig som säger: ”Du kommer inte kunna handskas med det här, du kommer inte kunna handskas med det och jag kommer att bli rädd för dig när du inte kan handskas med det”. (Skrattar) Det är hans egen rädsla för att andra personer inte ska kunna handskas med sanningen som får honom att vända tillbaka till lögnen.

Om han hade mer integritet vad gäller sanningen, så skulle han säga: “Nej, den här kvinnans tjugo år av upprördhet mot honom för att han sade sanningen är hennes känsla som hon är ovillig att känna.” Hon frågade honom: ”Var det gott?” Hon ville höra: ”Ja, det var det”, men han var villig att säga henne sanningen: ”Nej, det var det inte”. Det är ju en jättefin sak eftersom hon kommer fortsätta göra tårtor i tjugo år och tro att de smakar bra allihop, och de flesta omkring henne kommer tycka att de är hemska och säger inget till henne, och så småningom kommer hon någon gång i framtiden upptäcka att hon tillbringat tjugo år med att göra tårtor som var hemska och hon får reda på…

Maria:     (Skrattar) Folk ger dem till hönsen…

Och hon kommer att få reda på sanningen, vilken kommer att vara mycket mer extrem än vad det var när bara en person sade den till henne. Om en person säger till henne, så har hon möjligheten att ändra receptet och göra det godare.

Maria:      (Skrattar) men faktum är att hon fortfarande håller fast i sin sårade känsla och har inte ändrat på receptet, det visar på ganska mycket motstånd, eller hur, mot att uppleva känslor?

Verkligen, och mycket motstånd mot upplevelsen av emotionell smärta och massor av motstånd mot att förstå att hon faktiskt inte gör en särskilt god tårta, vilket är huvudkänslan som hon undviker. Hon undviker i princip den känslan – att hon inte gör en god tårta. Det skulle vara långt bättre om hon kände känslan: ”Åh, wow, då gör jag inte någon särskilt god tårta”, och gråta ordentligt över det om hon vill gråta över sådana saker…

Maria:      Kanske har hon någon emotionell investering i att en bra kvinna gör goda tårtor eller något…

Någonting i den stilen, men om hon släpper taget om den emotionella investeringen så skulle hon säga: “Okej, jag kommer hitta en tårta som jag kan ta till grannen och så kommer han säga: “Wow, det här är den godaste tårta jag någonsin smakat”. Det skulle vara ett trevligt mål, istället för att hålla fast vid sin upprördhet i tjugo år. (Skrattar)

Så i slutänden så skulle det ha hjälpt henne att han sade sanningen till henne och det skulle ha hjälpt många andra utöver henne, eftersom många andra utöver henne inte skulle behöva stå ut med illasmakande tårtor heller. Det skulle ha hjälpt, men hon valde, genom att förneka sin känsla, att ha en annan upplevelse. Hon valde att undvika sanningen, hon valde att undvika sina känslor och sedan eftersom hon valde det och istället blev arg på honom så valde han att undvika sanningen eftersom människor blev arga på honom för det.

Så han gjorde en kompromiss kring sanningen, han var rädd för folks ilska och nu triggas den, han kompromissar bort sanningen och därmed skadas han av att kompromissa bort sanningen. Hans själ degraderas i sitt tillstånd och andra människor känner sig sårade genom hans kompromiss med sanningen.

Maria:      Och han förknippar i själva verket ilskan med sanningen, snarare än ilskan med det emotionella felet, och att hans handlingar i sanning är kärleksfulla och exponerar felet.

Precis. Så han har en inre tro på att sanningen gör ont, annar skulle han inte göra den kopplingen. Han skulle aldrig undvika att säga sanningen bara för att den verkar skada någon, eller för att de hävdar att det sårar dem.

Maria:      Så nästa på vår lista är: “Jag försöker inte pynta upp sanningen eller göra den mer lättsmält för att människor ska godta den”.

Ja, det här är något jag ser hända ofta; människor förstår inte att den universella sanningen i sin rena form är det bästa möjliga under alla omständigheter. Om vi försöker pynta upp den och göra den till något mer än vad den är, så gör vi den i själva verket mindre än vad den är, varenda gång, och faktum är att vi nästan uppvisar arrogans mot Gud. Vi säger i princip att Guds sanning inte har den kraft den har, och genom att du pyntar upp den eller gör den mjukare, så kommer den få mer kraft; och det är fullständigt osant.

Det är fullständigt osant att det blir mer kraft genom ditt pyntande eller din eftergivenhet och att du får den att verka trevligare än vad den verkligen är. Gud gör aldrig så, och när vi väljer att vara i harmoni med Guds sanning så gör vi aldrig det. Den här kompromissen är i själva verket en arrogant kompromiss där vi tror att vi kan göra det bättre än vad det ser ut, när verkligheten är att sanningen i sin fulla förklaring alltid är det bästa som det går att få.

Maria:      Javisst. Och det får mig att tänka på för några år sedan då du först började hålla större seminarier för allmänheten och attraherade en del personer som kunde säga saker som: ”Du är för direkt mot människor, kompis, du måste lätta lite på det du säger, snarare än att bara säga de…” vilket egentligen är rätt så nedlåtande mot åhörarna, eller hur? Det visar också på en tro om att du måste vara eftergiven mot folk innan de öppnar upp sig, vilket betyder att de redan bär på många krav.

Precis, och allt detta betyder att det finns många emotionella fel som de redan skulle vara igång med att konfrontera. (Skrattar)

Maria:      Och också när det gäller hur vi spelar in videor och ljud, så säger människor: ”Åh, ni behöver musik och ni behöver stora produktioner och effekter”, och även om vi numera har lite lampor, så låter vi bara videokameran rulla och bara spelar in allt som händer, vilket är hur vi på ett sätt hedrar tanken om att sanningen inte behöver något pynt. Till och med sanningen om våra vardagsliv behöver inte snyggas till, eftersom när vi närmar oss Gud mer och mer i närheten i vår relation med Gud, så blir saker smidigare på ett naturligare sätt och mycket finare, eller hur?

Ja. Så vi vill inte slösa med folks tid, vi vill presentera tydlig information och tydliga fakta, men vi vill också göra det på ett sätt som är verkligt, som inte bygger på någon fasad. Vi vill inte skapa en bild, vi vill låta det vara som det är på riktigt. Det är så Gud är med oss; Gud vill att vi ska vara den person vi verkligen är. Så varje gång jag försöker pynta upp sanningen eller vara eftergiven mot människors önskan om att skapa en fasad, så tror jag i själva verket att sanningen gör ont. Jag tror att sanningen för med sig något negativt; det gör den inte, den är alltid positiv; det är alltid bättre att presentera saker och ting som de faktiskt var.

Det här är vad majoriteten av folk inom massmedia inte förstår alls, majoriteten av människorna på planeten förstår inte detta alls nu. De vill alla ofta ha fasaden och de vill ha fasaden eftersom de vill ha fasaden i sitt eget liv, eftersom den täcker över en hel hög med emotionella upplevelser som de skulle må bättre av att uppleva, men de väljer att inte göra det eftersom de är rädda för smärtan i det.

Så det är långt bättre att bara vara rakt på sak – uppriktig, direkt, inte hymla, säga som det är, precis när det händer – än det är att vara eftergiven mot alla de andra upplevelserna. Så det finns inget behov av att göra tjusiga saker här och tjusiga saker där, det finns bara ett behov av att vara tydlig, eftersom det är tydligheten som bär på kraften.

Maria:      Javisst. Okej, den sista som hör ihop med vår tidigare: “Jag känner att när jag försöker pynta upp sanningen, så hedrar jag inte Gud, skaparen av sanningen”.

Ja. Så om vi förstår att gudomlig sanning är Guds sanning, Guds sanning hör till Gud, så är allt jag gör, varje gång jag kompromissar bort den, varje gång jag försöker pynta upp den, varje gång jag försöker lägga en fasad på den, varje gång jag försöker manipulera den på något vis för att göra den mer lättsmält för lyssnaren; att visa upp hur lite jag hedrar Gud, det är allt jag gör i själva verket. Det jag gör är att jag visar Gud att jag inte hedrar Gud, medan jag gör så.

Maria:     Så jag är arrogant mot Gud och jag distanserar mig själv från Gud.

Från Gud. Så om jag vill ha en relation med Gud, samtidigt som jag gör något ohedersamt mot Gud, så kommer inte relationen att slå ut särskilt väl. Det skulle vara hedrande mot Gud att säga sanningen som den är, men bara den sanning som du vet är Guds sanning; det är att hedra Gud. Och när du har en personlig åsikt som kanske inte är Guds sanning, så säg att du har en personlig åsikt – det är att hedra Gud. ”Det här är min personliga åsikt”; något helt annat än vad jag vet är Guds sanning just nu.

När vi gör det så visar vi i själva verket att vi förstår att vi befinner oss i det här väldigt begränsade tillståndet och Gud är i det oändliga tillståndet där Gud känner till all sanning. Vi befinner oss i det här väldigt begränsade tillståndet där vi vet en väldigt, väldigt liten del av sanningen, och när vi hedrar det faktumet genom att säga sanningen som Gud redan har visat oss är sann, så hedrar vi det faktumet, vi visar människor: ”Nej, jag hedrar det faktum att allt detta är Guds sanning, inte min egen”, och jag hedrar detta även om jag ibland känner mig som att jag inte vill säga den. Till exempel om jag är rädd av någon orsak, och jag inte vill säga den, så kommer jag fortfarande hedra den, eftersom det är Guds sanning och det är viktigt. Utan den kan det inte ske någon förändring, utan den kan det inte komma någon lycka, utan den kan vi inte känna kärlek. Jag behöver säga den när den är där, som den är i sin oförändrade form. Så det här är en mycket viktig del av att förstå den här principen om att förstå att Guds sanning inte skadar.

Maria:      Javisst, och om jag bara tittar bakåt i anteckningarna jag liksom har plockat detta från, allt vi har samtalat om här – när vi har en själsbaserad förståelse för att Guds sanning inte gör ont – det är en känsla inom oss över alla de här punkterna som vi har pratat om. Varje punkt som vi har tagit upp börjar med ”Jag känner att”.

Så med andra ord känner jag att jag inte kan undanhålla sanningen. Jag känner det av hela mitt hjärta, att jag inte kan göra det, även om jag ibland skulle vilja. (Skrattar) Jag kan fortfarande inte göra det, eftersom känslan i mig driver mig.

Maria:      Och det är en kärleksfull känsla, inte en känsla av att vilja ha dominans eller makt, det är en känsla av att: “Nej, att undanhålla sanningen kommer faktiskt att påverka människors fria vilja på ett negativt vis”.

Ja, och om känslan inte driver dig, så betyder det att sanningen ännu inte finns i mitt hjärta ännu; den finns bara i mitt huvud, det är vad det betyder.

Maria:      Ja och vid de tillfällena behöver jag vara väldigt medveten om vad känslan i mitt hjärta är som driver mig att prata, eller hur?

Ja, eftersom det ofta drivs av någon slags undvikande av en annan känsla och/eller en önskan om att angripa någon med sanningen, eller någon annan motivation. När vi verkligen känner sanningen i våra hjärtan, så drivs vi av den utan några dolda motiv, utan någon önskan om att skada, utan någon önskan om att angripa, bara med en önskan om att hjälpa.

Maria:                    Fantastiskt. Tack så mycket!