FAQ – De flesta av oss ljuger, så varför känner vi oss sårade när vi upptäcker att andra ljugit?

(Videoklippet från sessionen finner du inbäddat direkt nedanför den svenska översättningen)

Svar (Jesus): Ja, i vår själ finns det en inbyggd förkärlek till sanningen. Det finns den här känslan inombords hos majoriteten av människorna att vad det gäller deras egen absorption av en upplevelse, så skulle de vilja att det är sanningen som sägs till dem. När någon ljuger för oss känner vi oss därför ofta väldigt sårade. Smärtan beror så klart inte på sanningen som nu avslöjats, utan på att lögnen har avslöjats och det är ett svek mot sanningen som vi känner av. Det finns de nhär kvaliteten eller egenskapen i vår egen människosjäl, att på någon nivå vill vi höra sanningen; faktum är att till och med de mest begåvade lögnarna blir väldigt, väldigt upprörda om någon ljuger för dem, vilket är en indikation på deras eget hyckleri i slutänden, men de är mycket rädda för att någon ska ljuga för dem.

Orsaken till att vi är rädda för att någon ska ljuga för oss och att vi sedan får lögnerna uppdagade är att i slutänden så har vi i själva kärnan för vår existens en förståelse av att lögner leder till en svårare tillvaro, att allting som är falskt eller felaktigt innebär att vi kommer få mer smärta och lidande i framtiden när detta väl avslöjas. Majoriteten av oss vet någonstans att det rätta att göra är att fokusera på att säga sanningen. Vi vet det tack vare den personliga smärta vi upplever när någon inte säger oss sanningen, det är så vi vet detta. Vi kan se att när någon inte säger oss sanningen och vi får reda på det, så känner vi oss sårade; vi känner smärta på grund av det, vilket är ett direkt resultat av att felet har uppdagats.

Maria:      Om vi bara ser på delarna av det här lite grann, eftersom du ofta säger “avslöjas” och ofta säger “fel” och ofta “sanning” och ofta “kärlek” och det kan bli väldigt … man behöver vara väldigt intellektuellt engagerad i det du just sagt. (Båda skrattar)

Ja, det jag tycker är intressant med alla dessa samtal är att de flesta tycker det är svårt att följa med i dem, inte för att de inte klarar av det intellektuella engagemanget, utan för att de inte är kapabla till en logisk, emotionell förståelse. Orsaken till att de inte är det är att de har ett internt, emotionellt rättfärdigande av felet som finns inuti dem, och därför har de ett motstånd mot att höra sanningen. Det betyder att de inte är öppna ur en logisk synvinkel; logiskt sett kommer de finna att det är svårt att förstå de här sakerna.

Maria:      När vi har en emotionell investering i att undvika något gör detta oss ologiska eller så skapar det en investering i att bortse från logiken.

I vår egen brist på logik, ja det gör det.

Maria:      Men bara för att vara tydliga med orsaken till smärta, när någon ljuger … Säg att du har ljugit för mig och sedan upptäcker jag lögnen, du säger till mig här att smärtan inte beror på att jag nu vet sanningen. Säg att du sade: “Jag har röda strumpor på mig idag” och jag upptäcker att du har blåa strumpor; då skulle inte smärtan bero på att du har röda strumpor; det är att du sade till mig att du hade på dig blåa istället för röda.

Med andra ord ljög jag för dig, vilket är ett svek. Smärtan är en följd av svek, en känsla, något emotionellt.

Maria:      Jag kanske ljuger för dig varje minut hela dagarna, och ändå så känner jag smärta när jag upptäcker att du ljög för mig.

Det är hyckleri. (Båda skrattar)

Maria:      I grund och botten säger den här frågan att nästan alla är hycklare eftersom de flesta ljuger och de flesta känner sig ledsna när de upptäcker att andra har ljugit.

Javisst, och det här är en indikation på avsaknaden av etik som existerar på planeten. Om vi vore etiskt motiverade så skulle vi förstå: “Om jag ljuger regelbundet i mitt liv så skulle det också vara rimligt att alla runtom mig förmodligen gör detsamma. Och dessutom, om jag tillåter mig själv att ljuga, då borde jag etiskt sett förstås också tillåta alla andra att ljuga för mig.” Så, det faktum att jag inte gör det betyder att jag är oetisk. Om jag är villig att att låta mig själv komma undan med en lögn, men samtidigt vill att andras lögner ska bestraffas, då är jag oetisk och därför är jag inte alls i harmoni med sanningen. Jag behöver välja vad jag vill göra. Vill jag själv säga sanningen? Om jag vill det, så kan jag förvänta mig att alla runtom också säger sanningen ur ett rent etiskt perspektiv.

Förresten, när jag väl vet sanningen, så förväntar jag mig inte att alla runtom mig säger sanningen för då kommer jag att veta när de ljuger (skrattar) och jag kommer att veta varför de ljuger och jag kommer att förstå den underliggande känslomässiga motivationen till deras lögner. Jag kommer att förstå allt detta och därför kommer jag inte automatiskt att tro på allt jag hör, eftersom jag kommer ha en känslighet för alla de sakerna så snart jag själv är i kontakt med sanningen. Men jag skulle inte tillåta mig själv att ljuga, i vetskapen om att det skulle kunna skada någon annan. Att tillåta sig själv att ljuga är som att släcka ljuset i ett rum; alla kommer snubbla över allting i rummet efter det. Förr eller senare är det vad som händer. När vi tillåter oss själva att säga sanningen vid alla tillfällen är det som att tända ljuset i ett rum; alla kan nu se vad problemet är och har därför möjligheten och förmågan att göra något åt det.

Maria:      Så vad du säger i grund och botten är att vi ofta ljuger men vi känner oss sårade när andra ljuger och det beror på två orsaker: våra själar är skapta för att vara mer i samklang med sanningen, och förmodligen ljuger vi för att vi bara vill undvika någon smärta som sanningen kan avslöja.

Ja. Det sorgliga är att vi ser på sanningen som att den är orsak till smärtan, men det är inte sanningen som är orsak till smärtan. Om någon till exempel sade sanningen till dig: “din man är inte otrogen mot dig” och det var sant, skulle du inte bli lycklig över att höra det? Självklart skulle du känna dig lycklig över det. Men om de sade “sanningen” till dig: “din man är inte otrogen mot dig” och du senare får reda på att han varit det och att personen visste att han varit det, då skulle du känna dig väldigt, väldigt sårad, eller hur?

Så saken är, att för det mesta rättfärdigar vi lögnen med att det är ett sätt att undvika smärta. Men det undviker inte smärtan, det gör inte det, det är bara sanningen som gör att vi kan komma ifrån smärtan, när vi lever i hamoni med den. När vi lever utan att vara i harmoni med den så orsakar det förstås smärta. Men det är bara sanningen som kan låta oss leva i harmoni med sanningen och därmed ha frihet utan smärta. Jag känner att det finns ett stort missförstånd på planeten; det är hela den här saken: “Sanningen gör ont.” Nej, lögner gör ont, sanningen gör inte ont.

Maria:      Jag förmodar att det finns en annan sak som vi kanske inte har förklarat fullt ut, att smärta redan finns inom oss och vår investering i lögner kommer sig av att vi vill undvika den smärtan.

Det är skyddandet av vår egen smärta som redan existerar.

Maria:      Ja, så sanningen, som du sade, skiner bara med sitt ljus på något som redan finns där.

Och Guds sanning kommer vara det största ljuset.

Maria:     (Skrattar) Den är rena strålkastaren.

Den är som en strålkastare; den är som om dagsljuset, solen lyser på ett problem. Det är det som är skönheten med den; den visar dig allting, sakerna du kan rätta till men också sakerna som är bra. Den visar dig allting, och det är därför vi behöver ha en mycket starkare kärlek för den än vi har på planeten för närvarande. Om vi ser på våra egna liv som individer, så är majoriteten av oss fortfarande rädda för att ta emot sanningar. Det är skillnad på att bli attackerad och på att ta emot sanning, uppenbarligen. Om en person bara attackerar oss och säger till oss att vi är fula och allt sådant, så är det inte alls att säga sanningen. Sanningen är att de är arga och bittra och att de vill såra oss, det är sanninen. Men när en person verkligen är intresserad av sanningen, så kan det hjälpa oss enormt i vårt liv.