Vad är absorption?


Session inspelad den 1 april 2013 i Wilkesdale, Queensland, Australien, där Luli Faber ställer frågor och Jesus/A.J. svarar.

Du hittar videon med originalinspelningen nedanför texten.

En svensk PDF-fil öppnas om du klickar här (den går att spara ner till din dator och skriva ut).

Jesus:

Så nu kommer vi till det andra konceptet som vi behöver förstå om vi verkligen ska förstå utvecklingen av vår egen själ. Det är konceptet med absorption, eller att förstå absorption.

Luli:         Skulle du vilja berätta för oss vad absorption är?

Ja, det är principen om att vi inte kan förändras såvida inte den sak som hindrar att vi förändras frigörs från oss. Om vi gör ett mer noggrant uttalande om det: ”Jag kan inte absorbera någon ny sanning”, eller låt oss fastställa det på ett annat vis: ”Jag kan inte få sanning som flödar in i min själ, medan det finns fel i min själ om samma ämne. Och ett nytt fel kan inte absorberas in i själen, eller flöda in i själen, om sanning finns i själen om samma ämne.”

Så processen med absorption handlar helt om förändringen som sker i själen. Kom ihåg att den första punkten var utestängande som handlade om själens tillstånd. Den andra punkten handlar om hur vi kan få själen att förändras från sitt tillstånd till ett nytt tillstånd. Det vi i princip säger är att: Själens tillstånd kan inte förändras såvida inte felet som finns i själen som orsakar att tillståndet förblir detsamma, eller sanningen i själen som orsakar att tillståndet förblir detsamma på något vis frigörs, ges upp. Det måste finnas en process varigenom vi kan ge upp både sanning och fel om vi vill det. Och det finns det, och vi kan samtala om det under en annan punkt.

Konceptet med absorption är att: en sanning eller ett fel kan inte absorberas in i vår själ samtidigt som den motsatta saken redan finns i vår själ samtidigt om samma ämne. Om vi förstod den här sanningen, du vet, verkligen förstod det på själsnivån, så skulle vi sluta försöka lära oss nya saker med sinnet utan att gå igenom någon slags process som låter oss välja just de sakerna som absorberas in i vårt hjärta, in i vår själ. Vi skulle ge upp hela den processen om vi förstod detta.

Luli:         Vad händer om du lär dig en ny sanning, men det finns inget fel i din själ som motsätter sig den?

Då kommer sanningen genast in. Den kommer direkt in, helt enkelt. Den flödar in eftersom det finns en känslomässig öppenhet för att absorbera den sanningen. Detsamma gäller förstås för felet. Om det inte finns någon sanning i själen om ett visst ämne och det inte finns något fel i själen om samma ämne, så är själen känslomässigt öppen för att absorbera både fel och sanningar.

Det är så det är för ett barn. Från den stunden som barnet först inkarnerar och först får sina kroppar vid befruktningen, så absorberar de allting i sin miljö utan någon kontroll, utan något motstånd, eftersom de börjar med en tom själ utan vare sig sanning eller fel i den. Eftersom det inte finns vare sig sanning eller fel i den, i den tomma själen, så kan de absorbera allting. De kan absorbera sanning och fel. Om föräldrarna har en stor mängd sanning så börjar barnet absorbera mycket av den sanningen. Om föräldrarna har en stor mängd fel så börjar barnet absorbera mycket av det felet. Det som vanligen händer på planeten är så klart att föräldrarna har en medelstor mängd sanning och en medelstor mängd fel. Som en följd av detta absorberar också barnet samma fel och sanningar som föräldrarna har, och börjar agera enligt dessa medan deras hjärna utvecklas, medan deras sinne utvecklas.

Luli:         Skulle du säga att absorptionen är upplevelsen av sanningen medan den kommer in i dig?

Jag känner inte att sanningen är en entitet, eftersom en entitet antyder en varelse eller en person. Men sanningen i sig själv är tillgänglig om alla olika ämnen, och ja så är det, absorptionsprocessen är upplevelsen av sanningen, inte som ett intellektuellt koncept eller tanke, utan snarare som en emotionell upplevelse. Det är därför jag ofta säger till folk under presentationerna att sanningen är känslomässig. Vi kan inte acceptera en ny sanning utan att gå igenom en känsla. Faktum är att vi inte kan acceptera en ny känsla utan att gå igenom två känslor. Den första känslan är frigörandet av felet, och det konceptet kommer vi tala mer om i en annan session, och den andra känslan är absorberandet av sanningen.

Så i själva verket, ja – sanningen är en upplevelse som du behöver gå igenom. Det kommer aldrig vara ett intellektuellt koncept om det ska förändra din själ. Det finns mängder av människor som har hört sanningen i sitt sinne men det har inte förändrat deras själ. Om du tillför samma stimulans från en händelse till deras själ, någon slags utlösande effekt som träffar deras själ, så reagerar de totalt annorlunda mot vad deras sinne skulle ha föreslagit för dem, eftersom sanningen ännu inte har kommit in i deras själ. Det enda sättet som sanningen kommer att nå in i själen är om felet i själen går igenom någon slags frigöringsprocess.

Vi kommer att prata om frigöringsprocessen som en annan punkt, men vi behöver förstå konceptet att vi inte kan absorbera ny sanning medan felet finns, vi kan inte ens absorbera nya fel medan sanningen finns, så det är också väldigt bra. När vi kommer till punkten då vi har absorberat en ny sanning in i vår själ som är i harmoni med Guds sanning ‒ och kom ihåg nu att varje gång jag hänvisar till sanning här, så hänvisar jag till Guds absoluta sanning ‒ vi kan inte absorbera sanning in i vår själ medan ett fel finns. Men samtidigt, om sanningen redan finns i vår själ så kommer vi att bli ogenomträngliga för felet också, vilket är fantastiskt. Det innebär att vi inte kan manipuleras bort från sanningen på något vis i det läget.

Luli:         Men som du sade så är det möjligt att frigöra en sanning och absorbera ett fel?

Självklart är det så.

Luli:         Vad kan vara ett exempel på det?

Tja, det händer ofta under vår barndom. En upplevelse i barndomen som de flesta har haft till exempel, är när de är två eller tre år gamla och för första gången i sitt liv får stryk av sin förälder för att de har gjort något. I den stunden finns det en djup förvirring i barnets själ. Fram till den tidpunkten så har barnet bara fått vad du skulle kalla kärleksfull respons från föräldern. Barnet har aldrig upplevt våld från sina föräldrar fram till dess, inte fysiskt våld som har skapat fysisk smärta i deras kropp. Plötsligt tar föräldern till någon slags fysisk handling som är våldsam mot barnet; det är ett övergrepp mot barnet.

Barnet går nu igenom en stor förvirring i det läget, eftersom det aldrig har upplevt det här tidigare. Det har bara upplevt vad vi skulle säga är mer kärleksfulla känslor från föräldern; om det händer så går barnet generellt sett vanligen igenom en hel uppsättning förvirringar. Om det händer igen och sedan igen på något område, så börjar barnet acceptera felet och ger upp konceptet om att något är fel. I början vet det att något är fel på grund av smärtan det upplever. Men efter ett tag ger det upp konceptet att något är fel och efter ett tag börjar det till och med rättfärdiga det; när vi själva väl blir vuxna så rättfärdigar vi ofta det fysiska, straffande våldet som har utförts av föräldrarna mot oss under barndomen. Vi rättfärdigar det, säger att: ”Jag var ett elakt barn” eller vad det än är så att vi så småningom kommer till stadiet då vi fullständigt accepterar felet.

Luli:         Så det kan vara något progressivt?

Absolut! Ja, ett uns av sanning går förlorad; ett uns av fel absorberas som en följd av detta. Lite mer sanning går förlorad, ett annat fel absorberas som en följd och så vidare och så vidare, till dess att felet är som ett berg och sanningen är som en mullvadshög. Därför styr inte sanningen våra handlingar längre; felen styr alla våra handlingar.

Självklart kan samma process hända i omvänd ordning. Felet kan frigöras litegrann i taget och en bit sanning kan absorberas om just den saken. Ett exempel på detta är ifall jag pratar om sanningen i att mina föräldrar begick övergrepp på mig under min barndom genom att använda vad vi skulle kalla för ”bestraffning av barnet”, eller det vi skulle kalla ”att disciplinera barnet” genom en våldsam handling. Jag skulle hävda att det inte finns något sådant som att disciplinera ett barn genom en våldsam handling, inte ur ett kärleksfullt perspektiv. Men vi skulle inte komma till det tillståndet från början, på bara ett ögonblick, eftersom vi har alla de här koncepten i vår själ om att det är något kärleksfullt gjort av en förälder att ibland begränsa barnets handlingar genom våld. Vi tror det eftersom det hände oss, och det hände oss under en stor del av barndomen så vi har börjat acceptera det.

När det gäller att frigöra det så skulle jag gå igenom: ”Åh, det gjorde verkligen ont när min mamma och pappa gjorde det där”, och som vuxen så skulle vi kunna bearbeta en del av den smärtan, du vet, som vi drabbades av regelbundet, och det börjar vanligen med att vi känner de saker vi drabbades av som vi inte förtjänade. Vi visste att vi inte gjorde något fel och de angrep oss ändå våldsamt på något vis. Efter ett tag så har vi frigjort oss från den känslan, så nu har vi frigjort den känslan av att vi inte förtjänade att bli angripna för saker vi inte gjorde. Vi har åtminstone frigjort oss från det. Nu kan vi acceptera sanningen att ingen förtjänar att bli angripen för saker de inte har gjort. Resultatet av att sanningen kommer in i oss kan vara att vi behöver se över våra fakta innan vi angriper någon.

Men vi kan fortfarande tro att våra föräldrar var kärleksfulla även om de angrep oss vid andra tillfällen när vi kände att vi förtjänade det. Sedan går vi igenom en annan känsla när vi inser att vi bara känner att vi förtjänade det eftersom våra föräldrar kände att vi förtjänade det. I själva verket kände vi att vi förtjänade det eftersom de kände att vi förtjänade det, och det var faktiskt som en slags känslomässig utpressning, eller vi kan nästan kalla det för en känslomässig programmering som har fått oss att acceptera att vi förtjänade det. Sedan bearbetar vi oss igenom det emotionellt och vi frigör den känslan. Du vet: ”Jag har bara accepterat mina föräldrars definition av världen hela tiden. Jag har accepterat deras definition av vad som är rätt och vad som är fel”. Jag bearbetar mig igenom det och sedan inser jag att jag inte behöver acceptera vad mina föräldrar tror är rätt eller fel hela tiden, och sedan börjar jag inse att många saker som mina föräldrar sade att de var rätt i själva verket är fel ur kärlekens perspektiv.

Så nu har jag vuxit lite till, där jag har accepterat mer sanning. Efter det går jag i allmänhet igenom en annan process där jag börjar inse att: ”Wow, jag blev bestraffad för alla de där sakerna som de sade var rätt och jag förtjänade inte att bli straffad”. Och nu bearbetar jag det emotionellt. Jag frigör hela den känslan, går igenom hela processen med förlåtelse av dem medan jag frigör känslan, och nu försonas jag med det faktum att jag inte förtjänade att bli slagen, någonsin. När jag väl kommer till den punkten så kommer jag att inse att när mina föräldrar slog mig så utsatte de mig i själva verket för ett våldsamt övergrepp. När jag väl kommer till den punkten så börjar jag förmodligen storgråta över det, om jag vill frigöra felet i det, över att de faktiskt har angripit mig. Mina föräldrar angrep mig och faktum är att de angrep mig många gånger under barndomen, och om de hade gjort det mot en vuxen så skulle de förmodligen sitta i fängelse, fortfarande sitta i fängelse för hur många gånger de angrep mig som barn. Om de hade gjort det mot en annan vuxen så skulle de ha hamnat i fängelse många gånger om på grund av just det brottet.

Sedan känner jag allting kring det och frigör det emotionellt och förlåter dem för det här. Vi går igenom det emotionellt. När jag kommer ut ur allt det här så är jag nu väldigt fast när det gäller sanningen, och sanningen är att ingen, oavsett ålder, förtjänar att bli angripen. Det här är nu en sanning som sitter stadigt i min själ. Ingen kan ändra på den. Det spelar ingen roll hur många människor som angriper mig och hur många människor som rättfärdigar sina handlingar genom Gud eller Bibeln eller någon annan bok, så kommer jag vara oruckbar, eftersom alla fel på det området nu har frigjorts från mig och jag vet sanningen, att alla slags angrepp på min person är en kärlekslös handling.

Och det är vanligen så det går till. Det är som ett gradvist flöde. När jag säger sanningen om ett visst ämne så pratar jag om den processen. I den process som jag just har beskrivit, vilken i själva verket är en del av den faktiska processen så kan du se att det fanns lite grann sanning som jag behövde försonas med och sedan kunde felet frigöras och jag kunde försonas med den sanningen. I början tar jag emot det intellektuellt. Jag tänker på det och tänker på det tills jag når fram till frigörandet av känslan. När jag väl frigör känslan så kan sanningen komma in i mig som ett solitt faktum, och det är så förändringen sker. Det är absorptionsprincipen.

Luli:         Kan jag använda ett annat exempel?

Javisst.

Luli:         När vi bygger upp vår tillit, medan vi växer åt Guds håll och experimenterar med lagarna, så kan vi ha en upplevelse där attraktionslagen ger dig något tillbaka och du säger: ”Åh, jag har haft den upplevelsen.” Så jag tror litegrann på attraktionslagen men inte helt och hållet.

Inte på alla områden.

Luli:         Nej, bara litegrann och sedan har vi en annan upplevelse och då tror vi lite mer på den?

Ja.

Luli:         Så det är samma process?

I den positiva riktningen.

Luli:         Javisst. Så du får bara fler och fler upplevelser, när du har frigjort ett fel som hör samman med det?

Precis! Så i början kanske vi har känslan av att attraktionslagen bara är hemsk. ”Det finns inget sådant, ingenting sådant som attraktionslagen”, du vet: ”Det som händer mig händer bara”. Sedan kanske något händer som verkar sitta samman med något du har tänkt på och sedan börjar du säga: ”Kanske jag skulle experimentera med detta?”. Det i sig är ett skifte i sanningen, men den har ännu inte fastställts emotionellt eftersom den inte har kommit in i oss emotionellt. Men för att komma till den platsen har jag förmodligen behövt frigöra ilskan och raseriet jag har över att det finns något sådant som attraktionslagen.

Så jag har frigjort en del ilska och raseri om det här konceptet, attraktionslagen. Vanligen gör jag det genom att höra någon prata om attraktionslagen och så säger jag: ”Det är bara en massa skitsnack”, och så kommer all ilska upp i mig. Det är där jag frigör blockeringen inför konceptet. Och då kanske något händer i mitt liv som får mig att tänka att: ”Wow, det de sade kanske är sant?”. Jag kanske experimenterar med det eftersom jag nu har frigjort en mängd ilska omkring detta. Nu är jag villig att överväga att det eventuellt är sant. När nu ilskan har frigjorts så sker ett litet skifte vad det gäller attraktionslagen. Och då händer något i mitt liv som verkar vara en väldigt stor händelse och som relaterar till något som jag definitivt känner och jag säger: ”Åh, det var intressant!”. Eller till och med före det så skulle jag kunna få någon sanning presenterad för mig som rör attraktionslagen. Till en början kanske det är något i stil med new age-versionen av attraktionslagen, vilket är konceptet när du tänker dig ut ur något, i princip.

Och sedan försöker jag tänka mig ut ur något och det fungerar inte alls, och jag blir arg på hela grejen och rasar på om det och blir upprörd över hela konceptet och ger upp det hela. Och där frigörs lite fler känslor. Och då presenterar någon konceptet med attraktionslagen för mig som faktiskt har något att göra med att våra känslor styr attraktionslagen, vad som händer när det gäller vad vi attraherar. Och sedan, tja, nu har jag gett upp alla blockeringar inför tron på det, förnekelsen av tron på det, konceptet att det är en intellektuell process har jag gett upp nu, och jag är nu öppen för konceptet att det kan vara en emotionell process.

Jag kan experimentera med det, och medan jag gör det så lär jag mig lite saker som får mig att ge upp fler känslor och så småningom hjälper mig att börja se att lagen är en kärleksfull lag, som baseras på kärlek. Efter ett tag har jag så mycket tillit till detta så att med allt som händer mig undersöker jag först mig själv, eftersom jag vet med säkerhet att det kommer att vara något i min själ som skapade det. Så småningom kommer jag till den punkten. Men det är återigen en gradvis process. Jag frigör lite fel, lite sanning kommer in. Jag frigör lite fel till, och lite sanning om samma område som jag just har frigjort kommer in och så vidare, tills jag kommer till punkten där det har byggts upp till ett berg av sanning som har absorberats av min själ, och nu är jag orubblig i det konceptet.

Luli:         Och i den processen, den stegvisa processen, är det då förvirringen kan uppstå?

Ja, eftersom vid den tidpunkten så har du alla bitar och delar av sanningen om olika ämnen därinne. Eftersom du har behövt frigöra felet om den delen, så kan sanningen om den delen komma in i dig, men felet i alla delar har inte frigjorts så sanningen om alla delar kan inte absorberas.

Under den fasen går vi ofta igenom vad du skulle klassificera som tvivel eller ibland vad du skulle klassificera som regression. Om vi fick någon slags evidens för motsatsen som vi inte förstod, som vi med vårt sinne menar är ett felaktigt koncept så kanske vi absorberar det felet också; vi kanske går igenom små cykler mitt i allting. Och det händer regelbundet för människor när de inte är bekväma med konceptet tvivel. Som du vet skapar tvivel mycket obehag inuti, emotionellt; emotionellt obehag och de flesta är inte villiga att frigöra emotionellt obehag. Med andra ord så är de inte villiga att känna känslomässigt obehag, att förstå att det emotionella obehaget i sig självt är ett fel.

Varför är det så obehagligt för oss att inte veta? Det beror på att i allmänhet när vi är barn och inte vet något så förödmjukas vi, skrattas åt, ibland förlöjligas vi och ibland straffas vi till och med för att vi inte vet, när det verkligen var så att vi bara inte visste. Så när vi inte vet som vuxna så har vi i själva verket ganska mycket rädsla som hör samman med att inte veta, och därför så är det ett av felen som behöver frigöras; vår rädsla över att inte veta. Ur Guds perspektiv så finns det ingen rädsla i att inte veta. Om jag har levt i ett universum där vi aldrig bestraffades för att vi inte visste något, eller aldrig skrattades åt för att vi inte visste något, aldrig förödmjukades för att vi inte visste något så tvivlar jag på att vi någonsin skulle ha några blockeringar mot att inte veta något. Jag tvivlar på ifall vi skulle oroa oss över vad vi vet eller inte vet.

Luli:         Vi skulle vara som tvååringar.

Vi skulle vara som tvååringar som aldrig har bestraffats, aldrig har styrts, aldrig har skrattats åt. Vi skulle bara säga: ”Mamma pappa det här, mamma pappa det där”, du vet: ”Vad händer här, vad händer där? Varför? Varför? Varför?” När min son var två så sade han ”Varför” om allting. Och det är så vi skulle vara i universumet vi lever i. Vi skulle inte ha någon oro inför den platsen. Vi skulle inte känna det som att någon ser ner på oss på den platsen. Vi skulle aldrig bekymra oss över den platsen, inte ens som vuxna.

Men återigen så skulle vi bara kunna komma till den platsen genom att frigöra felet. Och felet har vanligen absorberats genom vår barndomsupplevelse, absorberats in i vår själ, och nu har vi känslan i själen som säger att: ”Om jag inte vet något, så kommer någon att driva med mig. Om jag inte vet något så kommer någon få mig att känna mig förödmjukad. Om jag inte vet något så kommer någon att bestraffa mig.  Om jag har misshandlats våldsamt som barn när jag inte visste: ”När jag inte vet något så kommer någon att tortera mig”, du vet. I slutänden så kan det vara styrkan i den känslan, vilket är väldigt övermäktigt. Såvida inte felet frigörs, såvida inte känslan inom mig som fastslår det resonemanget frigörs så kommer jag tycka att det är väldigt svårt att gå igenom tvivel. Som en följd av det kommer jag att känna panik varje gång jag tvivlar.

Luli:         Det finns ett annat exempel.

Javisst.

Luli:         Fortfarande om absorption, uppenbarligen. Våld: Sanningen är att våld mot någon inte är kärleksfullt, och felet är: ”Den personen gjorde mig arg, så det är okej att jag är våldsam mot dem. Det är rättfärdigat”.

Javisst. Vi tog upp det här exemplet i den första principen också. Men kom ihåg att den första punkten som var utestängande handlade om själens tillstånd. Medan jag har en känsla inom mig, så säger utestängandet att en känsla av motsatt sort inte kan finnas i mig samtidigt. Det är det som gäller med utestängande.

Vi kan säga att jag vill absorbera idén i min själ om att inget våld av någon sort är acceptabelt, att alla sorters våld är kärlekslöst. Vi kan säga att jag vill absorbera det konceptet in i min själ, men inuti min själ just i den stunden, och jag erkänner för mig själv att det finns där just i den stunden, så finns idén eller konceptet om att våld under vissa omständigheter är kärleksfullt. Du kan se genom det här exemplet att jag skulle behöva se på omständigheterna där jag definierar våld som okej. Jag skulle behöva frigöra en del fel om just de föreställningarna för att fullt ut acceptera att det inte finns någon form av våld som är en kärleksfull handling. Det betyder att för att de nya koncepten ska kunna absorberas av min själ så måste jag gå igenom någon slags process som låter mig se felet och se vad vi skulle kunna kalla egenskaperna eller kvaliteterna hos felet. Det kanske bara är under vissa omständigheter, till exempel, jag kanske bara rättfärdigar våld om mitt barn skadas. Jag rättfärdigar fortfarande våld men bara enligt en mycket smal eller väldigt liten definition.

Luli:         Socialt accepterad definition.

Javisst. Ofta socialt accepterad. Tänk dock på att mördaren rättfärdigar våldet enligt väldigt många breda definitioner. Många av oss kommer att bli mördare under vissa omständigheter. Om exempelvis en kvinna blir gravid med en man som hon inte vill vara gravid med så kanske hon rättfärdigar en abort, vilket är ett mord, under vissa omständigheter. Det faktumet att hon inte vill ha barnet gör att hon rättfärdigar aborten. Hon rättfärdigar mordet. För de flesta på planeten så finns det någon grad av rättfärdigande av våld under vissa omständigheter. Vi behöver vara villiga att ta reda på vad felet är, varför vi rättfärdigar våldet under de omständigheterna, och sedan behöver vi känna felet, vi behöver göra något med felet, bearbeta det, frigöra det från vår själ så att det inte längre finns i vår själ. När det inte längre finns i vår själ så säger konceptet med absorption att sanningen nu kan komma in i oss väldigt lätt, och vi kommer att kunna leva efter den fullt ut efter den stunden utan några som helst hinder.

Luli:         Jag är inte säker på att det här hör till den här punkten, men är det en automatisk process eller behöver vi längta till Gud för att det ska ske?

Javisst. Sanningen som kommer in i oss är inte en automatisk process, precis som att felet som lämnar oss inte är en automatisk process.

Luli:         Är det automatiskt när felet väl har lämnat oss?

Det beror på, förstår du. Om vi nu väljer att göra det här framåtskridandet, förändringen av själen tillsammans med Gud, då skulle vi längta efter Guds kärlek och när felet frigörs från vår själ så skulle kärleken komma in och kärleken för med sig sanningen vi söker efter. Men om det är en process som vi gör utan Gud, så tar vi inte emot Guds kärlek. Vi har fortfarande kapaciteten att absorbera sanningen, men det måste fortfarande vara något som vi väljer att göra med vår vilja.

Så det beror på vilken väg vi går, om vi är på Vägen, Vägen med Guds kärlek som människor kallar den, ”Vägen” till Gud eller om vi är på den naturliga kärlekens väg, vilket inte är vägen till Gud utan vägen till att bli en perfekt, naturlig människa. Oavsett vilken slags utveckling vi väljer så kommer processen med att behöva frigöra ett fel och absorbera sanningen finnas där. Hur snabbt det sker beror på ifall vi har fått Guds hjälp med att göra det eller inte genom att ta emot Guds kärlek eller inte. Om vi tar emot Guds kärlek så kan det vara en väldigt snabb process. Eftersom Guds kärlek gör vår själ mjukare så kan det vara en väldigt snabb process. Om vi inte tar emot Guds kärlek, eftersom uppmjukandet av vår själ inte inträffar då så måste vi välja att göra vår själ mjukare, vilket ofta är en mycket svår process att ta sig an som tar mycket längre tid. Men det är fortfarande möjligt. Vi kan bli den perfekta, naturliga människan medan vi är på Jorden. När jag säger perfekt så menar jag perfekt i kärlek när det gäller vår relation till män och kvinnor omkring oss medan vi är på Jorden, utan Gud. Vi behöver inte ha med Gud i den processen. Det är mycket lättare att ha med Gud i den processen, men vi behöver inte ha med Gud i den processen.

Luli:         Men samtidigt om vi har med Gud i den processen, om vi absorberar sanningen omedelbart efter att vi har frigjort felet så solidifierar det på sätt och vis felet och gör dig mer motståndskraftig mot fler fel som dyker upp senare.

Precis. Om vi till exempel frigör felen på den naturliga kärlekens väg som rör konceptet med våld, men vi ännu inte tar till oss sanningen, så finns det en potential för ytterligare fel som kommer in i vår själ, eller hur? Men om vi frigjorde felet och strax efter att vi frigjort felet så kommer sanningen in i oss, då finns det ingen mer potential för felet att absorberas av själen efter den stunden. Så det finns många fördelar med att göra det på Guds sätt, förstår du, med Guds hjälp snarare än att göra det själva. Men i själva verket så kan vi välja att göra det själva och fortfarande förändras, upp till att vi blir den perfekta, naturliga människan.

Så det var alla frågor om det ämnet?

Luli:         Japp.

Om vi sammanfattar ämnet så pratar vi här om absorptionen som är principen om att vi inte kan absorbera något såvida inte det gamla lämnar oss. Det gamla måste lämna oss genom någon slags process, vilken vi definierar i en annan session. Det måste lämna oss först, innan det nya absorberas. Om vi tror att vi har absorberat det nya samtidigt som vi fortfarande är medvetna om att det gamla finns i oss så har det nya bara absorberats in i vårt sinne och har ännu inte rört vid vårt hjärta.

Och det är en väldigt viktig punkt eftersom många människor tror att de har blivit en annorlunda person, men när du pressar dem så återgår de till sitt gamla beteende. Orsaken till detta är att själen ännu inte har förändrats. De har bara trott att de har förändrats. De har i själva verket inte förändrats ännu. Jag föreslår för människor som lyssnar på det här att för att verkligen växa i vår själ behöver vi förstå hur själen fungerar och vi behöver förstå principen med absorption. Vi kan inte växa i vår själ såvida det inte sker någon frigöring som stoppar vår själs växande. Det är omöjligt för vår själ att växa såvida inte någon frigöring ser, i synnerhet om vi har fel som gäller just den saken i vår själ. Det är också omöjligt för vår själ att degradera i sitt tillstånd när sanningen väl har absorberats av själen. Vi degraderar inte i vårt tillstånd när sanningen väl har absorberats. Det är omöjligt för oss att göra det också. Det är det här vi behöver förstå när det gäller vår själ och hur själen fungerar när det gäller absorption.

Luli:         När du sade att det är omöjligt att degradera när vi väl har fått sanningen, så sade du tidigare att för ett barn så kan de ha upprepade upplevelser där de börjar frigöra en sanning.

Det är egentligen inte annorlunda för ett barn. Kom ihåg att barnet varken har sanning eller fel inom sig när det först inkarnerar i föräldrarna. Det är som en ny tvättsvamp för varje sanning eller fel, så det beror väldigt mycket på ifall föräldrarna har sanning eller fel i sig vad barnet kommer absorbera från den stunden, och det kommer uppenbarligen bli en process över tid med ett långsamt absorberande. Det kommer inte hända omedelbart. Det händer över tid genom upplevelser. Principerna är fortfarande desamma men för ett barn så flödar i princip allting in i barnet eftersom det inte fins något fel eller någon sanning som förhindrar något, såvida inte barnet vid någon punkt i framtiden får någon åsikt om fel eller sanning.

Självklart så hämmar de här principerna de andra influenser som påverkar ett barn eller oss alla. Vi måste komma ihåg att när vi talar om omgivningen så talar vi inte bara om föräldrarna som är med barnet, utan barnet kan absorbera saker från andra människor som är med det, även andemänniskor som är med barnet. Alla barn får en guide och en väktare från stunden då befruktningen sker. Det betyder att guiden och väktaren också har förmågan att överföra sanning eller till och med fel till barnet och barnet accepterar de sanningarna eller felen.

Ett barn tar ofta emot sanningar utan att de finns i deras föräldrar, eftersom de har en annan person, som är deras andeguide eller andeväktare som influerar dem med sanningen, som ger dem sanningar vilka de sedan har absorberat eftersom de har varit öppna för att absorbera just de sanningarna. Så det är inte bara frågan om vad som händer mellan föräldrarna och ett barn; vi får komma ihåg att hela omgivningen påverkar barnet. Det gäller även människorna i omgivningen som finns på Jorden, liksom människorna i omgivningen kring barnet som finns i andevärlden, och de bestämmer hur mycket sanning och fel som påverkar barnet.

Av den här orsaken så vet många barn mer sanningar än deras egna föräldrar gör, eftersom de tar emot sanningen från guider eller väktare som vet sanningen, och de har varit öppna för mottagandet av just de sanningarna eftersom de inte hade något fel i dem från början om just de ämnena.

Så i princip så kan vi förklara varenda enskild funktion i själen när vi väl förstår de här principerna. Det är fördelen med att förstå de underliggande principerna. När vi ignorerar de här principerna så börjar vi tro att vi har accepterat saker med vårt sinne, men det är omöjligt för vår själ att absorbera de sakerna medan felet finns i själen.

Om vi förstår absorptionsprincipen så kommer vi se att det i själva verket är ett slöseri med tid att försöka acceptera en ny sanning med vårt sinne, utan att samtidigt också engagera oss i principen med att frigöra felet som kan förhindra absorptionen av sanning i vår själ. Vi kan också börja använda vårt sinne för att hitta felet som förhindrar absorptionen, istället för att tro med sinnet att allt är bara bra. Istället behöver vi säga: ”Nej, jag kan känna inom mig att jag har en annan känsla än vad jag försöker acceptera i mitt sinne”, och använda mitt sinne aktivt för att hitta vad felet är snarare än att använda mitt sinne för att förneka felet och säga: ”Jag har accepterat sanningen”, när jag i själva verket inte alls har accepterat sanningen. Det som händer omkring mig är bevis på att jag ännu inte har accepterat den.

Så när jag förstår absorptionen så kommer jag vara långt mer närvarande i att använda mitt sinne aktivt för att hitta felen och frigöra dem, än vad jag kommer försöka absorbera sanningar enbart i sinnet, utan att frigöra felet. Vi kan förändra hur vi använder vårt sinne till ett sätt som stödjer utvecklingen av vår själ snarare än motverkar utvecklingen av vår själ. Så det är absorptionsprincipen om vi kallar den det.

Luli:         Vi har något vi skulle vilja få klarhet i.

Vad är det?

Luli:         För oss alla, är det omöjligt för en sanning att lämna en vuxen när den väl finns där inne? Som till exempel om en vuxen har en hemsk upplevelse…

Nej, om sanningen verkligen känns i själen för den vuxne så är det omöjligt för den att lämna honom eller henne under några omständigheter.

Luli:         Så det är bara i barn som det är möjligt att den kan ändras?

Japp. En vuxen kan agera som om de inte kommer ihåg sanningen, men sanningen finns fortfarande i deras själ… Så det är lite som att…

Luli:         Kommer det här hamna under dominans eller…?

Javisst. Det beror på vad som fortfarande är dominerande i dem, uppenbarligen. Eftersom om en person alltid hedrar sin själ så är det omöjligt för dem att agera utan att vara i harmoni med sin själ. Men om personen inte hedrar själen hela tiden så kan deras sinne dominera tänkandet, och sinnet är ganska ologiskt under vissa omständigheter med en viss sorts stimulans, så det kan göra att de agerar på ett sätt som inte är i harmoni med sanningen som de redan har accepterat i sin själ. Men när själen väl blir dominant så är det omöjligt. Du kan helt enkelt inte göra det, eftersom det skulle göra för ont att göra det.

Luli:         Så, säg att vi har en vuxen som har en sanning i sin själ om något, till exempel om våld.

Tja, låt oss säga att de har en om Gud. Låt oss säga att de tror på Gud. De vet med säkerhet att Gud existerar.

Luli:         Och sedan, tja, jag tänkte säga med det andra exemplet, så får de någon hemsk upplevelse i livet som får dem att ändra sig. Är det omöjligt för dem att förändras på det området?

De kommer alltid veta att Gud existerar när de väl har tagit emot Guds kärlek och de har tagit emot den sanningen; de kommer alltid veta att Gud finns. Men de kommer inte alltid tro på Guds godhet, eftersom det kan finnas en öppenhet inför konceptet att Gud är en Gud med vrede.

Så de kan ändra, som det ser ut, ändra sitt sinne. Men de har egentligen inte ändrat sinnet. De har i själva verket aldrig fått en sanning eller ett fel i ämnet exponerat förrän den händelsen, och sedan när det har exponerats så agerar de i harmoni med felet, där de tror att Gud är en Gud med vrede och på något vis straffar dem. Men det kunde bara ha kommit in i dem om de hade något fel redan i själen som handlade om det ämnet.

Det här är vanligt, och det är att deras föräldrar var våldsamma mot dem och straffade dem och sade att det var kärlek. Så nu finns ett koncept i den vuxne som bara har trott på en kärleksfull Gud men nu börjar acceptera att Gud kanske också är våldsam, eftersom det finns en förutsättning inuti deras själ för att acceptera det redan, som de ännu inte har arbetat sig igenom. Det beror bara på vad de har arbetat sig igenom.

Luli:         Ska vi prata om detta under nästa punkt?

Javisst, det kan vi göra.

Luli:         Om vi kan vänta och använda det som ett exempel?

Javisst, det kan vi göra. Problemet är att majoriteten människor kommer att tycka att det är väldigt svårt att förstå vad vi går igenom, eftersom fram till att de själva har upplevt de här förändringarna i själen, så är allt det jag säger egentligen bara en intellektuell övning. Det jag försöker göra här är att visa dem intellektuellt att de behöver använda sig av en annan del av sig själva utöver sitt intellekt. Och det är en mycket svår uppgift, eftersom som du vet så behöver vi i slutänden använda ord på något vis för att beskriva en själsbaserad process som de försöker använda sitt intellekt för att lösa, som de i själva verket behöver använda sin själ för att lösa.

Luli:         Javisst, eftersom jag inte förstod det tidigare, men nu när vi talar om det med exempel så kan jag relatera tillbaka till en del upplevelser jag haft och säga: ”Åh, nu vet jag vad du menar!”. Men när jag först läste det så sade jag: ”Jag fattar det inte”.

Javisst. Det är så det är för de flesta. Alla dessa koncept som vi har talat om, vi har bara samtalat om två av dem så här långt, men alla de här koncepten är själsbaserade koncept om sanning, som intellektet självt kämpar med att ens förstå. Vi försöker hjälpa ett intellekt som inte förstår själsbaserade koncept om sanning som bara kan förstås av själen själv. Det är en mycket svår uppgift förstås att förklara sanningar på det viset.

Det jag försöker göra i det här samtalet är att hjälpa människor att se hur de kan mäta framsteg som verkligen har skett i deras själ och orsakerna till att de återgår till gamla beteenden. Skälen till att en person återgår till gamla beteenden har inget att göra med det faktum att de har regredierat. De har inte regredierat. Om något verkligen fanns i deras själ så skulle de aldrig kunna regrediera. När de ser ut att regrediera så beror det på att sanningen inte fanns i deras själ från första början om det ämnet, den fanns bara i deras sinne. Det är därför de kan regrediera.

Luli:         Tja, jag tror det. Jag började relatera till något i mitt eget liv och sedan…

Kommer ihåg något du har berättat för mig i ditt eget liv. Du nämnde hur jag och Maria åkte iväg, vår senaste resa och sedan fick du bara en brinnande önskan att dricka alkohol av någon orsak, och jag tror utifrån vad du sade till mig att du blev full en kväll eller något sådant…

Luli:         Två gånger, ja.

Och du vet, uppenbarligen skulle du ha mått ganska dåligt över det då, men sedan ser du på det som en regrediering, men det är ingen regrediering. Inom just det här ämnet, alkoholkonsumtion, så har du inte gjort någon förändring än. Du har bara använt ditt sinne för att göra en förändring. Den faktiska, själsbaserade förändringen har ännu inte skett, eftersom när en själsbaserad förändring sker så kommer du inte ens känna någon längtan efter det. Faktum är att du kommer tycka att det är ganska motbjudande.

Luli:         Fast jag tycker det är mer motbjudande nu än förr.

Självklart, men inte fullt ut.

Luli:         Inte alls helt motbjudande.

Eftersom vissa känslor kom upp inom dig, och du får känna dig fri att prata om de känslorna om du vill, du behöver inte göra det. Men vissa känslor kom upp inom dig som fick dig att trotsa de motbjudande känslorna.

Luli:         Javisst. Det var självbestraffning som jag gick igenom vid det tillfället.

Så okej, det här är känslor som rör hur du känner inför dig själv som var så starka, och starkt negativa. De tog du aldrig itu med och har fortfarande inte tagit itu med.

Luli:         Nej.

Därför så kommer det fortfarande stunder då du återgår till beteenden som du inte är stolt över genom alkoholkonsumtion, eftersom just det som driver längtan efter alkohol fortfarande finns inom dig. Det kan se ut som en regrediering av något slag, men i själva verket så var det aldrig något framsteg inom det ämnet från första början så att en regrediering kunde ske.

Du är medveten om det nu, eftersom du har öppnat dig för din själ och har öppnat dig för andra känslor. Du är nu medveten om det faktum att det känns dåligt när du dricker alkohol i den omfattningen; du är medveten om det faktumet, men skälet till att göra det måste fortfarande tas itu med. När skälet för att du gör det väl har tagits itu med och de felbaserade föreställningarna i själen som du har om dig själv frigörs, om hur du känner inför dig själv, då kommer du inte att känna för att göra det. Eftersom du kommer känna att: ”Hur kunde jag någonsin göra det? Hur kunde jag någonsin skada den här vackra kroppen som jag fått?” Du vet, det är så du kommer känna inom dig.

Jag märker också ganska ofta att människor ibland tar emot en sanning intellektuellt, de försöker med all sin kraft att leva i den, och sedan efter en tid så ger de upp på den. Mitt förslag är att om du kan ge upp på den så var den aldrig i själen från början, eftersom om den hade varit i din själ så skulle du helt enkelt inte kunna ge upp den. Så enkelt är det. Problemet som jag känner att folk har är att de tror att de kan absorbera saker i sinnet, och sedan välja att agera annorlunda och det betyder att de har förändrats. Och det betyder inte alls något sådant. Allt det betyder är att de har accepterat det i sinnet, och som jag sade till dig under det här samtalet och under introduktionen till ämnet, så är sinnet helt okapabelt att styra själen. Sinnet är underordnat själen, så allt som kommer in i vårt sinne, medan det bara finns i vårt sinne, har ingen verklig kapacitet att styra vår själ. Vi kommer behöva försöka och kämpa och försöka och kämpa och försöka och då och då misslyckas. Det är så det kommer vara medan felet finns i själen om samma ämne eftersom sanningen ännu inte har kommit in i själen om det ämnet.

Luli:         Så det kan vara lite ”lurigt” för folk på så vis att de kan ändra sitt beteende och sedan tittar de på hela idén om utestängande och säger: ”Åh, titta, mina handlingar är annorlunda, därför så är min själs tillstånd annorlunda”, men det är det inte.

Det stämmer. Sätt press på dem…

Luli:         Utan titta på sin attraktionslag.

…och se på vad som händer under press.

Luli:         Javisst.

När själen pressas så förändras den inte om den har sanning inom sig. Under press så förändras du om sinnet har en sanning men inte själen. Du kommer med säkerhet förändras. Det är därför som vi i pressade lägen, i ditt fall var pressen med att må dåligt över dig själv större vad gäller smärtan, än vad valet att dricka alkohol var. Därför tar du till det gamla beteendet, men det finns i själva verket inget nytt beteende ännu. Det gamla beteendet är fortfarande solidifierat i själen och kommer att förbli så tills orsaken till det har lämnat dig och försvunnit.

Det finns till exempel en del personer som bara dricker när de mår dåligt över sig själva. Det finns andra personer som dricker för att få godkännanden från sin omgivning; de skulle bara dricka om de tillbringade, du vet, julen med sin familj eller något. Någon erbjöd dem en drink. Då måste de dricka den. Det säger dig att sanningen ännu inte finns i deras själ om det ämnet vid den tidpunkten och allt hör samman med felet som handlar om att få omgivningens godkännande. Du vet, att få känna dig som att du är en del av världen är den underliggande känslan.

Det vackra med allt detta som sker är att attraktionslagen, genom själens tillstånd, attraherar de här händelserna, visar oss felet som fortfarande finns i själen. Om vi vore medvetna om det kan vi säga: ”Åh, okej, den här sanningen har bara funnits i mitt sinne all den här tiden”. Många människor som vi känner har till exempel lyssnat på oss i fyra eller fem år, och lever eller äter nu vegetariskt eller veganskt. Vi vet att många av dem inte har förändrats i själen, för om du placerar dem i en situation där de ska ut och äta middag, eller om de är med kompisar eller vänner, så pang – de återgår till det gamla beteendet; de har ännu inte gjort någon förändring i själen. Det är bara en intellektuell förändring och därför ganska meningslös, faktiskt.

Det här är en av de saker som vi behöver förstå om intellektuella förändringar. De är bara fördelaktiga så länge de påverkar själens förändring. Om de inte påverkar själens skifte, om vi lever i en falsk säkerhet med ett intellektuellt skifte utan att göra ett själsligt skifte, så kommer det lite senare att påverka oss ganska negativt. Vi behöver göra skiften i själen innan vi verkligen kommer att växa i Guds riktning. Om vi verkligen vill att vår själ ska växa, eller ens bli den perfekta, naturliga människan, så kommer det behövas skiften i själen förr eller senare. Utan verkliga skiften i själen så kommer vi fortsätta återgå till gamla beteenden tills själen har förändrats. Vi behöver förstå det här.

På vägen med Guds kärlek, på Guds väg till Gud, så går vi i själva verket igenom själens skiften mycket, mycket snabbt, om vi tillåter dem att hända, om vi är ödmjuka. Men de flesta människor är inte på vägen med Guds kärlek; inte ens de som hävdar att de är det. De befinner sig fortfarande i hög grad på den naturliga kärlekens väg där de använder intellektet för att ändra sitt beteende. Därför kommer de märka återgångar till gamla beteenden ganska konsekvent, tills själen verkligen har förändrats på det ämnesområdet.

Vi behöver verkligen förstå det här om vi ska göra framsteg, om vi ska göra framsteg i Guds riktning. Vi kan kontinuerligt välja att absorbera saker med sinnet om vi vill, utan några förändringar i själen, men Guds relation är med vår själ. Den är inte med vår hjärna eller med vårt sinne. Det är en relation själar emellan, mellan vår själ och Guds, så såvida det inte sker verkliga skiften i själen så kommer heller aldrig vår relation med Gud förändras. Och det är en väldigt viktig sak att förstå. Jag känner att det inte påverkar din relation med Gud att ändra ditt sinne.

Luli:         Och det är ett annat sätt att se om du förändras. Att se hur din relation med Gud förändras.

Precis! Om din relation med Gud är ungefär densamma som den var för tio år sedan, och du inte känner dig närmare och inte har tagit emot Guds kärlek under den tiden eller någon av de sakerna, så borde det säga dig att själen i själva verket inte har förändrats. Du kan ha trott att den har förändrats, i sinnet, men själen i sig har inte förändrats och kommer att behöva förändras. Annars så skulle du ha en kontinuerligt växande relation med Gud som sker på själsnivå vilket du skulle känna, och det skulle övervinna allting. Det skulle så småningom övervinna alla negativa influenser runt omkring dig, om du fortsatte att växa på det viset.

Många människor har inte upplevt skiftet i själen även om de tror att de har det. Och det är något sorgligt, eftersom de lever i en falsk känsla av säkerhet i det läget. Du är inte uppriktig mot dig själv, men du ser inte heller att Gud vill ha en närmare relation med dig än så. Gud vill ha en relation med ditt verkliga jag, inte det fabricerade jag som du har skapat i ditt sinne så att du kan undvika ditt verkliga jag. Det är här som sinnet, som jag sade, har mängder av begränsningar, och olyckligt nog så leder det oss ofta fel. Om sinnet har utvecklats utan att kvaliteter i själen har utvecklats så är inte logiken möjlig.

Luli:         Det var ett litet tillägg till absorptionen.

Det var ett litet tillägg. Vad ska vi kalla det? Jag antar att det var lite bakgrundsinformation, eller hur, om absorption, men också hur sinnet fungerar och utestängandet. Faktum är att medan vi talar om fler av de andra principerna så kommer vi förmodligen ha lite fler samtal som detta som illustrerar vissa punkter, som en sammanställning av de förståelser vi tar upp.