Samtal och frågor om “Motstånd”

Session inspelad den 15 april 2013 i Wilkesdale, Queensland, Australien, där Maria Magdalena/Mary ställer frågor och Jesus/A.J. svarar.

Du hittar videon med originalinspelningen nedanför texten.

En svensk PDF-fil öppnas om du klickar här (den går att spara ner till din dator och skriva ut).

Svar:

Maria:      Idag är jag här med Jesus, och vi fortsätter vårt samtal om hur människans själ fungerar. Nästa avdelning vi kommer prata om handlar om motståndsprincipen.

Jesus: Ja, intressant princip, motståndet. Alla behöver känna till motståndet. (Skratt)

Maria:      Jag känner det som att jag redan vet mycket om motstånd.

– De flesta känner till motståndet under hela sina liv, men oturligt nog så känner inte de flesta till det ur ett själsbaserat perspektiv. De förstår inte varför de har ett motstånd, och de förstår inte vad motståndet gör med deras själ, hur det påverkar deras själ och vad som pågår inuti själen, vad som pågår fysiskt sett inuti själen när du har ett motstånd. Det utestänger sanningen från att komma in i dig. Självklart kan du också ha ett motstånd mot felet, så det kan också stänga ute felet från att komma in i dig, så det är något väldigt viktigt att förstå om hur motståndet fungerar.

Maria:      Skulle du vilja läsa upp principen som du har beskrivit den i dokumentet, och så kan vi prata lite om den sedan? Eftersom den faktiskt fungerar nästan i en positiv och en negativ riktning precis som du antydde, eller hur?

– Det stämmer. Vi kan läsa principerna: ”Motstånd är principen att sanningen kommer in i själen när det inte finns något emotionellt hinder, som ett fel, som motstår absorptionen av sanning. Felet kommer in i själen när det inte finns något emotionellt hinder, som sanning, som motstår absorptionen av felet. Emotionella hinder styrs av individens vilja, på så vis att viljan kan användas för att frigöra orsaken till motståndet emotionellt, och det här är ödmjukhetens del i det”, så vi har en hel del att prata om kring detta.

Maria:     Ja, det har vi.

– Jag ska läsa de två andra styckena först, och sedan kan vi ha samtalet. ”Den här principen definierar orsakerna till oförmågan att absorbera, vilket är motstånd, på så vis att all absorption, vare sig det är sanning eller fel, sker på grund av de emotionella öppningarna i själen, emotionella öppningar som har skapats av individens vilja att frigöra motståndet emotionellt. Emotionella hinder bestående av fel skapas av själen som inte kan använda sitt sinne och andra egenskaper fullt ut, i synnerhet kärlek och ödmjukhet, för att motstå absorptionen av hindret. Det här sker i synnerhet under barndomen, då själens emotionella och intellektuella utveckling ännu inte har mognat”.

Vi kan titta på det första stycket och kanske prata lite om det. Det vi i princip säger är att för att något ska kunna komma in i själen, så får det inte finnas något emotionellt hinder inuti själen för att det ska komma in, och om det finns ett emotionellt hinder så är det ett motstånd. Allt motstånd är en känsla som finns i själen redan.

Nu kan vi ha ett motstånd mot sanningen. Det är en känsla som finns i själen som säger: ”Jag kan inte acceptera den sanningen”, och sedan kan du också ha ett motstånd mot felet. Med andra ord så kan du ha en känsla i själen som säger: ”Jag kan inte acceptera det felet”. Vi behöver förstå det här. Motstånd kan vara positivt när vi motsätter oss fel, eller så kan det vara väldigt antipositivt, eller negativt, genom det faktum att vi motsätter oss sanningen. Men allt motstånd sker på grund av det emotionella hindret i själen som orsakar motståndet, eller vi kan säga känslan i själen som utestänger sanningen eller felet från att komma in.

Maria:      När du fortsätter med att säga, det här är orsaken…utestängandet betyder att det redan finns där, men orsaken är motståndet inför att nya saker ska komma in.

– Motstånd mot absorption (skratt), om vi använder terminologin som vi har använt.

Maria:     Det beror på att det finns en känsla som motsätter sig det som redan finns inom oss…

Det stämmer.

Maria:      … så sanningen skapar ett motstånd mot felet, och felet skapar ett motstånd mot sanningen.

… bara om det finns som en känsla inom oss, inte om det finns som ett intellektuellt koncept, och det är här de flesta blir väldigt förvirrade, eftersom det som händer är att de ofta hör ett koncept som de håller med om, och sedan säger de: ”Jag tror detta”. Nej, det gör du inte, du tror det inte förrän allt emotionellt motstånd inom dig som handlar om det konceptet är borta. Då tror du det, och bara då.

Maria:     Bara då, när sanningen kommer in i dig emotionellt.

Det stämmer. Det är bara när sanningen kommer in i dig emotionellt, som du verkligen kan tro fullt ut och acceptera den sanningen, och det är här jag ser de flesta göra hemska fel när det gäller att gå vägen med Guds sanning. De tänker att de har hört något och då det betyder att de har förändrats. Nej, det betyder att du har hört något och du kommer ihåg det, det är allt det betyder, inget annat. Det betyder inte att du har förändrats.

Förändring kan bara ske när de känslomässiga orsakerna inom dig som inte förändras frigörs, vilket helt handlar om att känna de känslorna, och uppleva de känslorna. Vi pratade om den principen, eller hur, förra veckan, principen framåtskridande, vilket är principen med att frigöra känslorna som förhindrar att vi utvecklas, i princip, och tillåta känslorna som orsakar utvecklingen att komma in i dig. Känslorna som skulle orsaka din utveckling kan inte komma in i dig, såvida du inte frigör känslorna som förhindrar ditt framåtskridande i det ämnet.

Maria:      …vilket är motståndet, så samtidigt som känslan som står emot detta finns inom dig, och du försöker absorbera… Vi kan säga att det finns ett fel i dig om ett visst ämne, och du försöker absorbera sanning om detta, då kommer det finnas ett motstånd medan den känslan…

Det stämmer, och du behöver ge upp absorptionen, bara ge upp den, du behöver säga: ”Jag kan inte absorbera det här förrän jag frigör något”, och om du fokuserar din avsikt på att frigöra något, istället för att fokusera din intention på att absorbera något när det finns ett hinder där, så kommer du att lyckas mycket bättre och utvecklas på vägen med Guds sanning.

Vi kommer också lyckas mycket bättre med att utvecklas på vägen till Gud och ta emot Guds kärlek, för även om vi kan tänka på motståndsprocessen som ett hinder som gör att sanningen inte kan komma in, även om vi kan försöka förstå den sanningen och vi kan försöka absorbera den på något vis, så finns det en bestämd känsla inom oss som förhindrar att den absorberas. Det de flesta av oss gör då är att vi säger: ”Åh, det finns i mitt sinne, jag har rätt.” Men det finns bestämda idéer och koncept och föreställningar i vår själ som känslor, vilka förhindrar sanningen som vi nu känns vid i sinnet, från att någonsin kännas vid i själen. Det är det här som är problemet, vi behöver ge upp att försöka att ens kännas vid det i sinnet och vi behöver få kontakt med: ”Vad känner egentligen min själ? Vad är den verkliga känslan inom mig som hindrar mig från att automatiskt absorbera den här sanningen?”

Om jag till exempel är rädd, vad är den verkliga känslan inom mig som får min rädsla att stanna kvar? Vilka föreställningar, vilka idéer och koncept inom mig får mig att hålla fast i min rädsla, och få den att stanna kvar inuti min själ? Uppenbarligen behöver jag fokusera på att känna dem, eftersom då kommer jag känna rädslan, och när jag känner rädslan så kan rädslan frigöra sig själv genom en emotionell process. Jag kommer förmodligen gråta, känna, skaka, skrika och göra alla möjliga saker medan det pågår, vilket kan vara i många timmar eller dagar, och sedan när det är borta så kan sanningen om just det ämnet komma in i min själ, om jag tillåter det, om jag vill det.

Ibland vill vi det inte, ibland släpper vi taget om felen men vill inte ha sanningen (skrattar), så vi behöver jobba igenom det också, för om jag inte vill ha sanningen så är det ett annat motstånd, det finns en känsla inom mig som gör att jag inte vill ha det motståndet. Jag behöver hitta känslan som får mig att ha ett motstånd mot att känna den sanningen. Det kan vara en upproriskhet, du vet, en känsla av uppror eller andra typer av känslor, och vi behöver tillåta oss att uppleva de känslorna, för de är hinder för vår egen tillväxt.

Det är därför vi säger nästa sak, där vi sade: ”Emotionella hinder styrs av individens vilja, på så vis att de kan användas för att frigöra motståndet emotionellt, eller orsaken till motståndet”. Det är här jag ser att de flesta inte förstår kärleken eller sanningen. De låter inte sig själva stå emot orsaken emotionellt till varför det finns motstånd där. Det de gör är att söka efter det intellektuellt, snarare än att bara försöka känna det emotionellt. De säger: ”Aha, kanske det är det här eller kanske det är att min pappa gjorde det där, när jag var liten så gjorde mamma det där”. Vi kan känna till en lång rad saker om vårt förflutna i huvudet, men om vi inte är beredda att känna dem så kommer inte det emotionella motståndet att frigöras, och om det emotionella motståndet inte frigörs så är absorptionen omöjlig. Du kommer inte kunna absorbera ny sanning, därför kommer du inte kunna utvecklas vidare. Så enkelt är det.

Maria:      Jag har ofta försökt relatera min upplevelse av att ta itu med beroende till andra människor. Jag menar emotionella beroenden här, för många stöter på att: ”Åh, jag har det här beroendet av män där jag hela tiden vill ha deras uppmärksamhet”, och alla de sakerna. De stöter på detta intellektuellt, och sedan dömer de det ofta. De försöker modifiera det beteendet eftersom de kan se att det inte är rätt. Eller de söker, som du sade, efter orsaken hos sin pappa och försöker känna det.

Men i själva verket så är min erfarenhet av beroenden att när jag har ett beroende, så har jag en felaktig föreställning inom mig om att jag borde förstå den här saken, och det är det jag behöver känna. Det är det som skapar motståndet mot min förändring, eller hur? Jag har en tro eller en känsla om att jag borde kunna förstå det här och undvika den underliggande känslan.

Den enda verkliga processen jag känner att jag verkligen gått igenom när jag tagit itu med det här, är när jag har låtit mig själv känna hur mycket jag vill ha det, inte agera för att uppfylla det utan känna hur mycket jag vill ha det och känna…

…och känna det utan dömande.

Maria:      Ja, utan dömande, bara känna igen att det är en känsla som finns inom mig som behöver kännas, och det frigör en del av motståndet jag har mot att fortsätta processen.

Det stämmer. Som en följd av frigörandet av det motståndet så sker ett frigörande av en del av rädslan som genererar beroendet, och då minskar beroendet. Det är det här vi behöver förstå. Ingen förändring kan ske förrän en emotionell process används där något frigörs. Jag menar ingen förändring i någon av riktningarna. Du kan inte släppa taget om ett fel och absorbera sanning om du inte frigör lite av känslan som innehåller felet, och du kan inte släppa taget om sanningen och absorbera felet utan att du frigör lite av känslan som innehåller sanningen. Du kan utvecklas framåt eller gå bakåt, beroende på i vilken riktning du använder din vilja.

Motstånd är inte bara dåligt, för det finns saker i din själ som du så småningom kommer motsätta dig i hög grad. Med andra ord så kommer du ha en så stark uppfattning om kärlek och sanning i din själ, att det kommer vara omöjligt för en falsk föreställning att komma in i dig om det ämnet och det är toppen.

Maria:      Det här är den verkligt coola delen av den här principen, tycker jag, i hur det i själva verket är en väldigt positiv sak. När sanningen kommer och bor i din själ så motstår den felet, och det gör dig fast som klipporna, och det är fantastiskt, för vem vill ha mer av felen? (Skrattar)

Det skulle inte vara så trevligt om vi absorberade lite sanning och så nästa vecka är allt borta igen, för (skratt) du vet vad jag menar, i vår själ menar jag. Uppenbarligen kan vi göra det i sinnet, vi kan absorbera lite sanning och nästa vecka så är vi inte alls i harmoni med den. I själva verket, om du agerar utan att alls vara i harmoni med hur du tror att du skulle agera, så beror det på att det inte har kommit in i din själ ännu. Om det kommer in i din själ så är det omöjligt att agera ur harmoni med vad som finns i din själ. Detsamma gäller felet.

Vi behöver förstå att vi kommer fortsätta agera i harmoni med felet, och det kommer vara omöjligt att agera ur harmoni med felet, tills vi frigör varför vi har felet, så vi behöver ge upp konceptet att vi kan tvinga oss själva intellektuellt att ha ett annat koncept, och vi behöver börja fokusera på att: ”Okej, det enda riktiga sättet för mig att förändras på är om jag släpper taget emotionellt om felet jag tror på. Det innebär att gå igenom upplevelsen av det emotionella felet.

Om du till exempel bär på mycket raseri mot män, så kommer du behöva gå igenom det raseriet mot män. Du kommer inte kunna hoppa över raseriet intellektuellt och sedan utvecklas, för du kommer inte gå framåt, din själ kommer inte gå framåt. Det kan ske intellektuella förändringar som händer inom dig, men det sker inga framsteg på själsnivån. Vad gäller ditt tillstånd så skulle du hamna i exakt samma tillstånd som du skulle ha hamnat i om du inte hade gjort arbetet intellektuellt, så det är meningslöst.

Maria:      Faktum är att ofta skapar det intellektuella arbetet en slags hinder, eller hur?

Ja, ett fortsatt hinder av motstånd inför vad som pågår i din själ. Det är här som det är avgörande att folk förstår. Om du vill gå vägen till Gud så behöver du förstå din själ, och för att förstå din själ behöver du förstå att om inte något som är ett fel i din själ frigörs… och det finns många sätt att frigöra det på, det finns sätt där du gör det själv och det finns sätt där du kan göra det med Guds hjälp, men om du inte frigör det så kommer det inte förändras. Du kommer inte absorbera den nya sanningen som du tror att du har, och den kommer inte vara en del av ditt eget liv eller ditt varande förrän du absorberar den, och absorptionen är omöjlig medan du har något i dig som får dig att motsätta dig absorptionen.

Maria:      Och det är egentligen… du säger att vårt liv inte kommer bli annorlunda. Det är dominansprincipen som vi talade om förra veckan. Din själ dominerar, det spelar ingen roll vad du tror, om det finns inom dig.

Det här är orsaken till att det finns människor som har de högsta intellektuella idealen, och när du försätter dem i en situation som är emotionellt störande eller traumatisk, så återgår de till vad själen vill göra. Om deras själ vill mörda så mördar de, om deras själ vill våldta så våldtar de, om deras själ vill plundra så plundrar de, som det heter. De kommer göra alla de sakerna eftersom den faktiska själen inte har förändrats. Försätt en person i en situation där de befinner sig i trauma eller press, så återgår de i allmänhet till vad själen än är, och det är dominansprincipen, och det kommer alltid vara fallet.

Vi behöver förstå att detta kommer ske, så vi behöver ge upp konceptet att vi kan förändras intellektuellt. Vi kan använda vårt intellekt som hjälp att förändras, det kan vi absolut göra, men vi kan inte förändras genom att använda vårt intellekt för att förändras utan något emotionellt arbete. Vi kan inte göra det, det är omöjligt. Vi behöver förstå att det är omöjligt och ge upp försöken. (Skrattar) Du vet, jag ser många människor som fortfarande försöker göra det, och medan de gör det så kommer det enda resultatet bli stagnation. Det kan inte ske någon utveckling såvida inte motståndet mot absorptionen frigörs.

Maria:      Det är det här du pratade om tidigare om hur det är möjligt att göra det intellektuella arbetet. För några år sedan så hade jag en workshop med folk som hette: ”Opening to God” (”Att öppna sig för Gud”, övers.komm.), och den första morgonen handlade helt om att bli uppriktig om Gud.

En av de första aktiviteterna var att få kontakt med vår ilska mot Gud, och jag stötte på en hel del motstånd från människor i gruppen som sade att: ”Jag är inte arg på Gud. Gud är kärlek. Gud är kärleksfull”, och jag bemötte alltid det med att säga att: ”Är du enig med Gud?” ”Nej.” ”Så du har en del problem med Gud, du har lite bagage om Gud, annars skulle du redan vara i den tillitsfyllda, fullständigt hängivna upplevelsen av Guds kärlek just nu.” Det är här jag kan se att människor gör ett intellektuellt jobb med att försöka absorbera att: ”Gud är kärlek”, men de har inte frigjort felet som motsätter sig att det kommer in i deras själ, så detta… och ändå har de ett intellektuellt motstånd att ta kontakt med det emotionella motståndet.

Ja, men till och med det drivs av en annan känsla. (Skrattar)

Maria:     Ja, det måste drivas på av rädslor eller andra emotionella fel, eller hur?

Det stämmer, för själen fungerar så att vårt sinne egentligen bara är ett verktyg som själen använder, och om vi förstår det bättre så kan vi se att sinnet går in i att: ”Jag tror inte på det där”, eller ”Jag håller inte med om det där”, det svarar bara på själens önskan om att inte tro, själens önskan om att inte förstå, och varför önskar inte själen förstå något som är kärleksfullt och sant?

Det beror bara på att själen har en del rädsla över det som den inte är villig att få kontakt med eller känna, och det är här vi behöver förstå att varje gång vi får ett: ”Nej, jag förstår det, jag är med på det”, när ditt liv visar att du inte förstår det, så övertygar du i själva verket dig själv om att backa från framåtskridandet, för du säger i princip att: ”Jag har redan utvecklats”, när du inte har det. Det är meningslöst att göra det. Det är som ett steg till bakåt, att övertyga dig själv om att du går framåt när du inte gör det. Det är något väldigt själv-… det är missräkning, du vet. Det är självbedrägligt att överväga att du är mer utvecklad än vad du verkligen är, och den person du främst skadar är dig själv i det avseendet. Det är mycket bättre för dig att säga att: ”Okej, om jag ser tillbaka på mitt liv, så har jag inte förändrats på det här området”, vad det nu är för område.

Om du är en man så kan det vara att varje gång din fru ber dig gå och göra något i affären så blir du arg, så du har inte förändrats på det området. Du kan övertyga dig själv om att du är mer kärleksfull nu eller vad det nu är, men i själva verket så har ingenting förändrats, så det säger dig att du har ett motstånd mot det här i din själ på något vis. Det finns ett slags motstånd i din själ som inte är i harmoni med kärleken, som får dig att hålla fast vid en del gamla föreställningar, som får dig att ha ett motstånd mot att utvecklas så mycket att du inte är arg på det. (Skrattar)

Om du är en kvinna och det gäller sex, och du känner att varje gång din man blir lite kärleksstinn, eller din partner blir lite kärleksstinn, så känner du att: ”Jag känner mig lite pressad nu, jag känner det som att han är lite på nu”, ja då finns det lite motstånd där. Om du inte har förändrats i det här under de senaste fem åren, så föreslår jag för dig att det finns något i din själ som orsakar det. Du behöver komma fram till den saken i själen som orsakar det, snarare än att övertyga dig själv om att du är förbi allt det nu, och att det är din mans problem.

Det här gör vi också ständigt. När vi bor med andra människor så har vi en tendens att säga att: ”Aha, det är hans problem”, eller ”…hennes problem”, eller ”…deras problem, de borde inte bo med mig”. Eller ”De borde inte ha gjort så där, och det är därför jag mår som jag mår.”

Nej, det är det inte. Du mår som du mår eftersom det finns motstånd i din själ som förhindrar dig att utvecklas i kärlek, och om du tillåter dig själv att frigöra det så kommer du gå framåt, du kommer göra faktiska framsteg. Om du förstår det så skulle inte ditt fokus ligga på att försöka greppa något intellektuellt sett, eller försöka se på den långa listan med alla budord du behöver följa och göra det varje dag, du skulle inte fokusera på de sakerna. Du skulle fokusera på att ta reda på varför du har ett motstånd i själen, och du skulle vilja känna det. Du skulle vilja känna det motståndet.

Maria:      Ja, och du sade något avgörande där. Du talade om att tillåta oss själva att ta kontakt med de här känslorna, och ännu mer avgörande så sade du tidigare att det styrs av individens vilja. Det är inte bara något som du bara tar reda på och sedan tillåter du det bara, du kommer behöva vilja göra det.

Ja. Jag ser många säga att… de har åsikten att: ”Ja, jag har det här men jag vet inte varför”, (skrattar), svaret är att: ”Det finns i din själ, det är orsaken och du har ett motstånd mot att släppa ut det, och det är därför det händer”, och sedan säger de att: ”Men jag… ” Det finns en ständig åsikt som vi hör från många om att: ”Åh, jag vet inte varför det här händer mig. Det måste ha något att göra med mamma eller pappa, eller energin från världen eller någon slags…” Nej. Det beror på att det finns i din själ och det är orsaken. Det är ganska enkelt. Gud har gjort en väldigt enkel, framåtskridande själ, och Gud har gjort det väldigt enkelt att förstå när du väl förstår grunderna. Jag känner att de flesta inte förstår grunderna eftersom de har ett motstånd mot att ens förstå grunderna, eftersom de inte vill känna. Det är det största problemet. De vill inte känna. Att öppna ditt hjärta och känna kommer att vara en av de största och mest utmanande delarna av arbetet du behöver göra för att förbättra din själ.

Maria:      Berätta för mig om det. Det är i själva verket nyckeln till allting, för först när vi påbörjar den djupgående känsloprocessen, den önskan, tills vi släpper taget om motståndet som vi har mot att befinna oss i ett kännande tillstånd, de falska föreställningarna och felen som vi håller fast vid om det kännande tillståndet, inte förrän vi gör det så kan i själva verket väldigt lite, om någon, utveckling ske.

Ingen verklig själsutveckling.

Maria:      Det kan bara ske i den omfattning som du tillåter lite känslor, vilket är något helt annat än att låta dig själv gå i ett kännande tillstånd hela tiden, eller hur?

Det stämmer. Vi behöver låta oss själva överväldigas av känslor. Det här är väldigt, väldigt svårt för de flesta, med tanke på att vi alla har uppfostrats med en diet där vi trycker undan känslor. Världens diet är att: ”Tryck undan, tryck undan, tryck undan dina känslor, kontrollera dig själv. Du får inte uttrycka något som inte stämmer med vad dina föräldrar tycker stämmer”. Därför uttrycker vi bara känslor under uppväxten som våra föräldrar tycker är okej att uttrycka, och för de flesta föräldrar så är det inte många känslor.

Vi växer upp som mycket, mycket begränsade. Vår själ är väldigt begränsad i sin förmåga att uttrycka sig emotionellt. Vi kan uttrycka oss emotionellt i en trygg omgivning, men vi använder ursäkten att: ”Jag kommer bli galen om jag uttrycker mig själv”, eller ”Den känslan kommer aldrig ta slut om jag uttrycker den”, eller vad det nu kan vara. Vi har bokstavligen tusentals ursäkter, vilka alla har skapats av vår omgivning i allmänhet, för att se till att vi inte går igenom den emotionella processen med att uttrycka vår själ, och inte konfrontera orsakerna till att vi har så lite uttryck för vår själ. Det handlar helt om vår oförmåga att låta oss själva överväldigas emotionellt av en känsla. Vi är helt nedstängda inför den processen, de flesta av oss, och vi behöver gå igenom en process där vi öppnar upp oss för det här.

Du förstår, kärlek är en känsla som kommer från Gud, och du kan inte uppleva den om du inte börjar öppna upp dig själv för känslor. Du kommer att överväldigas av Guds kärlek om du tillåter känslan, men om du inte kan tillåta dig själv att överväldigas av något emotionellt, så kommer du kämpa med att ta emot någon av Guds känslor. Om du kämpar med att ta emot Guds känslor så är det omöjligt för dig att växa närmare Gud. Du kanske kan växa intellektuellt, och kanske fysiskt och kanske på andra områden, men din själ kommer inte växa.

Maria:      I själva verket så kan de andra sätten att växa, genom att säga att vi kan växa intellektuellt eller fysiskt eller vad det kan vara, vi kan inte ens kalla det för verkligt växande, eller hur, eftersom själen dominerar.

Det stämmer.

Maria:     Så i bästa fall är det en tillfällig förändring.

Ja. Det här är orsaken till att de flesta som vi har träffat, som har lyssnat på principerna bakom Guds sanning i sex eller sju år, har vuxit väldigt lite, eftersom de inte har kunnat det ännu, genom att använda sin egen vilja, så har de inte kunnat det och varit ovilliga att ta kontakt med sin själs verkliga känslor, och att komma bort från ett tillstånd och bli villig kräver i sig att vi bearbetar en del känslor av att inte vara villiga.

Maria:      Det frigör motståndet mot sanningen: ”Det här styrs av min vilja, det här kommer leda till att jag växer, det här är en bra idé”.

Det är inte någon magisk process som jag kan förlita mig på ska fixa till mig någon gång i framtiden. De andra falska föreställningar som vi har behöver allihop tas bort, och det enda sättet att få bort dem är genom att känna dem. Vi behöver känna att: ”Jag vill att det här ska vara lättare!” Det är en känsla, en rasande ilska, som vi behöver gå igenom. Det blir faktiskt ganska enkelt när du väl har tagit dig igenom den känslan. (Skrattar) Det är ironin i det hela.

Så går processen till med många av känslorna. När du väl har kommit igenom känslorna så märker du att absorptionsprocessen blir mycket, mycket enklare och du kommer i själva verket börja gå framåt i utvecklingen, men om du inte är villig att vara uppriktig om den verkliga känslan eller känna den verkliga känslan, så kommer det aldrig bli något framåtskridande, oavsett hur mycket intellektuell kunskap du har. Det är något vi behöver förstå, och motståndsprincipen är väldigt viktig att förstå, precis som alla de andra principerna, eftersom de visar dig vad som pågår inuti din själ. För genomsnittspersonen, förutom för barn, så finns det en stor mängd motstånd. I barn finns det inget motstånd mot fel eller sanning.

Maria:      Ska vi förtydliga det? Du säger att det finns en stor mängd motstånd i alla vuxna.

Ja.

Maria:      Det betyder inte nödvändigtvis motstånd mot sanning eller fel, det är bara motstånd.

Det är bara motstånd, som ibland fungerar med sanningen och ibland fungerar med felet.

Maria:     Så det är i själva verket känslor och föreställningar.

…vilka är känslomässiga, allihop.

Maria:     Vilka alla är känslomässiga. Alla trosföreställningar är känslomässiga, inuti alla vuxna.

Ja.

Maria:     …vare sig de tror det eller inte, så finns det föreställningar och känslor…

Det finns tusentals av dem.

Maria:     …om varenda ämne vi kan tänka oss.

Det kan vi. Alla ämnen vi kan föreställa oss, de flesta människor har redan en tro om det redan, fast inpräntad sedan de var sju år gamla, från deras omgivning och i synnerhet deras föräldrar, om inte från deras föräldrar så från samhället de lever i, från skolan de växte upp med, gick i, vad det nu var. De har alla de här föreställningarna, sanna eller falska föreställningar inom sig som känslor nu, och så länge de finns inom dem som känslor så har de ett motstånd. En del av det är motstånd mot sanning, en del av det är motstånd mot fel.

Maria:      Ja, och det är därför många på Jorden tror att det inte är möjligt att förändras; därför att ingen någonsin konfronterar motståndet, så de förändras inte.

…så de förändras inte. De flesta på Jorden förändras inte under hela sitt liv, efter att de fyllt sju eller åtta. De kanske växer upp lite, de kanske dominerar en del av sina känslor intellektuellt, men ur ett själsperspektiv förändras de inte. Det är väldigt intressant – när du tittar på en persons iris så ser du att ögat återspeglar själens tillstånd, och i allmänhet när personen är sju år gammal så förändras väldigt sällan irisen efter det, på ett negativ eller positivt vis, intressant nog. Det beror på att det mesta av det har fixerats väldigt stadigt vid det laget, inuti själen. Sedan agerar de bara ut det resten av sitt liv utifrån vad som har fixerats väldigt stadigt inuti själen. Det behöver inte vara fallet, men det är fallet för de flesta, eller i princip för alla på planeten, tills de förstår de här principerna på en själslig nivå.

Maria:      Okej. Vill du fortsätta prata om nästa stycke eller ska vi ta några frågor?

Jag vill bara göra ett till uttalande om viljan. Vi behöver förstå kraften i viljan. De flesta hedrar inte ens sin egen vilja. När jag säger: ”…hedrar inte sin egen vilja”, så säger de att: ”Okej, det här är vad jag tror för närvarande, men jag kan vilja en förändring, genom att frigöra det emotionella hindret till varför jag tror på det här, och vilja att jag accepterar sanningen om just det här. Jag kan gå igenom den processen”.

Det betyder inte att du kan sitta där och säga: ”Jag tänker frigöra felet nu… allt det har frigjorts, nu tänker jag acceptera sanningen, allt det är borta”, utan någon emotionell process, eftersom du behöver ha en emotionell process för att kunna frigöra hindret, motståndet, för absorptionen av en ny sanning, men du kan använda din vilja för att göra en sådan sak. De flesta gör inte det. De säger liksom: ”Okej, inga problem, javisst skulle jag kunna förändras men jag är inte så… du vet, jag är väldigt laissez-faire…” Vanligen bryr de sig inte särskilt mycket om förändring, de ser i själva verket inte att det är problem med vad de tror, för de flesta i början, så det finns ingen användning av viljan där. Eller de tror att det kommer bli ett stort trauma för dem att frigöra felet, så de vill inte frigöra felet, eller på vilka andra sätt de nu använder sin vilja.

Vi använder vanligen vår vilja väldigt negativt, till och med till den grad att vi säger att vi inte ens är ansvariga för det som finns i oss. Vi säger: ”Okej, mina föräldrar eller samhället orsakade den här känslan i mig. De borde ha tagit bort den.” Nej, den finns i dig. Bara du, genom din vilja, kan nu ta bort den. Det är den enda personen nu som är kapabel att gå igenom den process med emotionellt frigörande som frigör just det här problemet, motståndet inför absorptionen av ny sanning. Du kommer att behöva göra det vare sig du gillar det eller inte, och det spelar ingen roll hur många människor som har skapat det, så behöver du släppa taget om det nu, genom en process där du behöver gå igenom dig själv utan att någon hjälper dig, utan att någon assisterar dig.

När jag säger: ”…utan att någon hjälper eller assisterar”, så finns det uppenbarligen människor i närheten som förstår den här processen, här och i andevärlden, som kan hjälpa dig att förstå processen, men de kan inte hjälpa dig att känna den. Bara du kan välja att känna den och om du inte väljer att känna den så är det inte möjligt att förändras. Ingen förändring, så du kommer vara här om tjugo år och säga: ”Varför har jag inte gått framåt i utvecklingen?” Ja, eftersom du har använt din vilja till att inte utvecklas, och det här är det största problemet med folks relation med Gud. De har använt sin vilja för att motstå den utan att förstå hur deras vilja används. Jag känner att det här är ett stort problem.

Maria:      Ja, jag håller med. Så motstånd styrs i själva verket av vår vilja, och du pratar om att förändring bara är möjlig genom frigörandet av motstånd som vuxna. Vi kanske kan prata om barn lite senare. Det jag tycker är intressant är att jag ser många människor som använder… du pratade om människor som är väldigt håglösa inför förändring, eller som egentligen inte bryr sig om förändring. Men sedan ser jag att det finns en del människor på planeten som har en önskan om att förändra sig själva eller omgivningen, skaffa en karriär eller sådana saker, men inte har engagerat sig. Vi använder vår vilja samtidigt som vi försöker förneka själen.

…vilket är som att försöka förändras medan din själ inte vill förändras. Det är ganska svårt; i själva verket är det omöjligt. Du kan inte göra det. Det är därför nästan ingen någonsin förändras. Till och med när de tror att de använder sin vilja så förändras nästan ingenting eftersom de egentligen inte använder sin vilja.

De känner inte vad som finns inombords som ett motstånd. De väljer inte att känna det motståndet; de vill känna den bra saken. Det är inte mycket av motståndet när det gäller fel som känns bra; allt känns smärtsamt, skamligt, svårt, ilsket, fyllt av rädsla, alla de ruggiga känslorna. Genomsnittspersonen på Jorden säger: ”Jag vill inte känna någon av de känslorna, jag vill bara må bra, vara lycklig, glad, allt sådant. Jag vill inte känna mig ledsen eller rädd eller arg”, och du förstår, motstånd är väldigt sällan ledsamt. Det är för det mesta ilsket, fullt av rädsla och skam och den sortens känslor, och det är de känslorna som de flesta på planeten vill undvika till varje pris. Folk kommer mörda för att undvika de känslorna i allmänhet, och därför sker väldigt lite förändring, även om de kan försöka intala sig själva att: ”Jag kommer vara en kraft för det goda i världen”. Du kan inte vara en kraft för det goda i världen förrän du är redo att förändra din egen själ och du förstår hur den fungerar.

Om du inte är villig att släppa taget om vad som är fel inuti din egen själ, hur kan du då någonsin vara en kraft för det goda i världen, för det som finns i din själ som ett fel kommer att utöva sin dominans. Så ge upp hela konceptet med att försöka vara en kraft för det goda i världen, och försök vara en kraft som känner sitt eget motstånd (skratt) så kommer du göra en del framsteg. Jag känner att det är vad majoriteten av oss behöver göra. Det är uttrycket… om du kan se motståndet som ett uttryck för själens vilja; det är väldigt, väldigt viktigt.

Maria:      Du säger så många saker, jag behöver hela tiden skriva ner saker jag vill återgå till som du har sagt. (Skratt)

Ja, kanske det är bäst om vi går tillbaka till några av de sakerna först?

Maria:     Nej, fortsätt med det du sade så skriver jag bara en liten anteckning.

Om vi tänker på saken, så är det också ett uttryck för din vilja att använda själen för att motsätta sig något, precis som det är ett uttryck för din vilja att använda själen för att önska något. Om vi kan se på användningen av motståndet som ett uttryck för vår vilja, då vet vi att om vi är stagnerade så använder vi vår vilja för att vara stagnerade. Sedan kan vi ställa oss själva frågan: ”Jaha, varför använder jag min vilja på det viset?” Det enda riktigt logiska svaret kan vara: ”Eftersom jag är rädd för att faktiskt utvecklas här”, och sedan kan vi fråga oss: ”Vilka är känslorna i rädslan?”

Maria:     Vilka falska föreställningar har jag om detta?

Ja, men jag behöver också göra något ännu bättre. Rädslan är en känsla som får oss att uttrycka vår vilja med ett motstånd mot sanningen, så det enda sättet för oss att verkligen utvecklas härifrån är att känna rädslan och inte prata om den längre, vi behöver känna den. Vi kan gå igenom den intellektuella övningen: ”Vad handlar rädslan om?” Vi kanske till och med vet vad den handlar om intellektuellt sett, men om vi inte känner den så blir det inga framsteg.

Jag vet att jag någon gång kommer behöva komma ifrån: ”Jag ser att jag är rädd för det där” till: ”Jag är rädd för det där och jag känner det, och jag gråter eftersom jag är så rädd för det”. Jag kommer behöva komma till den punkten för att frigöra motståndet. Jag kan göra den här gymnastiken intellektuellt sett och säga: ”Javisst, jag vet det”, nej, nej, nej – du vet inte något ännu förrän du har känt motståndet släppa, innan du känner att det lämnar dig, vilket sker genom en känslomässig upplevelse som kommer vara ganska traumatisk. Allt som hör ihop med skam, skuldkänslor, rädsla, ilska kommer vara en traumatisk, känslomässig upplevelse, smärtsam att uppleva. Beroendet att undvika smärta är ett stort problem på planeten. Vi behöver ha ett beroende av att uppleva allting. Det skulle vara toppen, (skratt) även av att uppleva smärta.

Maria:     Fast då skulle det inte vara ett beroende, eller hur?

Självklart skulle det inte vara ett beroende för vi skulle uppleva allting, men det skulle vara underbart om vi alla förändrade hur vi ser på smärta. Du förstår, det vi gör mest, den mesta tiden så vill vi skylla på alla andra för vår smärta. Vi vill inte känna den. Vi vill att andra ska ta bort den från oss. Det är inte bra. Vi vill känna vår smärta; det kommer vara det som får oss att gå framåt.

Så du hade en hel hög frågor till mig. (Skratt) Är de borta nu allihop?

Maria:      Tja, jag tror att allt hamnar på plats. Det fins några småsaker jag skulle vilja förtydliga i några av de saker du sagt, men jag känner att du har fått fram det du ville säga. Det finns andra frågor som jag försöker formulera om…

Om det är så, så kanske jag kan säga lite mer bara om uttrycket av viljan? (Skratt) Går det bra? (Skratt) Ja, de flesta, märker jag, som är stagnerade, vilket i själva verket visar att de har ett motstånd, de flesta som jag märker är stagnerade kommer alltid fram och säger att: ”Jag förstår inte varför jag har ett motstånd. Jag förstår inte varför jag har ett motstånd”, och för mig så lyser det oansvarighet om det, för om du förstår hur själen fungerar så skulle du istället säga: ”Jag är stagnerad eftersom jag väljer att vara det.”

Maria:      Det här är att förstå vår vilja, vilket är vad Gud verkligen vill att vi ska förstå under vår inkarnation på Jorden.

… eller under hela vårt liv, egentligen.

Maria:      Japp, men den här inkarnationen på Jorden känner jag är väldigt ändamålsenlig för att hjälpa oss att verkligen se uttrycket av vår vilja i handling, och att bli känsliga för det. När vi säger: ”Jag vet inte varför”, så säger vi egentligen att vi har missat den första, avgörande lärdomen, att vi har en vilja, eller hur?

Inte bara den avgörande lärdomen, vi missar den avgörande lärdomen att vi är ansvariga för utövandet av vår vilja.

Maria:     Beklagar, det var det jag menade.

Vet du vad jag menar? Vi har en vilja, vi behöver förstå det. Vi behöver också förstå att jag och bara jag är den enda som är ansvarig för hur min vilja utövas. Ingen annan kan göra det åt mig, ingen, inte ens Gud, kommer göra det åt mig. Om jag har stagnerat så är den enda orsaken till att jag har stagnerat någonting som jag väljer att göra. Motstånd är ett uttryck för min vilja, så när jag har ett motstånd har jag ett ansvar för att ta reda på varför jag har valt att ha motståndet. Och det är ett val. Det är ett själsbaserat, emotionellt val som pågår inom mig, som får mig att vilja stanna kvar i motståndet. Jag behöver ta ansvar och säga att jag har skapat det, och jag behöver frigöra det om jag vill förändras.

Det spelar ingen roll hur många lärare jag har, och det spelar ingen roll hur många människor som hjälper mig, och det spelar ingen roll hur många gånger jag pratar om det, och det spelar ingen roll hur många gånger jag hör något om det. Om jag inte är villig att arbeta, att komma till känslan inom mig som är orsak till motståndet, och om jag inte är villig att ta ansvar för att känna den känslan, så kommer jag inte förändras.

Det spelar ingen roll hur många som försöker hjälpa mig, det spelar ingen roll hur länge de försöker hjälpa mig, det spelar ingen roll vilka magiska saker de kan göra för att hjälpa mig, jag förändras inte förrän jag går igenom den emotionella upplevelsen, och det är smärtan och lidandet som de nämner i Padgett Messages, som varje andemänniska som någonsin har kommit till andevärlden behöver gå igenom, för att börja ta vara på användandet av sin vilja fullt ut. Smärta och lidande hör alltid samman med det olagenliga användandet av vår egen vilja, och jag säger olagenlig ur perspektivet med Guds lagar.

Varje gång vi använder vår vilja olagenligt, ur harmoni med Guds kärleksfulla lagar, så kommer vi behöva gå igenom en smärtsam, emotionell upplevelse, nu eller senare. Det spelar ingen roll när, det kommer behöva hända, och vi kommer inte förändras i den saken förrän det händer, förrän vi verkligen går igenom den smärtsamma, emotionella upplevelsen. Det är här jag känner att folk behöver förstå ansvaret. De är ansvariga för var de befinner sig just nu. De är ansvariga för sitt eget motstånd. Ingen annan kan hjälpa dem igenom deras eget motstånd om de inte är villiga att göra det. De behöver använda sin vilja.

Maria:      Jag känner att det skulle vara toppen att ha ett samtal om viljan med dig någon gång, för jag vet för min egen del, när vi först flyttade ihop… och jag ser det här hos många, många som jag känner och träffar, vilket är orsaken till att jag tar upp det, jag hade ingen förståelse för exakt hur min vilja användes, på alla sätt. Som i varenda känsla, handling, projicering. Alla de sakerna är ett uttryck för min vilja, och mycket av det såg jag bara på som normalt.

Och automatiskt.

Maria:      Automatiskt. Jag hade inte ens funderat på hur min vilja användes. Det stod bara under ”automatiskt”, och jag tror kanske att det är därför jag känner mig så passionerad över den här lärdomen om viljan, eftersom jag ser att de flesta fungerar ”automatiskt” när det gäller sin vilja, och det är därför de kommer till platser där de säger att: ”Jag vet inte varför jag är så här.” Eftersom det inte har blivit inpräntat i dem, som vi ofta kallar det, att de har en vilja som de är ansvariga för.

Jag ville inte vara ansvarig, eftersom jag inte tyckte om att stå inför sanningen om hur jag var med hjälp av min vilja, och följderna av hur jag har använt min vilja. Jag har inte fått mycket återkoppling, eftersom jag alltid har varit i situationer där människor har delat… varit överens med mig om hur viljan ska användas i vissa frågor, områden, handlingar, situationer. Den behövde aldrig konfronteras.

När jag började resa och sådant så hjälpte det mig, att åka till andra länder, att känna igen mer, men jag känner ändå att de flesta lever i ett tillstånd av total omedvetenhet, inte helt omedvetna om att de har en vilja, men det mesta, eller mångfalden sätt som en vilja kan uttryckas på under en dag, och hur det kan vara i harmoni med kärlek och sanning eller i harmoni med felen. Jag känner att de flesta bokstavligen inte har uppfostrats till att ha den medvetenheten, men vi behöver den om vi ska ta itu med de här sakerna.

Ja, men också, även om de flesta skulle förstå att de fattar beslut intellektuellt så förstår i själva verket väldigt få personer att det mesta av deras beslut fattas innan de fattar det intellektuella beslutet. De flesta av deras beslut fattas emotionellt, de har formats inuti deras emotionella tillstånd. Deras vilja att antingen behålla det emotionella tillståndet snarare än att undersöka det är ärligt talat ganska stark. Se på majoriteten som motsätter sig alla samtal vi har med dem. Oftast använder de aktivt sin vilja för att inte undersöka sig själva; de vill inte ha någon självundersökning. Allt de vill är att någon ska säga till dem: ”Du har rätt”.

Om vi alla hade rätt, så skulle vi alla vara eniga med Gud. Vi har inte rätt allihop och vi behöver förstå att vi inte har det, och det enda sättet som vi kan få rätt på är genom att frigöra felet, det som är fel, som finns inombords. Det är en emotionell process och du kan försöka göra det intellektuellt under de kommande femtio åren, och det kommer knappt vara någon förändring överhuvudtaget. Den enda förändringen som du skulle göra under de femtio åren är när du har känt en känsla.

Maria:      Det är här vi kan vara… det känns nästan som att det finns lager av motstånd, för när du pratar med någon som inte ens vill se de känslomässiga hindren, felen inom dem som skapar deras motstånd, så vill de inte ens se dem. De har till och med motstånd mot medvetenheten om att det finns ett fel.

Men till och med det orsakas av en känsla.

Maria:     Det gör det.

Japp, det är det jag säger. Varje del av motståndet, till och med den intellektuella förnekelsen av att jag har ett problem, orsakas av en känsla inom mig om varför jag vill förneka. Det kommer alltid finnas något som drivs av känslan. Till och med tanken: ”Jag vill förneka det här”, vilken kommer ögonblickligen, vanligen innan personen formulerar tanken ur en logisk process, de förnekar det vanligen redan, innan de ens tänker på vad de gör för det mesta, som kommer från det emotionella tillståndet inombords: ”Jag vill förneka det här, jag vill komma bort från den här smärtan som jag kommer behöva känna om jag går den vägen. Jag vill förneka det.”

Det är här vi använder vår vilja för att förneka vår smärta och så snart vi gör det så kommer vi skapa fel, vi kommer skapa motstånd. Vi kommer skapa motstånd mot sanningen, men vi kommer också skapa fel genom beroendeprocesser. Vi kommer automatiskt att få ett beroende nu när vi förnekar smärtan. För varje enskild smärta du förnekar i dig själv så skapas ett beroende för att korrigera den.

För de flesta gäller att de har tusentals bitar av smärta inom sig, som de försöker förneka inför sig själva sedan sin barndomsupplevelse. Därigenom har de tusentals beroenden, de flesta av dem känslomässiga, som de försöker undertrycka smärtan med. Det är en automatisk process som drivs av själens vilja, och vi behöver förstå att det är uttrycket för viljan.

Vi kan inte säga: ”Jag visste inte att jag gjorde det”. Nej, din själ använder din vilja och Gud låter dig inte komma undan detta. Gud kommer inte säga: ”Du säger att du inte visste att du ville mörda någon? Eller du säger att du inte visste att du ville våldta någon, eller du säger att du inte visste att du ville skrika på dina barn och smälla till dem, du säger att du inte visste att du ville att män skulle ta hand om dig? Säger du att du inte visste de sakerna?

I själva verket så vet de flesta av oss om de här sakerna och förnekar dem. Så ser verkligheten ut. Vi använder vår vilja för att förneka, vi använder vår vilja för att täcka över alltihop, vi använder vår vilja för att skapa en fasad, vi använder vår vilja för att inte utvecklas härifrån, så vi kan inte säga sedan att: ”Varför utvecklas jag inte? Det måste vara någon annans fel. Kanske det är lärarens fel, kanske han lärde mig fel saker”, eller vad det kan vara. Nej, Gud är en jättebra lärare. Gud försöker lära dig varje dag, och om du har ett motstånd mot det Gud lär ut så beror det på att du använder din vilja för att ha det. Det är den enda orsaken till att det händer. Det här är viktiga saker för folk att förstå, känner jag.

Maria:      Det jag ville fråga dig om förut, om lagren av motstånd, handlar helt enkelt om den här saken som jag märker ibland när jag pratar med människor, och jag känner det även inuti mig själv. Du kan ha ett enormt emotionellt motstånd till och med mot att se dig själv.

Som du motsätter dig. (Skrattar)

Maria:      Ja, att du har ett motstånd inom dig, och att prata med den personen om problemen med sanning är väldigt, väldigt svårt eftersom de inte vill se någonting. Sedan kan du prata med någon som har arbetat igenom den känslan tillräckligt mycket för att de ska tillåta idén om att de har fel inom sig som motsätter sig sanningen, och den konversationen är mycket lättare, eftersom vi inte har det emotionella felet inombords som säger: ”Det finns ingenting att se här, och jag vill inte se”.

Ja, javisst. Det finns många känslor som driver på detta, uppenbarligen. Det finns till exempel känslan av att: ”Tala inte om för mig att något är fel med mig, för det måste betyda att jag är en hemsk person.” Det finns så många känslor som driver de här motståndstankarna, och de emotionella motstånden behöver kännas för att kunna frigöras, så om du har något som kommer upp där du automatiskt tänker att någon tänker att du är en hemsk person, så kommer det förmodligen av att du har en känsla djupt inom dig om att du är en hemsk person som du behöver känna, så känn det.

När du väl känner det och frigör det, så kommer inte varje konversation färgas av tanken att du är en hemsk person, och det kommer vara fantastiskt för dig. Du kommer kunna tänka med större klarhet, du kommer kunna agera som om du inte är en hemsk person hela tiden. Du kommer kunna vara mindre misstänksam mot människors kommentarer till dig, istället för att tro att de alltid tycker att du är hemsk. Du kommer tänka att det kanske finns något annat motiv till att de säger vad de säger, och så vidare. Om du inte frigör den känslan så kommer den känslan att färga varenda upplevelse, varje del, varje aspekt av ditt liv.

Du ser det här hända varje dag med folk. Du säger: ”Där är det en annan känsla som färgar varje aspekt, och där är det en till som färgar varje aspekt av ditt liv.” Du har ett motstånd mot att känna den känslan och därför behöver du titta mer. Vad är känslan som får dig att ha ett motstånd mot att känna den känslan? Det finns vanligen en annan känsla där, och vanligen är det saker som skam, känslor av rädsla som vi inte vill känna, rädsla att vi är en dålig person, rädsla för att det finns något som är fel i grunden med oss, och sådana saker.

Allt detta är känslor som får oss att ha ett väldigt, väldigt stort motstånd mot andra känslor. Det är lite som att om du har en känsla som får dig att ha ett motstånd mot att känna andra känslor, så kan du se att om du alltid hoppar över den känslan om att känna den känslan, så kommer den känslan att sakta ner dina framsteg i hög omfattning. Det är bättre för dig att känna känslan, den känsla som vill att du ska ha ett motstånd mot att höra feedback, känslan som vill att du ska ha ett motstånd mot att känna andra känslor av sorg, skuld, skam och andra saker. Det är bättre för dig att gå igenom: ”Vad är det här för känsla?” Om känslan är raseri så känn den. Ta inte ut den på andra människor, känn den. Gå in i badrummet, gå till en privat plats, känn den, uttryck den, få ut den ur dig, få kontakt med den. Sedan kommer den rinna undan. När den rinner undan så är det fritt fram in i nästa känsla.

Maria:     Precis.

Okej, så vi har förstått att de styrs av vår vilja.

Okej, jag tror att jag har gjort det tydligt (skratt) att vi är ansvariga. (Skratt) Gud skapade oss till att ta ansvar för vår egen varelse och varje gång vi säger: ”Jag vet inte varför det här händer” så tar vi inte ansvar för vår egen varelse. Vi använder inte vår vilja för att ta reda på det. Gud vill att vi ska använda vår vilja för att ta reda på allting, allting om universum, allting om oss själva. Vi behöver ta ansvar för vår egen varelse för att göra det, så en av lärdomarna vi behöver lära oss är att: ”Jag behöver ta ansvar för min egen varelse där jag känns vid det här att om jag inte utvecklas, så beror det på att jag inte använder min vilja för att göra det.” Var det tillräckligt många jag och mig för alla? (Skratt)

Maria:     Jag vet inte, men det behöver förmodligen sägas. (Skratt) Okej.

Vad sägs om att vi pratar om kontrasten mellan vuxna och barn.

Maria:     Ja, det kan vi göra. Som vuxen har jag kontroll över motståndet.

Definitivt.

Maria:     Det är mitt ansvar.

Mitt ansvar. Jag är den enda personen som kan förändra det.

Maria:      Där det för ett barn händer lite andra saker, eller hur? Ett barn har inte en utvecklad uppfattning om sig själv eller sin vilja, och det är i hög grad utlämnat till välviljan i omgivningen, eller hur?

Det stämmer. Det vi just har sagt gäller i första hand för vuxna. Om du pratar med ett barn under sjuårsåldern, i synnerhet under sjuårsåldern eftersom det är… vid det laget när de är sju år så har de vanligen en fullt utvecklad hjärna. De har samma slags sinnen som vi vanligen har som vuxna, och de har ofta fortfarande någon typ av kontakt med sitt emotionella tillstånd, men de har också en känsla för logik, någon uppfattning om att förstå världen. Vi det här laget börjar de använda sin egen vilja i någon grad, vilket ökar under tonåren tills de använder sin vilja helt och hållet.

När ett barn är ett barn, som du mycket riktigt påpekade, så utövas en stor mängd kontroll över barnet, så att barnet har eller gör något är i hög grad ett uttryck för dess omgivnings vilja. Om det barnet skriker mitt i rummet, och gapar och skriker på oss och barnet är tre år, så är det i hög grad ett uttryck för den person han skriker på, dennes vilja. Det finns något i dem som orsakar ett motstånd, som får barnet att agera på det här viset.

Det kan vara ett tillåtande av att styras som får barnet att försöka ta kontroll, till exempel, och det är det vi motsätter oss inom oss själva som vuxna. Men vi kan inte säga att barnet har utvecklat sin vilja fullt ut och att barnet därför har allt ansvar själv för den handlingen.

Uppenbarligen, när barnet växer, så tar det ansvar för sig själv och vi vill lära det att ta ansvar för sig själv, men vi kan inte lära ett barn att ta ansvar för sig själv om vi som vuxna inte tar ansvar, om vi frånsäger oss allt ansvar för vårt eget liv. Hur kan vi be barnet att ta ansvar för sitt eget liv?

Maria:      Du pratar här om barnets ansvar och motståndet i den vuxne. Jag skulle vilja fråga dig om hur motstånd skapas inne i barnet, för uppenbarligen finns det motståndet, den emotionella tron och känslorna inom mig som vuxen. Ja, om de är uppriktiga så skapar de motstånd mot felet, om de är felbaserade så skapar de motstånd mot sanningen, men som barn är det nästan som att vi kommer hit utan något motstånd.

Det stämmer, vi kommer hit utan motstånd vid tillfället för befruktningen, inte i födelsestunden. När vi väl når födelsestunden så har vi redan en del av våra föräldrars motstånd i vår själ. Om du säger: ”…vid tillfället för befruktningen, så har barnets själ en fullständig öppenhet för omgivningens upplevelser, och det har inte något utvecklat intellekt som förhindrar omgivningens emotionella upplevelse. Därmed börjar det absorbera omgivningens emotionella upplevelser.”

Om fadern, till exempel när befruktningen sker för barnet, projicerar på barnet att han inte vill ha det, så känner barnet känslan i den stunden utan att ha någon intellektuell barriär gentemot den. Barnet känner den känslan och han har ingen emotionell barriär inför den. Känslan, av faderns önskan om att inte ha barnet, kommer in i barnet, så barnet kommer känna från den stunden att: ”Pappa vill inte ha mig”. Såvida inte pappa ändrar sin känsla… som att några månader senare kan han bestämma sig för att han verkligen vill ha barnet, då kommer barnet känna det också. Barnet kommer vara öppen för absorption, eftersom det inte finns något hinder eller motstånd som påverkar att absorptionen stoppas, så absorptionen sker naturligt. Det är här det blir avgörande vad föräldrarnas känslor är, gentemot barnet i synnerhet.

Maria:      Eftersom de fortsätter att skapa motstånden, antingen i uppriktighets- eller felbaserade motstånd som finns i barnet.

Det stämmer.

Maria:      Bara för att förtydliga något som du sade när du pratade: Du pratade om att barnet inte har någon intellektuell barriär inför…

… eller en emotionell barriär. Det finns inget utvecklat intellekt, för barnet har inte någon utvecklad hjärna vid det här laget, och det finns ingen emotionell barriär eftersom det inte finns någon sanningsbaserad känsla inom barnets själ som skulle motstå känslan som kommer emot det.

Maria:      Men det kan vara sanning som kommer in i barnet om det inte finns något fel där som motsätter sig det.

Det kan vara sanning. Det här är det vackra med barnet. Ett barn upplever varje känsla av sanning som finns i föräldern – det kommer att komma in i barnet – och barnet kommer uppleva varje känsla av fel som finns i föräldern, och det kommer att komma in i barnet. Du kan tänka dig potentialen i det.

Maria:     Jag tänker ofta på det.

Ja, det är fantastiskt med potentialen i det. Föreställ dig att varje barn bara upplevde känslor av sanning och kärlek som kom in i barnet, och inga känslor av fel och hat och rädsla kom någonsin in i barnet. När det är dags för barnet att födas så är det fullständigt öppet för att absorbera sanning, och så kommer det ta in sanning (Jesus knäpper med fingrarna flera gånger) pang, pang, pang. Det kommer ske så snabbt att när det är tre år kommer det kunna tala 25 till 100 språk, det kommer vara ett matematiskt geni, det kommer spela musikinstrument, göra vad det än vill, eftersom det inte finns något motstånd som kommit från föräldrarna.

Maria:     Det vill säga, det finns motstånd mot fel, men inte mot sanning.

Det stämmer, eftersom om vi gör rätt som föräldrar så kommer det finnas ett motstånd mot fel och inget motstånd mot sanning, och det är potentiellt en fantastisk plats för barnet. Det har förstås aldrig funnits ett barn på Jorden som någonsin har upplevt det, men det är potentialen i vår upplevelse. Om du tänker på den potentialen så är det fantastiskt underbart.

Maria:      Ja, det är ganska fantastiskt, vet du. För att återgå till min fråga (skratt) så sade du att det inte finns någon intellektuell eller emotionell barriär med vilket barnet kan förhindra sanningen eller felet från att komma in i dem. För mig antyder det att som vuxen med ett utvecklat intellekt så kan vi framställa en intellektuell barriär. Är det det du vill framföra här?

Tja, det kan hjälpa dig med din emotionella absorption, absolut, eftersom du kan använda logik för att hjälpa en person att se att deras emotionella hinder måste vara ett fel. Förstår du vad jag menar med det? Jag kan resonera med dig och säga att: ”Okej, ditt kärlekskoncept är att du kan försvara din familj med döden. Om alla familjer hade den inställningen så skulle det förstås förmodligen bli rätt många som dör. Om jag dödade ditt barn och du dödade mitt barn, jag dödade din bror, du dödade min bror, jag dödar din fru, du dödar min fru och jag dödar din man så skulle det i slutänden inte finnas kvar någon av oss, inte särskilt logiskt.

Så du kan tala till logiken hos individen, och visa dem att, okej, det finns ett problem med en av de själsbaserade föreställningarna i deras själ som får dem att acceptera den här föreställningen att de kan försvara sig själva med döden, och bevisa för dem genom logik att det är ett fel. Självklart vet de fortfarande inte att det är ett fel, eller vet att det du just sade är sanning, ur ett själsperspektiv, eftersom de ännu inte har frigjort felet. De har inte frigjort den emotionella orsaken till att de tror att de borde kunna försvara sig själva med döden.

De har inte gjort det, men du kan hjälpa dem, åtminstone logiskt, att se att en sådan föreställning måste vara ett fel. Med ett barn kan vi inte göra det särskilt lätt, i synnerhet om det ligger i livmodern, då kan vi inte göra det alls. Om ett barn bara är en bebis utan något utvecklat intellekt eller något sätt att kommunicera verbalt, så kan du inte göra det då heller. Det är först när de kommer till talet, och börjar prata och sådant som, att du kan börja göra de sakerna med barnet, men du kan göra det med den vuxne.

Maria:      Så det handlar om att använda logik, men det låter också som att det är en fråga om val. En vuxen kan använda sitt intellekt för att välja: ”Jag kommer lyssna på den här personen och inte lyssna på den personen, jag kommer gå härifrån”, eller…

Tja, valet finns fortfarande i själen, men vi kan använda vårt intellekt som hjälp för att hitta en slags lösning i själen där vi nu kan göra ett annat val. Vi kan säga: ”Okej, mitt nuvarande val är inte logiskt; mitt nuvarande val får mig att orsaka alla de här skadorna i andra människor. Vill jag verkligen fortsätta göra det emotionellt sett? Vill jag fortfarande såra mina barn?” är en bra fråga de flesta föräldrar behöver ställa sig själva. För om de är uppriktiga om det, så skulle många föräldrar behöva säga: ”Ja, jag vill fortsätta såra mina barn. Jag skulle hellre såra mina barn än känna min egen smärta.”

De flesta föräldrar är faktiskt, ärligt talat, i det tillståndet. Men om vi kommer bortom det stadiet, så börjar vi säga intellektuellt att: ”Vill jag att det ska fortsätta på samma sätt?” Sedan skulle jag se till att hitta den emotionella orsaken, jag skulle använda sinnet för att hitta den emotionella orsaken, och jag skulle uppleva den emotionella orsaken till att jag känner på det viset. Det är här du kan använda logik och resonemang för att assistera en person att växa, men du kan inte växa utan att göra den emotionella förändringen.

Maria:      Ibland känns det nästan för mig som att vi använder vårt sinne som en sista utväg. Vi försöker arbeta oss bakåt genom motstånden som har placerats där emotionellt ur ett själsperspektiv, mot att ens försöka få kontakt med dem, och många gånger så är barn bara mer i kontakt med sina emotionella jag.

Ja, det är mycket lättare med ett barn. Med ett barn, om jag sitter ner med ett barn i en minut, så kan jag vanligen få dem in i en emotionell orsak till att de har valt att agera på ett sätt som var kärlekslöst, men som vuxen kan du ägna månad efter månad efter månad åt det. Jag har ägnat fem år åt en del personer, pratat med dem varenda dag, varenda vecka i fem år, och de har fortfarande inte sett att deras handling var kärlekslös efter allt det. Det spelar ingen roll hur mycket logik du använder, därför att de är inte villiga att ta itu med den emotionella orsaken inom sig, de kommer inte förändras.

Och ändå, med ett barn kan du göra det på fem minuter, på tio minuter är det hela vanligen klart. Många gånger med ett barn, i synnerhet om det är ett yngre barn, som är tre eller fyra år gammalt, så kan du bara hålla dem och känna med dem, så går de igenom den känslomässiga upplevelsen. Försök göra det med en vuxen och komma därifrån oskadd! De flesta vuxna skulle potentiellt ha ihjäl dig innan de tillåter en sån sak att hända. (Skratt)

Maria:      Japp. Nej, det är intressant med barn, eller hur, och det är en sådan dröm med ett barn som bara absorberar sanning, och motståndet mot fel i det barnet, om det absorberades innan de var sju, så skulle det förändra världen.

Det skulle inte finnas något motstånd. Det skulle finnas motstånd mot fel och inget motstånd mot sanning. Så anmärkningsvärt det barnet skulle vara. Den sortens barn, när det väl är sju eller åtta år, skulle stå framför åhörare i hela världen och visa dem sanningen. Barnet kommer inte vara rädd, skrämd. Han kommer inte ha någon rädsla inom sig. Han kommer kunna uttrycka sig väldigt tydligt, i kontakt med sina känslor hela tiden. Vår potential som mänsklig ras är så stor, till och med på Jorden, om vi förstår hur själen fungerar, men bara om vi förstår hur själen fungerar.

Maria:      … och om vi lever våra liv enligt principerna för hur själen fungerar. Som att, vi skulle inte slösa bort så mycket tid på att hitta lösningar med andra metoder, vi skulle inte uppfostra på sätt som ignorerar själen.

Och vi skulle inte lägga miljoner och miljarder dollar på botemedel, på att hitta nästa piller som ska lösa ett problem. Ärligt talat så har vi enorma mängder bortslösad tid på planeten, eftersom vi är så fokuserade på att förhindra smärta. Vi har enorma mängder bortslösad tid som gått till att förhindra själsupplevelsen, vilket är motsatt riktning mot vad vi behöver ta.

Om du kunde ta fram ett piller som kan hjälpa dig att känna någon känsla, så skulle det vara en mycket bättre användning av din tid än att ta fram ett piller som undertrycker den. All antidepressiv medicin och allt som pågår, undertrycker känslor, ärligt talat skulle du ha det långt bättre om du utvecklade ett piller som möjliggör upplevelsen av känslor på ett säkert vis, än om du utvecklade ett piller som undertrycker känslor.

Maria:      Fast det pillret skulle aldrig fungera, eftersom du inte kan komma förbi själens dominans genom något. En del personer som tar droger, illegala, olagliga droger säger: ”Åh, det hjälper mig att uppleva mina känslor”, men det gör det inte.

Det gör det inte. Nej, det gör det inte; du upplever det med någon annan.

Maria:      Det gör inte det, med någon annan, vanligen med några andemänniskor inblandade, och motståndet mot vissa känslomässiga upplevelser är fortfarande kvar. Är det allt vi har om motstånd?

Nej. Jag känner att vi behöver gå igenom varje punkt som jag ville ta upp för vi har inte pratat om dem alla. Nu vill jag prata om det faktum att vi har lov att ha motstånd. (Skrattar)

Jag känner ganska starkt att vi behöver se att vi har lov att ha ett motstånd mot vad vi än vill. En del av användandet av vår vilja är att vi har lov att använda vår vilja till att ha ett motstånd. Det är väldigt intressant vad som händer inom oss psykologiskt när vi går igenom processen med att kännas vid att vi har lov att ha ett motstånd, eftersom det som ofta händer är att vi inte gör motstånd mer efter det. Det är väldigt intressant ur ett psykologiskt perspektiv med varför det är så.

Mycket av vårt motstånd kommer ur en känsla av upproriskhet, och vi när vi talar om för oss själva, och när vi känns vid det inom oss emotionellt, att vi har lov att vara upproriska, så börjar vi ifrågasätta varför vi skulle vilja det. När vi väl börjar ifrågasätta det så börjar vi vanligen gå igenom känslan. Jag märker att många människor, när vi börjar säga till dem att: ”Du har ett motstånd”, så säger de: ”Åh, har jag?” och jag säger: ”Men du får ha ett motstånd.” ”Åh, jag känner inte att jag får det. Jag kan inte…” Om de, för ovanlighetens skull, känns vid att de har lov till det, att Gud har gett dem en fri vilja så det betyder att de har lov att använda sin vilja till att ha ett motstånd, när de säger: ”Jag har bara ett motstånd mot att känna rädsla”, så börjar de många gånger känna rädsla. När de säger: ”Åh, jag har bara ett motstånd mot att känna mig ledsen”, så börjar de säga: ”Åh, jag har ett motstånd mot att känna mig ledsen. Jag får ha ett motstånd.” Sedan börjar de gråta (skratt) många gånger.

Det beror på att vi behöver kännas vid att det är vår vilja som är inblandad i motståndet, när det gäller varför den processen sker. Jag känner att det är väldigt, väldigt viktigt för folk att förstå. Du behöver kännas vid att du har lov att ha ett motstånd. Du har lov att vara stagnerad. Sluta skylla det på andra. Det är ditt val, men du har lov att välja det, om det är ditt val så har du lov att välja det. Det är intressant, psykologiskt sett. När du ser att du har lov, så kommer du ofta känna mindre upproriskhet mot känslan som orsakar motståndet.

Jag känner att det är en väldigt viktig punkt som de flesta behöver förstå.

Maria:      Jag tänker bara på det i form av sanning, eftersom vi har ett motstånd inför fel när vi är i sanning, och motstånd mot sanning när vi har ett fel. Men du slår fast att vidkännandet av motståndet låter oss bara känna känslan det rör sig om, friare.

Det är inte vidkännandet av motståndet, för det är en del. Det jag pratar om här är vidkännandet av att jag har lov att ha ett motstånd. Det är något annat än att kännas vid själva motståndet. Kan du se att det är två olika saker? Å ena sidan har jag lov att ha ett motstånd, och å andra sidan ser jag det jag motstår, vilket är två olika processer. Jag har lov att ha ett motstånd mot det jag inte… Jag har lov att välja att inte se.

Om jag får ge en närmare illustration av hur det kan fungera: Ofta märker jag med människor att du börjar se tårar som rinner ner för kinderna, men de vill inte gråta, och du säger till dem: ”Hör här, du har lov att gråta”, och då säger de: ”Jag vet, jag vet. Jag kan bara inte.” Och jag säger: ”Du har lov att inte gråta. Du har lov att stänga av det om du vill”, och ofta efter att jag har sagt det, så brister de ut i gråt.

Varför är det så? För att nu har de känts vid att de har lov att göra valet att ha ett motstånd, och då börjar de automatiskt ifrågasätta varför de gör det valet, känslomässigt. De ifrågasätter det omedelbart.

Det här är något vi behöver förstå. Det är väldigt annorlunda från viljedelen av det, är det. Det vi säger är att: ”Motstånd handlar helt om användandet av vår fria vilja.” Och det vi säger är att: ”När vi är i förnekelse så använder vi vår fria vilja till att förneka.” Men vi behöver också kännas vid att vi har lov att förneka. Vi har lov att inte gråta, vi har lov att inte känna vår rädsla, vi har lov att inte känna vår skam. Vi har lov att inte känna något om vi inte vill det.

Förmodligen blir du deprimerad på det viset, men du har lov att göra det om du vill. Du har lov att skapa depression. Du har lov att skapa sjukdom om det är det du vill för att undvika alla dina känslor. Du har lov att göra alla dom sakerna, och Gud kommer låta dig göra det. Gud kommer låta dig göra det eftersom du har lov till det.

När vi väl känns vid att vi har lov till det så börjar vi ofta komma in i den faktiska känslan som får oss att vilja det. Det är något helt annat än att säga: ”Vi har lov att känna eller inte känna vår känsla”, för det vi gör psykologiskt är att vi känns vid kraften i vår vilja, och hur den används. Det är en väldigt kraftfull sak som hjälper dig igenom motståndet.

Maria:      Det är en bra poäng. Okej, så den här är en riktig pärla för mig. (Skratt) Jag undrar varför jag ville hoppa över den.

Ja. Jag känner att du hoppade över en hel del saker här, så vi behövde gå tillbaka till dem.

Maria:      ”Vi kan inte ge oss fullständigt och uppleva en kausal känsla, så vi kan i själva verket inte frigöra, vilket är vad som krävs för att frigöra en kausal känsla medan det inom oss fortfarande existerar någon typ av motstånd mot att ge oss.”

… och att ge oss också.

Maria:     Och att ge oss.

Om vi har motstånd mot att uppleva känslan, och vi har motstånd mot processen med att ge oss, vilket i princip är motstånd mot processen att låta oss själva överväldigas av känslor, då kommer vi märka att det är väldigt, väldigt svårt att uppleva det emotionella felet, eftersom alla emotionella fel är smärtsamma att uppleva.

Smärta hör alltid samman med emotionella fel, och därför kommer det emotionella felet vara smärtsamt, vi kommer vilja undvika det. Om vi inte förstår det, önskan att undvika det emotionella felet, och önskan att bli överväldigad – att inte låta oss själva överväldigas, ska jag säga – kommer att orsaka ett motstånd mot att känna känslan.

Ibland ser jag människor komma nära känslan, och så hoppar den andra, sekundära känslan, som i själva verket är en stor känsla, in och det är känslan av att inte vilja överväldigas. De tillåter sig inte att överväldigas, så några få droppar rullar nerför kinderna och de säger: ”Det är underbart att få kontakt med det”, och jag säger: ”Du har inte ens börjat få kontakt med det ännu. Du har lov att inte gråta (skratt), du har lov att välja att trycka undan den stora sorg som finns inom dig, som du behöver uppleva.”

Maria:      Det är så roligt att prata om det, för du är så lätt till sinnet och glad och entusiastisk över det. För mig är det fortfarande i väldigt hög grad något väldigt allvarligt, så jag kan känna (skratt) så jag ber om ursäkt för mitt allvar i det här, för…

Men du har upplevt personligen, eller hur, upplevelsen av att inte vilja ge dig, fastän du vet att känslan är där att ge dig inför.

Maria:     Absolut.

Jag känner att de flesta har haft den upplevelsen, där de känner en känsla inom sig som vill komma ut, och de håller den i schack. Det är en rädsla för att ge sig, eller en rädsla för att överväldigas av känslan, vilket orsakas av alla andra slags känslor som: ”Orolig för vad andra ska tänka, orolig för hur det kommer se ut, orolig för hur andra kommer reagera.” Alla den sortens saker är orsak till undertryckandet av den känslan.

Maria:      Ja, och falska föreställningar om att överleva känslan, och alla möjliga tokiga saker.

Och det kommer aldrig vara oändligt, många känner att det är det. ”Om jag börjar känna det så kommer jag fortfarande känna det om tio år.” Det är fysiskt omöjligt med själen. Det är fysiskt omöjligt att känna en känsla i sitt rena tillstånd i tio år, fem år eller tre år eller två år eller ens ett år. Det är fysiskt omöjligt. Om du känner en känsla i ett år så känner du den inte i sitt rena tillstånd. Det tar vanligen timmar, ibland dagar, och i väldigt, väldigt ovanliga omständigheter och tillstånd, veckor.

Maria:      Är det inte lite tokigt, på gränsen till farsartat, att vi använder så mycket energi för att undvika något som kunde vara över på två eller tre timmar? Det är det som är styrkan i de felbaserade föreställningarna som skapar motstånd. De är så kraftfulla, eller hur?

Ja, de är kraftfulla. De är inte mer kraftfulla än Guds kärlek eller något, men de är kraftfulla.

Maria:     Vi ger dom kraft över vårt liv.

Vi ger dem kraft. Vi hedrar dem. Eftersom vi hedrar rädslan i så hög grad, så hedrar vi den känsla som håller oss inlåsta, och på ett sätt är det lite som att vi när den vid vårt bröst. Vi håller den för oss själva, och vi vill behålla den hos oss resten av livet av någon orsak. Vi har nästan en sådan längtan efter att göra på det viset. (Skratt)

Maria:     Jag känner inte på det viset. (Skratt)

Jo det gör du, eftersom du gör det. (Skrattar)

Maria:     Fast det är inte någon ömsint känsla.

Nej, men för många är det en ömsint känsla. Vi kan nästan känna nostalgin i dem när de pratar om det. Jag har haft många samtal med dig, där det finns en nostalgi kring att vilja hålla fast vid en specifik känsla, och det handlar helt om att: ”Jag vill vårda den här saken. Jag vill känna på det här viset resten av mitt liv om jag kan”;  den sortens sak.

Maria:     Ja, och många romantiserar smärta…

Definitivt.

Maria:      Och om du tas väl emot av någon som romantiserar smärta, så kan du bli nostalgisk över din ledsenhet.

Ja, eftersom du har ett emotionellt beroende av att romantisera smärta, för det som händer är att du får godkännande från den föräldern genom att du själv romantiserar smärta. Det är väldigt farligt när du gör det. Det är väldigt farligt för din egen utveckling. Allt detta är hinder eller fel som orsakar motstånd i din själ, mot den tillväxt som behöver ske, och det är det här jag sade förut. De flesta håller de här sakerna för sig själva på ett nästan dyrkande sätt inför känslan. När jag säger ”dyrkande”, det jag menar är att de hedrar rädslan framför allt annat.

Rädslan för känslan är större än kärleken, den är större än sanningen, den är större än allt; den är större än deras partner, den är större än deras egna barn. De kommer misshandla, kanske till och med angripa dem fysiskt, eller ens bara skrika och gapa på dem verbalt, bara för att undvika smärtan. Smärtan säger dig att den är större än din tanke eller din uppfattning om kärlek. Rädsla inom dig orsakar detta, och det är sorgligt att det kommer till detta, men vi behöver se det tillståndet och vi behöver börja känna känslan i det tillståndet, om varför det är så.

Varför är vi så rädda för att känna smärta? Det finns ett stort problem bland mänskligheten. Varför är vi så rädda för att känna den? Visst, vi har föreställningar, till exempel, föreställningar om att det aldrig kommer ta slut. Tja, det är bara en falsk föreställning. Gud vet att det inte är oändligt; Gud vet att det kommer ta slut. Om du inte vet att det kommer ta slut, så har du inte kontakt med Gud i det tillståndet; det är bara en falsk föreställning du har. Gud skapade din själ så all smärta kan ta slut. Gud skapade ett idiotsäkert system, där alla smärta med tiden måste lämna dig. Den kommer lämna dig på ett eller annat vis. Du behöver bara ta emot processen. Om du förstod processen bättre skulle du kanske ta emot den mer. Det är därför vi går igenom det här materialet med hur människans själ fungerar.

Maria:      Fast med den här punkten säger vi att medan det finns motstånd inom oss inför tillståndet där vi ger oss, så kommer vi inte att frigöra, ge oss inför en kausal känsla, vi kommer inte kunna frigöra den känslan. Vi måste vara villiga att känna felet.

Och känna motståndet. Vi måste känna orsaken till att vi inte vill överväldigas av den känslan. Det är det vi behöver känna. Det är felet vi behöver frigöra. Känn varför du inte vill överväldigas.

Det finns mycket dömande på planeten av känslor. Alltså, mängden kritik vi får från folk om känslor; den är intensiv. Du får den kritiken varenda dag i livet. Du vet, det är samhällsbaserad kritik av att känna känslor, och det är därför de flesta av oss inte gör det, eftersom vi är så rädda för samhället. Vi är så rädda för vad alla andra tycker, att vi inte går igenom den naturliga process som ett barn går igenom, som Gud har skapat åt oss att gå igenom för att frigöra fel och ta emot sanning.

Maria:      Jag känner att det du säger är så viktigt, och jag vill inte göra det för rörigt för lyssnaren, men du pratade om behovet av att ge sig inför den kausala känslan, och du pratade om att ta bort felet som skapar motstånd mot det tillståndet.

Motstånd mot att ge sig.

Maria:      Ja, tillståndet där vi ger oss. Tidigare, i din inledning till den här principen, sade du att det inte finns mycket motstånd i sorg.

Verklig sorg. Du förstår, sorg är den kausala känslan, och när en person känner verklig sorg, så har de vanligen inte något motstånd mot sin känsla i det tillståndet. Det är ganska bra; vanligen, när en person har kommit till det stadiet, så har de redan gått igenom allt motstånd som behövdes för att komma till det tillståndet. I allmänhet så har de flesta, när de väl kommer till den verkliga sorgen, och jag pratar inte om tillverkad sorg, eller upprorisk sorg, eller arg sorg, eller någon av de andra sorters saker som inte är sorg alls utan snarare upproriskhet, jag pratar om den verkliga känslan av sorg inne i själen, då har vanligen de flesta av deras emotionella hinder inför att känna den känslan försvunnit vid det laget, över just det ämnet.

Det är processen med att komma dit som är överöst med enorma mängder motståndskänslor, enorma mängder felbaserade känslor och felbaserade föreställningar som alla är känslomässiga, vilka får oss att inte vilja överväldigas av sorg. Det är vanligen det arbetet vi behöver göra. Att hitta dem och frigöra dem. Att känna dem är det enda sättet att frigöra dem. Du måste känna varenda en av dem, och det är det som är arbetet. Vi behöver låta oss själva gå igenom processen.

Om du tar emot lite av Guds kärlek så mjuknar din själ inför kännandet. Det är högst sannolikt att du kommer gå igenom processen om du tar emot lite av Guds kärlek, men om du inte tar emot något av Guds kärlek, så kommer du fortfarande behöva gå igenom processen. Det är bara det att utan Gud så kommer du behöva gå igenom processen, och det kommer att vara en lång, arbetsintensiv process, som jag förresten inte nödvändigtvis rekommenderar, men det är bättre än att inte göra det alls. (Skratt)

Om du kommer välja att göra det utan Gud, så gör det åtminstone, lägg det inte helt åt sidan, vilket är vad de flesta på Jorden gör. De lägger det helt åt sidan, men i själva verket så behöver vi prata senare, och i en annan session, om förhållandet mellan Guds kärlek och hur den mjukar upp själen, hur det kan hjälpa alla de andra aspekterna av själen att växa, och därför mjuka upp själen till det kännande tillståndet den behöver för att kunna utvecklas. Emellertid har människor ofta ett stort motstånd mot att känna Guds känslor också, så vi behöver prata om de här sakerna innan de ens känner några av Guds känslor.

Maria:     Japp, okej.

Hur är det, besvarar det punkten som du var på väg till? Inte riktigt?

Maria:     Nej, inte riktigt, men …

Vad var det för punkt du var på väg till?

Maria:     Det är uppenbart att jag inte kan artikulera punkten särskilt bra.

Vad är det du försöker säga?

Maria:     Nej, jag vet inte. (Skratt)

Vad är problemet, i grund och botten?

Maria:     Frågan …

Varför känner du att den inte är besvarad? Det finns en orsak inom dig till att något inte känns besvarat för dig.

Maria:     Ehmm, det verkar bara …

Det finns ett motstånd i din själ. (Skrattar)

Maria:      Nej. Jag tycker bara att det verkar väldigt vackert och avgörande att kännas vid, att när vi väl kommer till att känna den kausala känslan, så finns där väldigt lite motstånd mot sanningen inom oss, utifrån vad du säger.

Nej, bara mot den känslan. Det är det här vi behöver förstå, att det inte är mot varje känsla, det är bara mot den känslan som vi har mycket mindre motstånd inför att känna. Det är bara en känsla så…

Maria:        … i en viss fråga, när vi blir av med en massa ilska, rädsla, dömande, skam…

…hinder, samhällets föreställningar, alla den sortens…

Maria:      … falska föreställningar, alla de sakerna skapar motståndet vi har mot sanningen, kring det här ämnet. Vi pratar bara om ett ämne.

Ett ämne. Det kan vara: ”Mamma behandlade mig illa.”

Maria:     Eller: ”Kvinnor kommer aldrig älska mig.”

Ja, vilket ämne det nu är.

Maria:      Vilket ämne det nu är. Jag tänkte bara att det var väldigt intressant det du sade: ”När du väl har tagit itu med allt det och du faktiskt kommer till lite kausal sorg, så kommer motståndet vi pratade om, som förhindrar flödet av sanning in i din själ, när du väl känner det så har du kommit igenom det”.

I stora drag, ja. Det är det som låter Guds kärlek verka i själen också, i det läget. Nu när du är öppen för att känna den faktiska kausala känslan som får dig att bibehålla den föreställningen, så känner du den och upplever den. Eftersom du känner och upplever den, så lämnar den dig. När den lämnar dig så kan sanningen komma in i dig samtidigt nu. Det är som att hälla ut vatten ur en skål. Nu kan du fylla på den igen.

Om du föreställer dig en upp och nedvänd skål, som en flaska som är vänd upp och ner med ett lock i änden och öppen i toppen, du försöker fylla på vatten i toppen och den är redan fylld, allt vatten rinner ut överallt och inget kommer ner i flaskan. Uppenbarligen, om vi pratar om det ur ett vetenskapligt perspektiv, så är det lite annorlunda. Jag pratar bara om det som en generell liknelse. Öppna flaskan i botten så åker allt det andra vattnet ut. Nu när du häller på vatten i toppen så kan vatten komma in. Själen är väldigt lik detta. Vattnet kan komma in, sanningen kan komma in medan du släpper ut felet.

Maria:      Jag antar att det var det jag försökte komma till. I inledningen till det här samtalet, så pratade vi om det känslomässiga hindret som ett fel, som förhindrar absorptionen av sanning. Magin i det du säger är att när vi befinner oss i ett tillstånd där vi ger oss inför den kausala känslan, så kommer det känslomässiga hindret…

…att frigöras nu. Det frigörs. Det har inte frigjorts helt och hållet, men det frigörs. Genom processen när det frigörs så kan ny sanning komma in, gradvis förstås, vartefter känslan frigörs. Om du väljer att låta processen stanna upp för att något utmanar dig, och du inte låter dig överväldigas längre, så har du bara frigjort en viss mängd, och sanningen kommer bara in i samma mängd.

Det finns fortfarande någon slags motstånd som fick dig att hejda processen, och du behöver hitta det och låta det flöda igen. Sanningen kommer in i den omfattning som du låter felet lämna dig. Det är bara en enkel ekvation, den ena måste göra rum för den andra. Ganska enkelt, så om vi släpper taget om lite av det, så kan lite av det komma in.

Det är så de flesta av oss bearbetar känslor. Vi släpper taget om lite fel, lite sanning kommer in, lite mer fel släpps ut, lite mer sanning kommer in. I själva verket så skulle vi kunna tillåta mer av den processen, om vi accepterar att ge oss och överväldigas, och de flesta accepterar inte det. De går med på en rännil här, en rännil där, och försöker tömma flaskan med en rännil, och det kommer ta dagar. (Skratt) Om du tömmer en flaska med ett svep så tar det timmar eller minuter, och det är så din själ fungerar också. Det finns många känslor i oss som vi skulle kunna lösa på några timmar. Vi låter inte processen fullbordas ordentligt.. Vi hejdar den på grund av någon rädsla eller någon annan falsk föreställning, och därmed tar det dagar, månader eller rentav år att göra övergången.

Maria:      Och medan vi har vårt motstånd, så försöker vi i själva verket begränsa… medan vi motsätter oss sanningen, medan vi håller kvar i felet, så motstår felet i oss sanningen, så begränsar vi bara vår egen tillväxt, eller hur?

Ja, det är det som är så ledsamt, eller hur? Du håller fast i motståndet, och säger: ”Jag vill hålla fast i motståndet, jag behöver göra uppror mot hela processen, jag vill inte förändras”, och allt du gör i själva verket är att du begränsar din egen tillväxt, vilken skulle leda till din egen lycka. Du begränsar så många saker. Varför skulle du logiskt sett ta ett steg som får dig att begränsa din egen lycka? Det är inte särskilt rimligt.

Det är det som är så sorgligt med smärta som vi inte förstår. Medan vi behåller smärtan inom oss, så begränsar vi njutningen vi kan uppleva. Det är inte särskilt rimligt att göra så. Du förstår, det är här logik kan användas för att komma fram till skälen till att vi har ett motstånd, snarare än att bara låta motståndet vara kvar där resten av livet. Vi behöver utmana vår stagnation, och ett sätt att utmana vår stagnation på  är att åtminstone resonera med oss själva logiskt om vad stagnationen uppnår. I själva verket så ger stagnationen de flesta av oss resultatet att vi inte behöver känna smärtan.

Maria:     Ja, men på lång sikt…

På lång sikt skapar det enorma mängder smärta, så vi kan faktiskt säga att stagnation skapar en fast mängd smärta som växer gradvis, och de flesta av oss föredrar det framför att överväldigas av smärta under en kort tidsperiod.

Maria:     …som sedan minskar.

Och det är rätt så sorgligt…

Maria:     Det är det, eller hur?

…att vi faktiskt föredrar det, så det är mycket med motståndet. Vi skulle förstås kunna prata i timmar om vilka känslor som orsakar motståndet, vilka slags motståndskänslor det finns. När vi besvarar folks frågor om emotionellt bearbetande, emotionellt växande, så kommer vi förmodligen ta upp en del av de problemen lite tydligare.

Jag tror att vi senare under veckan kommer göra en session med frågor om känslor, och de kommer alla hänvisa till ”Vanliga frågor om människans själ”, för i slutänden så återgår de allihop på något vis till vad som pågår med en av principerna bakom hur själen fungerar.

Maria:       Jag ser fram emot det. Tack för det samtalet, älskling, och tack för din passion och entusiasm i ämnet.

Jag älskar hur själen fungerar. För mig har det varit en ofantlig hjälp i mitt eget liv att lära mig om hur själen fungerar, och jag känner att om alla på Jorden visste hur själen fungerar så skulle vi släppa… ärligt talat skulle hela nationers ekonomi förändras till att fokusera på växande snarare än på undertryckande, och att ta itu med effekterna av att motstå förändring i själen. Jag känner att det har en kraftfull inverkan på individen att förstå det här materialet, men också potentiellt en kraftfull inverkan på mänskligheten kollektivt sett.

Maria:      Tack så mycket.